En välbehövlig insikt (eller: det finns hopp för mig också)
”People do not deserve to have good writing, they are so pleased with bad.”
– Ralph Waldo Emerson
30 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Herr Solsken
Får samma fråga om och om igen:
– Varför är du så pigg och glad, Philip?
Eller.
Nån dag kanske jag får den frågan. Och jag ser verkligen fram emot den dagen.
Då ska jag svara:
– För att jag började dagen med Dan Deacons ”The Crystal Cat”.
29 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Det är så lätt att glömma
I kväll städar jag. Vissa delar av lyan har jag tydligen glömt bort.
I ett par år.
28 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
På försäkringsbolagets bekostnad
I går betalade jag Zamzons försäkring, nästa månad är det dags för min.
Han kostar cirka 3 000 kronor per år. Jag går på hälften.
Det var när jag fyllde 26 jag fick ett erbjudande om att förlänga försäkringen jag haft sedan födseln. Inga förbehåll. Ingen läkarkontroll.
Min jycke är alltså dyrare än jag.
Ha!
De skulle bara veta vem som är den egentliga försäkringspremien waiting to happen.
28 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
28 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Tillsammans genom livet
Hej Bob.
I går började jag lyssna på din nya skiva.
Du är skyldig mig åtta timmar sömn.
Tacksam för snabb återbetalning.
Mvh
Philip
PS. Sluta använda dragspel. Om du inte gör det måste jag gilla dragspel. Och jag vill inte gilla dragspel men förlåter dig för den här gången.
PS2. You might not read swedish so I’ll translate the context for you: Bob, return the sleep you stole from me last night. And quit that accordion bull shit. In Sweden we call it a bonntölp instrument. I don’t want to be a bonntölp.
28 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Tre förbaskade punkter
Hej…
Hur är läget? Med mig är det fint… Solen skiner och det höjer ju alltid humöret… Ska vi festa till helgen? Vore jätteskoj…
Bortsett från att vara en hyfsat stereotyp text, ser du ens problemet? Klart du inte gör.
…
De tre punkterna som ingen jävel verkar förstå.
Den svenska wikipedia-artikeln är inte riktigt komplett, men den får duga i dag.
Så? Uteslutningstecken, aposiopesis, utelämningstecken, ellipsligatur, ellipsis eller ellips. Tre på varandra tätt följande punkter. Är du med? Ingenstans är det meningen att du ska använda dem som ditt mest vanliga avslut på meningar.
Och att ingen nånsin lär sig att de ska föregås av ett mellanslag (när de väl används korrekt) gör mig bara ledsen.
Slopar du mellanslaget indikerar du att ordet inte är fullständigt.
Hej då…
(Hej dåre?)
27 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Om du var här
Du skulle ha sparkat mig ur sängen i morse. Mina ögon var rödsprängda, andedräkten kunde dräpa drakar och den uppblåsta buken var redo att brisera. ”Du får skylla dig själv”, skulle du sagt, ”vem använder whisky som måltidsdryck klockan tre på natten?”. Jag skulle inte orkat säga emot. Du skulle haft rätt, men jag hade inte tyckt om dig mer för det. Och efter mitt fjärde besök på toaletten skulle du inte kunnat dölja ditt förakt längre. När jag klagade över skallbanket hade du bara tittat dömande. Och när jag kröp tillbaka ner i sängen och fånskrattade till ett avsnitt av Flight of the Conchords skulle du ha kallat mig barnslig. Att jag somnade om efteråt hade inte heller gjort saken bättre. Medan jag slösade två timmar soltid hade du förmodligen lämnat mig ensam; lämnat mig att vakna med ”jag borde ha skött mig bättre” klingandes i tankarna.
Därför är jag glad att du inte är här i dag, vem än du är.
Fast det hade varit ganska skönt med lite bakissex.
26 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
År 2030: Philip Jr. fyller sexton
Hon: Vad gör du här?
Jag: Släpp in mig. Jag vill träffa min son.
Hon: Du är full.
Jag: Har med mig en present.
Hon: Du stinker.
Jag: En flaska whisky. Single Malt. 18 år. Bra skit.
Hon: Herregud, Philip. Han fyller sexton.
