Super Bowl-Zamzon

Få saker gör dig lika trött som att misshandla och våldta dig fram till en rejäl nachostallrik.

Få saker gör dig lika trött som att misshandla och våldta dig fram till en rejäl nachostallrik.

”There is no way of writing well and also of writing easily.”
– Anthony Trollope
Varje månad hör sidan Om mig till bloggens mest lästa artiklar.
I kväll har jag uppdaterat den.
Det var bara det.
När du stod i baren satt jag och mitt sällskap och betraktade dig. Du hade på dig en hatt som som gled ned så långt att ditt huvud trycktes upp mot kullen och skapade ett litet, vanprydande veck. Men det gjorde inget, du var söt ändå.
Under tiden du stod där med dina vänner kom samma kille fram flera gånger. Han verkade inte vara en främling, ändå lite för påflugen.
I alla fall, jag vill tacka dig för showen. Han och du la grunden till kvällens roligaste lek. Medan ni pratade underhöll ni alla runt mitt bord. Målet var att tolka ditt kroppsspråk och det gav upphov till många skratt. Måste dock påpeka att du skötte dig exemplariskt – det var inte dig vi skrattade åt. När han kom lite för nära var du ack så graciös i ditt maner. En lätt rörelse med handen och han stod på tryggt avstånd igen. Imponerande!
Tyvärr fick jag aldrig chansen att säga det till dig. Någonstans mellan en överförfriskad kvinna som försökte sno min gubbkeps och att jag skulle gå hem, försvann du.
Synd. Något säger mig att du och jag skulle kunna ha många trevliga samtal med varandra. Du gillar inte påflugna killar, jag gillar flickor i hatt. Vi är en perfekt kombination, med andra ord.
Nu till min fråga: Ligga?

Zamzon: Ro hit köttet då, gubbe.
Jag: Det ska jag använda till nachos i kväll.
Zamzon: Ska jag få nachos? Jag älskar nachos.
Jag: Dan och jag ska äta nachos när vi ser på Super Bowl. Då ska du sova.
Zamzon: Jag ska också äta nachos. Tänker äta upp Dans nachos.
Jag: Och hur tror du det kommer gå?
Zamzon: Dan är min hora.
Jag: Vafalls?
Zamzon: Jag har knullat honom.
Jag: Har du ju inte alls gjort.
Zamzon: Han skrek som en liten bitch.
Jag: Du försökte jucka på honom en gång. Och det gick åt helvete, precis som det alltid gör när du försöker bli av med oskulden.
Zamzon: Precis som i ett fängelse, så var det. Jag bankade på honom och visade vem som bestämmer.
Jag: Mycket ska man höra innan öronen trillar av.
Zamzon: Det ska bli gott med nachos i kväll, gubbe.
Super Bowl: årets idrottshändelse, alla kategorier.
Räknar inte med att du förstår.
Här är det redan gåshud.

