Kille: Jag kan ge dig en present du aldrig glömmer bort.
Tjej: Jaså?
Kille: Ja, HIV.
Humanist och skeptiker med ena foten i reklambranschen, andra i samhällsdebatten; autodidaktisk bloggare och krönikör med kärlek till vetenskap, frihet, förnuft och Ronja.
Som en av Sveriges minst lästa skrivkunniga bloggare, ger jag mig dagligen (nåväl) i kast med att förstå, förklara och fördöma mänsklighetens idiotiska sidor. Oavsett om motståndarna är religiösa fundamentalister, kvacksalvare eller Thomas Di Levas vägglöss, är målet att varken ta fångar eller lämna sårade kvar på slagfältet — till försvar av människans fulla potential, vad den än må vara.
Utöver det försöker jag hinna ligga en del, också.
Bidra gärna med återkoppling, tips och vänskap. Eller känn dig fri att skriva all ogenomtänkt, indoktrinerad smörja du önskar, om det är din böjelse. Jag censurerar bara kommentarer som har en uppenbar avsikt att sprida ogrundat hat.
Vill du kontakta mig nås jag enklast via philipwildenstam@gmail.com.
Kille: Jag kan ge dig en present du aldrig glömmer bort.
Tjej: Jaså?
Kille: Ja, HIV.

Thomas provar Zamzons säng
Du kan tömma kylen på öl som skulle räcka hela helgen, försöka vinna över fernetflaskan, säga hej till Minttu, vråla att Peter Siepen är Sveriges sämsta DJ, monstertackla den späda kollegan in i närmsta vägg, regera dansgolvet med funky chicken och knappt minnas hur eller när du kom hem.
06.55
Din hund bryr sig inte.

Jag satte andan i halsen en måndagskväll för inte länge sedan. Hjärtat slog ett dubbelslag och pulsen rusade.
Jag och Thomas var på väg tillbaka med pizzorna när vi såg brandbilen slarvigt parkerad vid min port. Fyra brandmän stod och drog i dörren. Jag skyndade på stegen. Elva trappor upp satt Zamzon inlåst. Brinner det? var allt jag hann tänka innan jag nådde fram till brandmännen.
Det sprakade till i porttelefonen.
– Hallå?
Jag kände genast igen granndamens hesa karlstadsmål.
– Ja hallå, svarade den ene brandmannen. Det här är från brandkåren. Det sitter en man fast i hissen. Kan du släppa in oss?
Jag andades ut, lättad. Noterade att det var den folkskygge, illaluktade gubben som satt i hissen. Han som aldrig tar trapporna. Han som går tillbaka in i lägenheten om han hör mig på väg ner, samtidigt som han är på väg ut. Han som fortfarande inte säger hej efter fyra år. Nu log jag lite åt att han satt fast i hissen. Hur skulle hans möte med fyra främmande män bli? Det går bara att spekulera.
–Nej du! Den går jag inte på. Igen.
*klick*
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Jag sitter i mitt bibliotek, smuttar på en Single Malt och redigerar min nästa succé. Eller nåt.
Philip Jr. kommer in. Vill säkert låna pengar igen. Som att han inte redan har allt en grabb kan önska sig?
Philip Jr.: Vad fan är det du lyssnar på, farsan?
Jag: Det är Antony and the Johnsons fantastiska Fistful of Love.
Philip Jr.: Sämsta jag nånsin hört. Vad är det för freak som sjunger?
Jag: Ge dig. Antony var androgyn, men ur den konstiga människan kom 00-talets vackraste musik.
Philip Jr.: Ha ha! 00-talet! Du är så sentimentalt efterbliven, farsan.
Precis så kommer det bli (men ersätt farsan med gubbjävel).
Det är redan kört.

Såg nyligen Milk i ett försök att ta reda på varför Sean Penn vann en Oscar istället för Mickey Rourke; helt fenomenal i The Wrestler.
Och drack rödvin.
I alla fall.
Filmen inleds med ett montage av arkivfilmer och tidningsurklipp från en tid när homosexuella förföljdes av polisen.
Då flimrar det förbi.
En stor tidningsrubrik.
”Police cracks down on homosexuals bar; arrests 16”
Och där är det: ett semikolon använt i all sin prakt.
Inte ett komma, inte ett kolon. Ett semikolon brukat för att binda samman två satser, där frånvaron av det skulle resultera i en staplande mening.
Jag njuter. Njuter och ler.
Som den nörd jag är.

Kille 1: Ha ha. Du tog ju en redan använd snus av mig.
Kille 2: Oj. Äckligt.
Kille 1: Bög.
Måste vara jobbigt att bli outtad på grund av en begagnad snus.

När Tanten fyllde 28 gav jag henne en prenumeration på Allers.
Det var en ironisk present. Men det gick snett.
Hon blev glad.
Och nu detta. Jag får reklam både till mejlen och brevinkastet.
Av ren nyfikenhet loggade jag in för att ta del av erbjudanden anpassade åt mig.
Jag är den lilla flicka.
Önskar jag kunde säga att lyan är skinande ren. Givetvis kan jag inte det. Dels är jag inte pedant, dels fäller min jycke varje dag, året runt (istället för att ha en rejäl fällperiod inför vinter- och sommarpäls; pälsförändringar han inte har).
Hade jag varit ambitiös skulle jag ha putsat fönstren, dammat hyllorna och skurat listerna. Hade jag varit åtminstone ordentligt, skulle jag dammsugit under sofforna.
Glöm det.
Inför helgen har jag sopat, dammsugit och moppat alla direkt synliga ytor.
För tredje helgen i rad.
I min värld är det stort.
Lite som att jag vaknade och upptäckte en kur mot HIV.
Nästan som att jag vaknade och blev vald till USA:s första lesbiska, asiatiska president.
Hur skulle det gå till? Jag är vare sig kvinna, homo eller asiat. Och jag är inte pedant.
Nu är det istället som att jag vaknade och … Ja du. Tog körkort utan att ha övningskört en enda gång?
Jag har redan körkort.

Såg att jag registrerade mitt domännamn den 11 september. Visserligen 2008, men ändå.
Det tog lite tid men nu är jag här. Tackar John och Majk för formen.
Nu är det dags att explodera.
Eller: Det är bättre att brinna opp än tyna bort.
Det håller säkert alla med om.