Jag: Det är aldrig för sent att börja dricka.
Hon: Rolf! Kan du komma hit?
Jag: Hej Rolf! Kan du komma hit?
Hon: Skärp till dig.
Jag: Vi kan ha trekant.
Rolf: Hej Philip. Jag trodde vi kom överens om att du ska hålla dig borta?
Jag: Ibland sviker minnet. Du vet. Men det är lugnt. Jag har med mig sprit.
Hon: Du är hopplös.
Jag: Du är elak. Du har alltid varit elak. Rolf, märker du inte hur elak hon är?
Rolf: Prata inte om min fru. Det är bäst att du går nu.
Jag: Var är min son?
Rolf: Han är inte hemma.
Jag: Du är inte hemma.
Hon: Jag ringer polisen om du inte går.
Jag: Toppen. De kan filma oss när vi har trekant.
25 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
En fegis försvarstal
I kväll bär det av. I över ett år har jag skjutit på det här ögonblicket, men nu ligger allt utlagt framför mig. Jag har packat, packat upp och packat om igen. Allt för att skjuta på resan ännu en dag.
Den skrämmer mig.
Mer än du förstår.
Med en bananöl vid min sida, ciggen rykandes i askfatet och till tonerna av Louis Armstrongs trumpet väntar jag in mitt mod. Ambivalensen får segra en stund till. Jag vill, vill, vill. Jag vågar inte, vågar inte, vågar inte.
Varför sitter jag här en fredagskväll? Har nån skrivit på facebook? Några nya kommentarer i bloggen? Undrar om det blir mycket folk på Koriander i kväll? Det är ju löningshelg och allt.
Resan börjar med första ordet. Första ordet blir första meningen. Sen vet ingen hur det slutar.
Förutom jag.
Och jag vet att resor aldrig har varit min grej.
Varje ord kommer sitta för långt inne. Varje mening kommer kräva ett offer. Jag kommer hitta nya ursäkter att inte låta mig själv blöda. Och runt varje hörn kommer en välkommen distraktion vänta på mig.
Eftersom allt annat är välkommet nu.
Jag är rädd att misslyckas.
Igen.
Samtidigt ganska rädd att lyckas.
24 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
24 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Sms skickat på väg hem från grabbkväll
”Det plast stjärnor finns öl bra.”
24 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Hur allt började
Väldigt mycket jobbsnack har det blivit.
Bäst jag lättar upp det hela med en sann historia (jag har gjort research, det är liksom min grej).
***
En dag i Edens lustgård går Adam fram till Gud.
– Gud, jag har börjat känna mig lite ensam här. Jag har dig och alla djuren, men det blir ganska långtråkiga dagar. Skulle du kunna hjälpa mig?
– Jaså? Vad är du ute efter?
Adam funderar hårt och länge på en kravspecifikation innan han svarar Gud.
– Jag skulle vilja ha nån som är som jag, fast ännu mer spännande. Nån jag kan relatera till, nån som är omtänksam, intelligent, rolig och förstår sig på mig. Ja, helt enkelt nån jag kan dela det bekymmersfria livet med. Kan du ordna det?
Gud ber att få återkomma med en offert. Dagarna går. Adam börjar tro att Gud har glömt bort hans anbudsförfrågan, men till slut återkommer Han.
– Det du ber om är fullt genomförbart, men det kommer kosta dig.
– Hur mycket då?
– En arm, ett öga och en pungkula.
– Oj, vad får jag för ett revben?
23 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Det glamourösa reklambyrålivet
Vissa dagar går det inte att jobba. Det tydliga mönstret är att ju fler som vill ha saker gjort desto mindre lyckas jag uträtta.
Tror du att livet på en av Sveriges topp tio-byråer* är glamouröst?
Tänk om.
Det är jobb, jobb, jobb. Och sen lite hårt jobb ovanpå det.
Och jag älskar’t lika mycket som jag hatar’t.
I dag var en hatdag.
• Knäck en annonsidé åt en internationell kund. Presentation i morgon.
• Skriv nya texter till lanseringen av den internationella versionen av en av våra största kunders hemsida. För översättning senast i dag.
