I kväll bär det av. I över ett år har jag skjutit på det här ögonblicket, men nu ligger allt utlagt framför mig. Jag har packat, packat upp och packat om igen. Allt för att skjuta på resan ännu en dag.

Den skrämmer mig.

Mer än du förstår.

Med en bananöl vid min sida, ciggen rykandes i askfatet och till tonerna av Louis Armstrongs trumpet väntar jag in mitt mod. Ambivalensen får segra en stund till. Jag vill, vill, vill. Jag vågar inte, vågar inte, vågar inte.

Varför sitter jag här en fredagskväll? Har nån skrivit på facebook? Några nya kommentarer i bloggen? Undrar om det blir mycket folk på Koriander i kväll? Det är ju löningshelg och allt.

Resan börjar med första ordet. Första ordet blir första meningen. Sen vet ingen hur det slutar.

Förutom jag.

Och jag vet att resor aldrig har varit min grej.

Varje ord kommer sitta för långt inne. Varje mening kommer kräva ett offer. Jag kommer hitta nya ursäkter att inte låta mig själv blöda. Och runt varje hörn kommer en välkommen distraktion vänta på mig.

Eftersom allt annat är välkommet nu.

Jag är rädd att misslyckas.

Igen.

Samtidigt ganska rädd att lyckas.