Tack och lov påminner han oss om att vi ska slita lika hårt även när han inte är här. Chefen ser oss trots allt inte ojämnt.
I övrigt en väldigt porträttlik teckning. Men kan för allt i världen inte förstå varför han har placerat den precis i mitt blickfång.
”Berätta för tjejen du umgicks med i går att du inte tänker träffa henne igen. Det var inte ett gott tecken när du före, under tiden och efteråt mest klurade på hur mycket dyrbar läs- och skrivtid du förlorade.”
[check]
Längs vägen passerade jag ett trettioårskalas, en kickoff med kollegorna, en bröllopsfest och en vanlig utekväll på Karlstads vattenhål Koriander.
När jag vaknade i morse väntade inga fyrverkerier: ingen kom med blommor, ingen sa grattis, folk kantade inte gatorna och inga vackra flickor stod på kö för att kyssa mig.
Allt jag fick var morgonhuvudvärk, en lika trött jycke och ett snöoväder som fick oss båda att vilja krypa tillbaka under täcket.
Tacken för en månad nykter.
Jag svor hela promenaden till jobbet.
Jag uppmärksammades på en debattartikel i dagens Expressen. Genusdebatten är – som vanligt – i full fart.
Eva Sternberg dömer ut den gravida folkpartisten Birgitta Ohlsson för att hon väljer ett EU-uppdrag i stället för att stanna hemma med barnen.
I tre paragrafer närmar hon sig ett av mina favoritämnen: evolutionär biologi.
”Hon påstår att hennes man inte är en dinosaurie, utan en modern man, som klarar av att bli far även i Bryssel. Den bistra sanningen, Birgitta, är att din man är en likadan man som din far och hans far och hans far. Det skapas inga ”nya” män på kortare tid än åtta miljoner års evolution.
Den verkligt bistra sanningen är att barnet i magen påverkas starkt av varje stresspåslag. Att lugn och ro är avgörande för barnets väl och ve. Ja, till och med dina barnbarn kommer att påverkas av hur du lever under den fortsatta graviditeten.
Människans barn föds egentligen två år och tre månader för tidigt med tanke på hjärnans utveckling. Kvinnor har genom historien förstått det lilla barnets speciella behov – fram till Alva Myrdal. Vi ska vara tacksamma mot våra anmödrar, som har stått på sig och förklarat för männen att barnens rätt ska sättas främst.”
Det är lustigt när en människa kan ha rätt i sak och ändå vara helt ute och cykla. Ja, de miljoner år som gått sedan primaterna började utvecklas har sett en långsam utveckling av Homo sapiens – tillräckligt långsam för att inte märkbart påverkas av ett par tusen år så kallat civiliserat leverne. Och ja, människans barn föds för tidigt och är beroende av att minst en vuxen är ständigt närvarande de första åren. För det kan vi tacka vår upprätta gång.
Men.
Eva Sternberg missar helt poängen inom evolutionär biologi, den poäng exempelvis Matt Ridley lyfter fram i The Red Queen: Sex and the Evolution of Human Nature:
Ingen människa, vare sig man eller kvinna, är skapt för att spendera åtta timmar per dag i en direktörsstol, lika lite som hon är skapt för att leva livet inlåst med sina barn. I jägar- och samlarkulturen spelade kvinnan en avgörande roll även för stammens försörjning. Det är sant att mannen var jägaren som färdades långa sträckor från hemmet för att jaga åtråvärda proteiner. Desto viktigare var kvinnans roll, den av samlaren. Jakt var farligt och godtyckligt, medan insamlandet av exempelvis rötter och bär var mer förutsägbart men slitsamt. Och för den dagliga överlevnaden var den senare rollen den mer essentiella.
Faktum är att mannen framstår som det onödiga könet i ett evolutionärt perspektiv. Vi är blott glorifierade spermadonater som höjt oss själva till skyarna genom att flexa musklerna närhelst vi givits chansen.
Tyvärr slåss båda sidorna i den här debatten inte bara på fel planhalva: de har inte ens hittat rätt slagfält. Hårdhudade feminister blundar för forskning som kan gynna jämställdheten – men som kräver att de evolutionära skillnaderna mellan män och kvinnor lyfts fram – medan de av Eva Sternbergs skola tror att föråldrade, religiösa ideal är vägen till ett idealsamhälle.

