En genusdebatt utan evolution

Jag uppmärksammades på en debattartikel i dagens Expressen. Genusdebatten är – som vanligt – i full fart.

Eva Sternberg dömer ut den gravida folkpartisten Birgitta Ohlsson för att hon väljer ett EU-uppdrag i stället för att stanna hemma med barnen.

I tre paragrafer närmar hon sig ett av mina favoritämnen: evolutionär biologi.

”Hon påstår att hennes man inte är en dinosaurie, utan en modern man, som klarar av att bli far även i Bryssel. Den bistra sanningen, Birgitta, är att din man är en likadan man som din far och hans far och hans far. Det skapas inga ”nya” män på kortare tid än åtta miljoner års evolution.

Den verkligt bistra sanningen är att barnet i magen påverkas starkt av varje stresspåslag. Att lugn och ro är avgörande för barnets väl och ve. Ja, till och med dina barnbarn kommer att påverkas av hur du lever under den fortsatta graviditeten.

Människans barn föds egentligen två år och tre månader för tidigt med tanke på hjärnans utveckling. Kvinnor har genom historien förstått det lilla barnets speciella behov – fram till Alva Myrdal. Vi ska vara tacksamma mot våra anmödrar, som har stått på sig och förklarat för männen att barnens rätt ska sättas främst.”

Det är lustigt när en människa kan ha rätt i sak och ändå vara helt ute och cykla. Ja, de miljoner år som gått sedan primaterna började utvecklas har sett en långsam utveckling av Homo sapiens – tillräckligt långsam för att inte märkbart påverkas av ett par tusen år så kallat civiliserat leverne. Och ja, människans barn föds för tidigt och är beroende av att minst en vuxen är ständigt närvarande de första åren. För det kan vi tacka vår upprätta gång.

Men.

Eva Sternberg missar helt poängen inom evolutionär biologi, den poäng exempelvis Matt Ridley lyfter fram i The Red Queen: Sex and the Evolution of Human Nature:

Ingen människa, vare sig man eller kvinna, är skapt för att spendera åtta timmar per dag i en direktörsstol, lika lite som hon är skapt för att leva livet inlåst med sina barn. I jägar- och samlarkulturen spelade kvinnan en avgörande roll även för stammens försörjning. Det är sant att mannen var jägaren som färdades långa sträckor från hemmet för att jaga åtråvärda proteiner. Desto viktigare var kvinnans roll, den av samlaren. Jakt var farligt och godtyckligt, medan insamlandet av exempelvis rötter och bär var mer förutsägbart men slitsamt. Och för den dagliga överlevnaden var den senare rollen den mer essentiella.

Faktum är att mannen framstår som det onödiga könet i ett evolutionärt perspektiv. Vi är blott glorifierade spermadonater som höjt oss själva till skyarna genom att flexa musklerna närhelst vi givits chansen.

Tyvärr slåss båda sidorna i den här debatten inte bara på fel planhalva: de har inte ens hittat rätt slagfält. Hårdhudade feminister blundar för forskning som kan gynna jämställdheten – men som kräver att de evolutionära skillnaderna mellan män och kvinnor lyfts fram – medan de av Eva Sternbergs skola tror att föråldrade, religiösa ideal är vägen till ett idealsamhälle.