• Sitt i ett två timmar långt briefmöte om ett projekt som rör de flesta större kommunerna i landet.
• Fler nya texter, de här till den svenska lanseringen av motsvarande hemsida. Leverans i morgon bitti.
• Skriv dr-copy i stil med ”värva en ny medlem så bjuder vi på …”. För korrektur (och tryck) i morgon.
• Ät Wallenbergarlunch tills du är kräkmätt.
Vi kan säga att det mesta gick ”så där” och sen ta påståendet med en nypa salt.
Men.
(Det finns alltid ett ”men”.)
Dagen går och irritationen växer. Vid fem går jag hem. Släpper alla tankar. Somnar. Vaknar sprattlandes trekvart senare. Intalar mig själv att jag hinner med ett socialt liv utanför jobbet. Pratar bort över en timme i telefon. Äter middag med ett par skratt till en komediserie. Klär på mig.
Och går till jobbet.
20.00 landar jag vid jobbdatorn. Dagens surrande är utbytt mot befriande tystnad. Jag pluggar in datorn i grannens stereo. Höjer volymen så mycket det går. Och …
We have liftoff.
Det är dags att jobba.
På mina villkor.
Det är nu jag tycker om mitt jobb igen.
23 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Saker jag gör med rötjut i buken
1. Färdas nostalgiskt genom mitt eget universum.
2. Skriver romantisk smörja som ingen borde läsa.
3. Blir irrationellt irriterad på allt och ingen.
4. Kompenserar genom att skriva provocerande kommentarer i förebilders bloggar.
5. Somnar som världens mest förträffliga människa.
6. Vaknar med huvudvärk och sprängande blåsa.
7. Undrar när det är acceptabelt att öppna nästa flaska.
23 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
22 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
En vecka senare
Ni är många som undrat och ifrågasatt.
Sug mig sidledes.
Jag är frisk.
Hörde du?
Frisk.
I alla fall i kuken.
22 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Jag knäckte koden
Kan inte sluta tänka på facebook-statusen skriven efter mordförsöken.
”XXX är på väg hem för att steka fläsk och servera det med surkål och Dijon”
Nu förstår jag.
”Jag drar nu, snutar. Första anhalt: Tyskland. Sen vidare till Frankrike. Ni fångar mig aldrig!”
Och det visar väl hur fel han tänkte från början?
Alla EU-länder har ju utlämningsavtal med varandra.
22 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
22 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Den lille som lurade döden
Vid mina fötter ligger en grabb som vill att vi ska gå hem. Eller ligger och ligger. Han får sina ryck. Gnäller. Puttar på mig. Vädjar. Vill leka, kramas och upptäcka världen.
Med mig.
Ovan ser du hans senaste försök att busa till det. Det skedde precis när jag började skriva det här.
Jag tittar på honom.
– Pappa ska bara blogga först. Sen går vi hem.
Han var den sista som överlevde gallringen. Totalt föddes nio hanar och två tikar. En tik kan dia åtta valpar, och kullens tikar fanns det efterfrågan på. De var säkra när uppfödaren la de tre minsta hanarna i en skokartong och fuktade en bomullstuss.
Sen fanns de inte mer.
Fyra veckor senare gjorde jag mitt första besök. Valparna sov igenom det. Jag var mest där för att bli godkänd av uppfödaren. Kunde en tjugoettåring vara ansvarsfull nog för en av hennes hundar?
Tydligen.
Två veckor senare var jag där igen. Den här gången för att lämna handpenning och välja ur en skara bråkstakar. Scenariot var väsenskilt. De levde rövare, pockade uppmärksamhet från oss och de äldre jyckarna. Retades, utmanade varandra. Och bland dem sprang den lille. Jag kunde knappt se skillnad på de andra. En var tydligt störst, resten samma lika. Och sen den lille. Han som tog stryk som en karl. Han som inte backade undan men var chanslös.
Det var charmigt, men jag var osäker. Pratade med uppfödaren. Försökte ställa upplysta frågor.
– Vad tror du om den? Eller den? Kan man se redan nu hur de kommer utvecklas?