Kille 1: Det är bara tjejer på dansgolvet nu.
Kille 2: Ja, så som de dansar vågar nog ingen kille ansluta.
Kille 1: I alla fall inte jag.
Kille 2: Jag tror de synkroniserar sina menstruationscykler.
Bröllopsfesten var, i brist på tillräckligt starka ord, fantastisk. Hanna och Martin lyste av kärlek, Båtens kockar dukade upp den ena delikatessen efter den andra och för många tog natten inte slut förrän personalen började muttra om att de ville hem och sova.
Den kombinerade gästen och fotografen Karin Olofsson lyckades fånga sin pojkvän Alex och undertecknad i ett muntert ögonblick. Jag har inte frågat om lov, men hoppas att bildstölden är okej för alla inblandade.
Visste du det här om Aristoteles?
• Hans teorier om gravitation, de fyra elementen (jord, luft, eld och vatten) och alla objekts strävan efter sina naturliga positioner, har mer än det mesta stöttat kristendomens och islams irrläror om en ”designad” värld.
• I sin vetgirighet dissekerade han en uppsjö arter, bland annat en bläckfisk. Det skulle dröja två tusen år innan västerländska forskare gjorde en mer avancerad analys av bläckfiskars fortplantningsorgan.
• Aristoteles inflytande har fortsatt i modern tid. Bland annat Ayn Rand inspirerades av hans läror.
• Om du kastar en sten fortsätter den i en rak bana framåt så länge den drivs framåt av osynliga krafter i luften. I samma sekund de krafterna tar slut faller stenen platt till marken, i en lodrätt rörelse utan horisontell inverkan (föreställ dig att du släpper stenen ur din hand). Enligt Aristoteles.
• Kvinnor har färre tänder än män, hävdade Aristoteles.
Det står bortom allt tvivel att Aristoteles hör till den moderna historiens mest lärda människor. Efter att ha studerat under Platon bröt han sig loss och utvecklade egna teorier, blev lärare till Alexander den store och grundade en egen skola (Lyceum).
Problemet är att han hade fel i det mesta. Satt i relation till tidens anda (Zeitgeist) var han utomordentligt upplyst, men det grusas av en överdriven tro på de egna idéerna.
Vem som helst kan räkna antalet tänder på hundra kvinnor och hundra män, för att ta reda på om könen skiljer sig åt. Aristoteles var för envis och lät bli.
Vem som helst kan be en vän kasta en sten, ställa sig vid sidan av och observera hur stenen stiger och faller som en båge. Aristoteles var övertygad om kraften i sina teorier och lät bli.
I går drog den svenska valrörelsen i gång på allvar, med en direktsänd partiledardebatt på tv. Mycket kan sägas om våra kära partiledare, men att någon av dem kommer leva kvar i framtidens minne – som en Aristoteles av vår tid – vore en överdrift. Ändå står de där, självsäkra och övertygade, och predikar sina utopiska idéer i hopp om att vinna folkets gunst.
Jag kommer inte följa årets valrörelse; jag kommer inte rösta. Vi leds av okunskap och sätter vår tro till gissningslekar. På ytan stoltserar vi med vackra dekorationer – moment över mänsklighetens flärdfulla framsteg – men ingenting har förändrats därunder sedan Aristoteles tid. Vi är fortfarande ett djur som inte vågar dissekera sig själv.
Att stå vid sidan av och betrakta hur folket grälar över ideologi och sakfrågar, är som att beskåda ett äkta par som flyttar in i ett fallfärdigt hus och bråkar över vilken inredning som kan förhindra att det rasar.
Hånskratta inte åt främmande människor som artigt frågar om du har fru/sambo/flickvän/städhjälp du ibland ligger med.

Ja, jag ska ha skor på mig. I upphetsningen över att se ut som en vuxen man glömde jag fota dem.
Nu pyser jag i väg på Hanna och Martins bröllopsfest. När jag kommer hem tänker jag kontrollera att du har skött dig.
Bra så?

