Jag har det fint här på lantstället, Klara. Hunden får en chans att springa fritt medan jag njuter av kontrasten mot innerstaden. Allt doftar bättre här, med väldigt få undantag. Ibland tror jag att vi glömmer bort att ta in alla dofter. Ibland tror jag att vi glömmer hur mörk och vacker natten kan vara. Det är renande att ta sig hit – märk mina ord. Men nu babblar jag. Ha tålamod med mig.
Klara, du avslutade din recension med:
”Han verkar ha fastnat mellan det unga språk han så desperat dröjer sig kvar vid och lantlivets romantiserade, men ack så svunna, skogsbondeidyll. Och det märks. Här fasas vi fram och åter i ett irrationellt skymningsland, där flickornas särade ben i nästa stund möter ett själsuppfyllande korståg mot dekadens och maktfullkomlighet. Resultatet? Wildenstams till dags dato minst engagerande roman. Jag vill till och med påstå att detta är en roman som inte ens anstår en debutant, än mindre en författare av hans (före detta) kaliber.”.
Inte illa alls från nån som för bara fem år sedan nämnde mig som ”den genuina litteraturens stora hopp”.
Och vad som anstår mig kan jag inte svara på själv alla gånger. Däremot ger jag dig gärna en liten inblick i vad som numera är min vardag. Du vet att vi springer på varandra både till höger och vänster, men du kanske inte vet att så ofta tillfälle ges tar jag mig ut hit till mitt torp. Du borde följa med nästa gång. Bortsett från att jobba på din prosa, kan vi dricka för mycket, gasta efter kråkorna och roas av grannens försök att ignorera fruns otrohet (oroa dig inte, han läser inte DN).
I alla fall. Jag inledde med att nämna alla härliga dofter på landet och de få undantag som finns. Häromdagen var byrackan borta i flera timmar. Tänkte inte mer på det – det händer ganska ofta och alla i trakten är förtjusta i hans lite dumsnälla uppenbarelse. När han väl kom tillbaka bar han på nåt i munnen. Jag trodde att svansen skulle lossna från honom, så glatt viftade han den. Runt, runt, runt. Det gick inte att misstolka stoltheten han kände över bytet han förde tillbaka hem.
Klara, har du nånsin känt doften från en grävling som legat för länge under julisolens obarmhärtiga gassande?
Jag sätter stolthet i att inte vara det minsta blödig. Men när Bastardo släppte grävlingen vid mina fötter fontänspydde jag rakt ut. Morgonens äggmackor, förmiddagsgroggen, en kanna kaffe och ett paket filterfria. Ser du blandningen framför dig? Kan du ana aromen? Rutten grävling och promiskuös författarspya.
Känner du?
Bra.
Lukta på dig själv nu.
Kramar
Philip Wildenstam
PS. Jag gillar din röv.