Hon lät mig hållas. Berättade vilka som var tingade (den störste, så klart). Förklarade valpens viktiga faser och hur mycket påverkan jag skulle ha över temperament och beteende.
Först när det var dags för utfodring förstod jag vilken jag skulle ha.
Den lille försökte tränga sig in till skålen. Såg en öppning. Tog den. Hetsåt. Blev undanskuffad. Gick åt sidan. Spydde upp käket.
Och åt upp det i lugn och ro, konstant viftandes den lilla propellern.
Han hade överlistat brorsorna. Igen.
Två veckor senare blev han min Zamzon.
Under sju års tid har han varit den ständiga följeslagaren; min närmsta vän; min enda konstanta sängkamrat (jo då, helst på kudden bredvid mig); och den enda jag kan prata med om allt.
Inte för att han nånsin svarar. Men jag tror gärna att han lyssnar.
Tills det är dags att hitta på nytt bus.
21 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Att jag är nästintill tondöv gör inte saken lättare
”I am irritated by my own writing. I am like a violinist whose ear is true, but whose fingers refuse to reproduce precisely the sound he hears within.”
– Gustave Flaubert
21 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Tanten: Trivialiteter
Eftersom jag fått bannor för min låga nivå av bloggande tänker jag publicera några trivialiteter på pin kiv.
För någon vecka sedan fick jag nämligen för mig att jämföra min kryddhylla med Philips.
Det fanns många likheter, till exempel Tellicherry Garbled Special Extra Bold, och vi hade även varsin timer.
Philip hade en otvivelaktig ful värmeljuslykta, en kajalpenna, Homer som pezautomat och en pixibok med titeln Mode-show! Philip läser i den när han inte kan somna.
Själv kunde jag stoltsera med ett inramat idolkort på The King of Rock ‘n’ Roll och Priscilla och fyra prickiga äggkoppar.
Vem har den bästa kryddhyllan? Lämna din röst här på bloggen. Jag måste erkänna att jag imponeras av Philips eftersom den på ett mycket övertygande sätt placerar honom i facket ”ungkarl med ett visst intresse för matlagning”.
21 Apr 2009
Publicerat av Tanten
Publicerat av Tanten
Min författardebut
Lådan kom från tryckeriet i morse. 50 exemplar av min författardebut. 19 950 är skickade annorstädes.
En nytryckt bok har en särskild doft. Och i denna kan jag ana mitt svett, mitt slit, mina drömmar och en värld av möjligheter. Äntligen. Det tog 28 år. Till slut lyckades jag gå från idé till ett resultat du kan ta på.
Det kommer dröja innan jag vågar bläddra i den ordentligt, läsa mina egna ord och fundera över vad jag kunde skrivit annorlunda. Just nu klarar jag inte av att upptäcka stavfel eller annat otyg som alltid har en tendens att hitta sin väg in när sidmängden överstiger en handfull.
Jag försöker vara nöjd.
Boken känns lätt i min hand. Pappret blankt. Omslaget enkelt och rent.
Flera månader av mitt liv finns destillerat mellan pärmarna.
Min bok.
Boken om värmepumpar.
21 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Tack
I kväll ser jag tillbaka på en månad med bloggen. 116 inlägg (tack för de tre du bidrog med, Tanten) och 350 kommentarer. X antal tusen besökare.
Tack alla som läst och kommenterat.
Tack alla som läst dagligen och aldrig sagt ett knyst.
Tack alla kollegor som smygläser.
Tack alla som läser för att hålla mina ord mot mig.
Jag är ganska nöjd med mig själv. På det sättet jag aldrig är nöjd med mig själv. Men jag har hittat en röd tråd. Och för det är jag tacksam.
Gjorde min bloggåterkomst mitt uppe i den svettigaste arbetsperiod jag nånsin befunnit mig i. Trots 65-timmarsveckor månad efter månad hittade jag till slut tid till att publicera både genomtänkt och ogenomtänkt material. Ibland latade jag mig. Ibland ansträngde jag mig mer än vad som är sunt och sansat. Ibland skrev jag berusad. Andra gånger bakfull. Ett fåtal gånger helt opåverkad. Men jag skrev alltid med ett syfte och mål.