Ser du? Ett sportigt underställ. På mig.
Det har gått elva år sedan jag trasade sönder knät och la allt idrottande på hyllan; elva år sedan jag senast besökte ett gym.
I dag har jag dragit på mig den hurtiga fasaden, men låt dig inte luras. Dagens kick-off med jobbet inleds med ett par timmar planerad utomhusaktivitet. Tänk skidor, skridskor och så vidare.
I korthet innebär det att jag står vid sidan av och gör mitt bästa för att inte frysa ihjäl. Över understället drar jag strax på mig en stickad Acne-tröja, ett par Our Legacy-jeans, boots från Gant och en vinterparkas från Whyred. Ska jag frysa tänker jag göra det med (svensk) stil – som den posör jag är.
När dagen övergår till kväll blir det fest för hela slanten. Personligen ska jag fortsätta mitt nyktra liv.
Men jag är inte bitter.
Nej, nej.
Han bär svarta skinnskor, lika mörka kostymbyxor och en gråvitrandig skjorta. Lämnade han hemmet i kavaj befinner den sig någon annanstans nu. Mösslös, utan handskar, ingen halsduk: uppvärmning är inte hans signum.
Jag korsar Stora torget och arbetsdagen väntar två hundra meter bort. Det går inte att sluta blänga på mannen på torget, men alla morgonmänniskor runtomkring verkar ha missat det helt. Medan de rusar förbi står jag ensam kvar.
Fokuserad och förvånad.
Framför mig joggar en ensam, snaggad, asiatisk man i en cirkel runt statyn som restes till minne av unionsupplösningen mellan Sverige och Norge, 1905.
Varv på varv i maklig takt. Till synes utan rimlig förklaring.
I tio minusgrader.
Hon: Det var inte går.
Jag: Det är min plånbok glad för.
Hon: Tänderna då, är de lika glada?
Jag: Det vettefan, jag har inte vågat kolla med dem.
Hon: Då kanske det är dags att du kommer?
Jag: Nej, nej.
Hon: Är du säker? Det blir dyrare om du väntar och låter problemen uppstå.
Jag: Övertygad. Jag lever på den berömda kanten. Det är kanske lite blåsigt här ute, men friskt och skönt.
* * *
Hon tar mitt nej, vi lägger på, det går fem minuter, sedan ringer det på nytt.
* * *
Jag: Är det du igen?
Hon: Ja, din tandläkare tycker verkligen att du ska boka en tid oavsett om du vill eller inte. Dina tänder behöver det.
Jag: Hälsa henne att ingen gillar kvinnor som tjatar.
Hon: Det är ett nej, med andra ord?
Jag: O ja.
Hon: Vi hör av oss igen efter sommaren.
* * *
Ska jag behöva flytta från Karlstad enkom för att slippa en tandläkare som plötsligt visar stalkertendenser? Jösses. Som jag konstaterade i föregående inlägg: Min berömmelse har ett pris.
Wow, vem är den snygga killen som syns uppblåst på enorma affischer över hela Karlstad?
Ingen annan än jag, så klart. Och det är i samband med detta jag inser vidden av den status jag faktiskt har lyckats uppnå i Sveriges artonde största stad.
Det har snart gått så långt att jag inte kan visa mig utomhus.
Nå väl, det får jag bjuda på. Precis som jag bjuder på att jag används som dragplåster för en nattklubbskväll utan att bli tillfrågad först.
Titta själv.

Av okänd anledning har de till och med ringat in mig.
I kväll betalade jag pliktskyldigt mina räkningar. Passade samtidigt på att kolla läget med mitt sparkonto. Sedan jag bestämde mig för att växa upp åtminstone lite (drygt ett halvår innan jag fyllde tjugoåtta) har det vuxit stadigt.
Det kan jag dock inte skylla på Nordea.

