Första dagen efter sommarlovet var stämningen tryckt i korridorerna. Vi var nior nu, och medan vi bröstade upp oss fyllde lilleputtarna på underifrån – och alla viskade om alla. Två och en halv månad sedan sist, vad var nytt? Erik hade vuxit en decimeter och var plötsligt längst i årskullen, Sara hade gått från A- till B-kupa (alternativt lärt sig stoppa behån bättre) och Tommy hade blivit straight edgare. Men mest tisslade vi om Daniel och Erika. I slutet av åttan började de gå hand i hand; nu undvek de varandra och vi visste varför.
De hade knullat och Daniel kröntes till nians första man, ett par kilo tuffare än oss andra och redo för större utmaningar. Och Erika, hon utropades till slampa.
* * *
Få går igenom en märkligare tid än högstadiet. Medan lärarna pratade om vår kunskapsfärd som individer – och föräldrarna om vår framtid – var vi inget annat än vilse i oss själva. Framtiden slutade vid nästa häxblandning och det vi studerade en dag var glömt dagen efter provet. Brytpunkten mellan barndom och vuxenliv var ett sammelsurium ingen av oss kunde reda ut.
Där stod vi i korridorerna den första dagen och lät blickarna flacka samtidigt som vi såg på varandra. Vi var de pinsamma, de blyga, de trasiga, de sköra, de hormonstinna, de kaxiga, de svaga, de starka, de snygga, de fula, de feta, de finniga, de uppgivna, de mörka, de rika, de fattiga, de begåvade, de korkade, de mittemellan och de på väg ingenstans.
Oavsett var vi kvalade in på tonårens skala, ville varenda jävel av oss vara den som blivit av med oskulden under sommarlovet. ”Man” eller ”slampa” gjorde ingen skillnad. Pojke som flicka, att vara först med det onåbara gör dig speciell.
* * *
Säg den förälder som inte oroar sig över sitt barn. I början är det vassa hörn, lösa delar som kväver och snabba bilar som kör på. Med åren händer något: oron byter karaktär. Från att ha handlat om säkerhet och överlevnad, är det i stället frågan om att skydda sig själv mot skammen inför att ha ett barn som inte lever upp till den utstakade rollen som familjens framtida galjonsfigur. Om Stina kommer hem full, blir hon inte läkare. Om Oscar får dåliga mattebetyg, slutar han som brevbärare. Och så vidare. Det är inte en helt egoistisk oro från föräldrarnas sida, men den är malplacerad och irrationell eftersom den utgår från dem själva.
* * *
För femton år sedan gjorde jag mig redo för att kliva in i en korridor beväpnad endast med vetskapen att jag skulle vara smart, sluta hamna i slagsmål, träna lagidrott på kvällarna, umgås snällt med propra vänner, inte bli far i tonåren, jobba extra när jag behövdes och klippa gräset när pappas rygg krånglade. I ryggsäcken transporterade jag böcker, ständigt påmind om att jag borde öppna dem oftare. Och under tiden jag lärde mig att cykla hela vägen mellan hemmet och skolan utan att hålla i styret, gled tankarna i väg.
Det enda som existerade var sex. Romantiskt sex, lortigt sex, bedrövligt sex. Oftast med Sharon Stone i huvudrollen; en fantasibild hämtad från min VHS-kopia av Basic Instinct, vars bild var så sönderpausad att den hackade varje gång scenen i förhörsrummet spelades upp, precis när hon särade på benen.
Det var sex som jag föreställde mig att det gick till, konstruerat av falska förhoppningar och tonårspojkens behov av att onanera fem gånger per dag.
* * *
Det sista året på högstadiet är speciellt. Tidigare gick det alltid att säga, ”Jag skärper mig nästa år.” I nian knackar verkligheten på. Lektionstiden störs av information om gymnasieval, betygen du samlar är dem du bär med dig, felmarginalen tynar bort och pressen hemifrån växer. I ditt mest förvirrade ögonblick på jorden förväntas du fatta beslut om framtiden.
Det gjorde inget, det spelade ingen roll. Det jag funderade på gällde inte Samhäll, Natur, Estet, Fordon eller Media på gymnasiet. Jag hade tusen frågor och fler därtill, men de handlade om viktigare aspekter av livet.
”Hur får jag en flickvän?”
”Kommer hon skratta åt min snopp?”
”Måste jag orka jucka i en timme, trots att det aldrig tar mer än ett par minuter när jag gör det själv?”
Tjejerna i klassen bar på liknande bekymmer, och mitt ibland oss fanns det två personer med nyckeln till hemligheten.
* * *
Året kom och gick utan några egentliga svar. Daniel nämnde att de hade sex på en stubbe i skogen, men var vag med detaljerna; Erika bet ihop och sa ingenting. Tids nog började de se ut som oss andra igen: inte riktigt fullmogna och fortfarande obekväma i de massproducerade kläderna från JC och H&M. Andra fyllde deras skor, redo att tituleras som slampor och män. En tjej i klassen blev tillsammans med en gymnasiekille med skäggstubb, en annan började träffa en fotbollskille från grannskolan. De var en marginell minoritet, men en påminnelse om hur misslyckade vi andra var.
Jag behövde skrika ut min frustration, men hade ingen att skrika på. Mina föräldrar dukade upp middagen kväll efter kväll och fortsatte prata om framtiden och hur jag bäst skulle utnyttja min begåvning – själv ville jag bara runka en gång till.
Tillsammans med nästan alla jag kände var jag utestängd från livet och mamma och pappa förstod inte varför.
”Förstår du inte att vi bara vill ditt bästa?” frågade de till slut.
”Mitt bästa vore att få knulla,” ville jag svara. I stället exploderade jag och smällde igen dörren till pojkrummet.
”Jag hatar er!”
* * *
Ovanstående krönika publicerades i det tredje numret av Hammarö i folkmun. Tidigare krönikor läser du här och här.