Bloggen har gett mig glöd igen. Den har till och med hjälpt mig i min yrkesroll. Jag var på väg mot en mur av tristess och apati. Jobbet blev så mycket att det slutade vara kul. Men i går kom jag på mig själv med att skriva med ett återupptäckt flöde – en känsla jag saknat sedan i höstas. Eller saknat och saknat. Har behövt ge för mycket av mig själv för att åstadkomma det jag velat uppnå.
Nu flyter det igen. Och du får ursäkta, det är inte din förtjänst.
Jag har alltid varit duktigast på att roa mig själv.
Var glad att jag låter dig läsa.
20 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
När du inte får prata med mig #5
Får en lång brief, ett utförligt underlag för att skriva ihop ett brev åt en kund som vill tacka sina kunder.
Ett uppdrag helt i min smak en dag som denna. Inte tänka, bara flöda.
Tills jag läser sista meningen: frågan från projektledaren.
– Något du kan få ihop en bra tet av?
Absolut. Du får en tet inom kort. En text kan du däremot glömma.
*Fortsätter måndagstjura*
20 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Grader i helvetet
Jobblistan gås igenom varje måndag. Och finanskrisen har inte riktigt nått våra lokaler än, vilket är resultatet av ett kollektivt jätteslit det senaste året.
För det är jag tacksam. Jag är en arbetande människa och har svårt att se mig själv i en sysslolös tillvaro.
Men det finns alltid grader i helvetet.
Just nu är jag måndagstjurig. Vill egentligen resa mig upp och gå. Som en demonstrativ barnrumpa.
Pilutta allt.
20 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
En kärleksinjektion
Klev upp i ett rus av nattens dåliga beteende. Cognac och Fernet la grunden. Jag avslutade jobbet. Inte en kväll att minnas. Lite som de flesta kvällarna, egentligen.
Karlstad är rutiner och sen lite fler rutiner ovanpå dem.
Klev upp i ett rus av nattens dåliga beteende som en man med ett uppdrag.
I morgon pitchar vi på ett jättecase. Briefen har legat bredvid datorn i en månad nu, men det har varit hjärnkramp.
I dag måste nöten knäckas.
Och var får du fler idéer än under duschens skoningslösa värme?
Så fick det bli. Så blev det.
Nu skriver jag med kärlek och glöd. Och bara ett litet mått av motstånd.
Som sig bör.
För första gången på mycket länge.
Kärlek.
19 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
En lite bättre kväll. För alla.
Tänker inte göra det till en vana att använda bloggen som portfolio. Men i dag är det lördag och jag gör ett lördagsrelaterat undantag.
Vi började jobba med Bertoni för mer än ett år sen. Det är en kul kund. Oftast små, snabba uppdrag där vi ges stor frihet.
Och det här är ett av de minsta. Så litet att jag för en gångs skull körde ett solorace under en sen kväll på kontoret.
Således är det bara undertecknad du kan klaga på om kampanjen inte faller dig i smaken.
Bakgrund: Bertoni sponsrar diverse nattklubbar i Sverige och får utrymme att synas med 70×100-affischer i garderoberna.
Uppdrag: Kommunicera varumärket (klassisk stil med attityd) till fulla kroggäster.
Resultat: Se själv. Jag gjorde 23 stycken. Här får du 5.
Fotnot: Har självklart inte satt formen själv. Hatten av för Therese Aitman.
18 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
När en annan man fick ta på min kuk
Väntrummet är inte ens halvfullt. En mamma med barn är på tjenisnivå med sköterskan – hon har varit här förut. På andra sidan rummet sitter en tjej i tjugoårsåldern. Hon håller en likadan grön lapp som jag. Ser nervös ut. Mellan oss sitter en kille helt klädd i svart. Eller sitter och sitter. Han är uppe och vankar runt med jämna mellanrum. Hetsdricker ur en colaburk. Ströbläddrar i vänttidningarna. En dålig imitation av lugn. Som en b-skådis som visar att han väntar på bussen genom att hela tiden kolla på klockan. Och han vägrar ta av sig sin billiga kopia av Ray-Bans Wayfarer-modell.
Välkommen till Smittskyddskliniken på Centralsjukhuset i Karlstad.