Det trillade in ett par förslag bland kommentarerna till det här inlägget.
I dag bestämde sig Tommie från Vardagskontrast för att sopa banan med er alla.
Har du hört talas om Haitis nya pojkbandssatsning?
— New blocks on the kids.
Ridå.
Mannen bakom kassan tuggar sitt tuggummi långsamt. Han är i fyrtioårsåldern och inte det minsta intresserad av att stänga munnen. Medan min vän köper påfyllning till mobilen ser jag mig om. Finns det en ordning är den i expeditens huvud. Godis belamrar väggarna, magasin tränger sig in där det finns plats och tobak dansar jitterbug med hockeykort från förra säsongen.
Allt kan rasa när som helst, men det kanske är i just det som balansen finns.
Min blick fastnar på två vita A4-ark som fladdrar över expeditens huvud. Överst sitter ”Vänligen be inte att få betala senare”. Tejpad under den hänger ”Vänligen be inte att få låna toan”. Båda texterna står på både svenska och arabiska.
Vänligen är det magiska ord som ska skydda kioskägaren från de kunder jag plötsligt kan föreställa mig. De ohyfsade; de tjatiga; de utslagna; de som ser kaoset och tror sig ha en frände i röran; de som aldrig ser till sig själva för att hitta felen; de som projicerar allt lidande på samhället, det osynliga och det heliga.
Min vän betalar, mannen har redan satt sig ned igen. Han läser ingen tidning och tittar inte på teve. Han bara tuggar sitt tuggummi och väntar på nästa kund som inte vill betala – eller bajsa i den långa arbetsdagens enda fristad.
Efteråt slås jag av impulsen att gå tillbaka till kiosken. Jag vill gå rakt fram till kassan, slita ned hans lappar, göra ett par justeringar och lämna honom med en chans att kommunicera till kunderna på ett mer konstruktivt sätt: med ett budskap som på sikt kan göra skillnad för såväl mannens som kundernas liv.
Jag låter bli, men i mitt huvudet sitter det endast kvar en lapp och texten är nedkortad.
”Vänligen be inte.”
Jag började med oväntade kontraster, nu är det dags för nästa del. Skulle vilja skriva en kärleksförklaring till whisky, men riktigt så långt har jag inte kommit i min självtortyr.
I stället:
Jag gillar människor med mod nog att inte rationalisera livets alla aspekter.
Du har fel om du tror att religiösa människor faller in i den här kategorien. Att avfärda logik, vetenskapliga bevis och anständighet, till förmån för exempelvis den kristna bibeln (skriven och redigerad av ett oräkneligt antal män, vars samlade insats och skilda agendor resulterade i den enskilt största förolämpningen någonsin mot mänskligt intellekt), är på inget sätt modigt – bara ett uttryck för fanatisk ignorans.
En vän till mig är kär – han har varit kär i många år nu – och varje gång jag frågar får jag samma svar. ”Ja, hon är min drömkvinna,” säger han. Trots att jag redan vet svaret på nästa fråga ställer jag den ändå.
”Har ni förlovat er än?”
Det har de inte. De ”ska bara” först. Du vet vad det innebär, men vi tar en sammanfattning för den goda saken skull.
• De ska bara få bättre jobb först.
• De ska bara spara ihop pengar först.
• De ska bara flytta till en annan lägenheten först.
• De ska bara vara ihop ett par år till först, för att vara helt säkra på att deras relation är på riktigt.
Yada, yada, yada.
Hanna och Martin blev ett par efter sommaren 2008 (om jag inte minns fel). I början av december 2009 tog de en weekendresa till Köpenhamn, checkade in på ett hotell, rådde om varandra, åt ute, testade klubblivet och gifte sig.
På lördag tar jag på mig kostymen, putsar skorna och går till deras bröllopsfest.
Relationer misslyckas av allt från små till stora skäl. Likaså finns det relationer som besegrar alla odds och varar livet ut. I den mening det finns folk som är ”rätt” för oss, ligger all makt och ansvar i våra egna händer att göra mer än vårt bästa för att se till att vi hör till den senare kategorin. Det finns inget med kärlek som ter sig särskilt rationellt, varför ens försöka applicera logik på en explosion av hormoner, miljontals år av mänsklig evolution och din partners lömska kollega, som du med all säkerhet vet är ute efter att förstöra för dig och din älskade?
Riskanalysera bäst du vill: gör plus- och minuslistor, planera för framtiden, budgetera din kärlek och beta långsamt av dina ”ska bara” innan du börjar leva. Eller var modig. Det kan gå hur som helst och det måste vara i sin ordning. Allt du tror dig veta om framtiden är inget annat än resultatet av din självbild.
I dag är en illusion, i morgon en lögn. Illusionen är vackrare än lögnen.

”Deliver me from writers who say the way they live doesn’t matter. I’m not sure a bad person can write a good book. If art doesn’t make us better, then what on earth is it for?”
– Alice Walker
Drivs med Wordpress