Jag är här för att kissa i kopp.
Det svider när jag kissar. Det rinner gul sörja ur urinröret. Roten är sårig och pungen svullen … Så det är på tiden.
Nej. Det där var en lögn.
Bortsett från att vara övertrött mår jag prima ballerina (ordvits avsiktlig).
Ändå på tiden. Och läkaren berömmer mig för att jag är här på eget bevåg, trots avsaknaden av symtom.
”Man kan aldrig vara nog säker” säger han.
Sen börjar vi prata.
Han närmar sig fyrtio. Trådsmal. Kutig hållning. Och tio års studier glömde helt bort att lära ut social kompetens. Varje fråga har ett inneboende motstånd. Han måste ha ställt dem hundratals gånger. Kanske flera tusen. Ändå kommer de inte naturligt. Han skäms mer över situationen än jag.
”När hade du sex senast” frågar han och ser måttligt intresserad ut av plastgolvet.
Jag svarar.
”Var det utan kondom?”
Jag svarar ”Ja, det är därför jag är här.”
”Och gången innan det?”
Jag svarar.
”Utan kondom?”
Jag svarar.
”Och gången innan det?”
Det blir lite tröttsamt. Han ser mönstret och rör sig mot otäckare mark.
”Var nån av gångerna med oralt sex?”
Jag svarar.
”Var du mottagare eller givare?”
”Är det inte lite orättvist att bara ta emot?” svarar jag.
Men det lättar inte upp stämningen.
”Och hur är det med … ehum …”
”Med vad?” frågar jag.
”Har du nånsin haft … ehum …”
”Ja?”
”Killsex?”
”Nej.”
Frågestunden är över. Det är dags att kissa. Klockan är snart fyra på eftermiddagen och efter morgonens kaffebravader har jag hållit mig sedan före lunch. Nu tränger det på. Rejält.
”Ta av dig byxorna och lägg dig på britsen.”
Oväntat visar han prov på handlingskraft och bestämdhet.
”Varför det?”
”Jag bedömer ditt beteende som riskfyllt. Det är säkrast att vi tar alla prover.”
”Men jag är ju bara här för ett klamydiaprov?” protesterar jag. Överläget jag kände för en minut sen är spårlöst borta. Kvar finns endast tankar på kalsongval, intimstatus och en annan mans händer på mina privata delar. Det frivilliga besöket känns inte alls frivilligt längre. Jag är inte Philip 28 år, viljestark och orädd. Jag är Philip 16 år, homofob, osäker och övertygad om att det finns en penisklubb jag inte är inbjuden till.
Byxorna åker ner och jag påminner läkaren om att det finns ett skynke att dra för, vilket är tur. I nästa sekund slits dörren upp av en annan läkare som ”bara ska hämta en grej”.
Det finns inget bekvämt sätt att ligga på när du finner dig själv naken från midjan neråt på en sjukhusbrits. Kuken i vädret och en man lutandes över dig. Att han sedan greppar dina testiklar, muttrar ”det känns bra” och går vidare till att dra tillbaka din förhud … Det hjälper inte.
Har du sett Fight Club? Jag hittade inte mitt happy place. Jag var inte en pingvin.
”Nu ska jag bara ta ett prov från ditt urinrör. Det kan sticka lite” säger han och tar fram en långsmal tops. ”Jag ser direkt i mikroskåpet om det finns spår av nåt.”
Vilket han inte ser. Jag andas ut. Det är över nu.
”Nu ska jag bara ta ett gonorréprov.”
Vad gjorde han nyss? Jag är vilse och fram åker inte en ny tops. Fram åker en stålsticka.
Och det som nyss sved till byts ut mot ett hugg av karaktärsbyggande proportioner.
17 Apr 2009
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Tanten: Min dag som Zigenare
Ibland går det inte riktigt som man har tänkt sig.
Till exempel när man ovetandes ändrar språkinställningarna på facebook till Romani.
Jag skyller allt på att jag använder en dator med aktiva hörn den här veckan.
Det är dagens ilandsproblem och ett satans otyg.
17 Apr 2009
Publicerat av Tanten
Publicerat av Tanten