Med handen på hjärtat: Jag är kass på att vara ledig. En normal helg följer alltid samma mönster. Jag går ut på fredagen, vaknar trött på lördagen, tvättar, städar och förbereder mig för ännu en utekväll. Och när söndagen kommer återstår bara att sjunka ner i djup dvala.
Nu är det fredag och jag har varit ledig sen lunch i onsdags. Det är fredag och jag har inga planer alls, än mindre ork eller vilja att ta mig ut i kväll. Eller i morgon, för den delen.
Jag har tjatat och gnällt om att få ett par dagar ledigt.
Nu vet jag inte vad jag ska göra eller hur jag ska bete mig.
Så jag surfar runt planlöst och hamnar till slut på favoriten PoemHunter.com, en fantastisk källa för en blödig själ som jag.
Och den där Pablo – han kunde, han. Ända sen jag såg Il Postino för tio år sen har jag återkommit till hans stundtals överdrivet romantiska sörja.
Romantisk sörja.
Lev me’t.
* * *
If You Forget Me
I want you to know
one thing.
You know how this is:
if I look
at the crystal moon, at the red branch
of the slow autumn at my window,
if I touch
near the fire
the impalpable ash
or the wrinkled body of the log,
everything carries me to you,
as if everything that exists,
aromas, light, metals,
were little boats
that sail
toward those isles of yours that wait for me.
Well, now,
if little by little you stop loving me
I shall stop loving you little by little.
If suddenly
you forget me
do not look for me,
for I shall already have forgotten you.
If you think it long and mad,
the wind of banners
that passes through my life,
and you decide
to leave me at the shore
of the heart where I have roots,
remember
that on that day,
at that hour,
I shall lift my arms
and my roots will set off
to seek another land.
But
if each day,
each hour,
you feel that you are destined for me
with implacable sweetness,
if each day a flower
climbs up to your lips to seek me,
ah my love, ah my own,
in me all that fire is repeated,
in me nothing is extinguished or forgotten,
my love feeds on your love, beloved,
and as long as you live it will be in your arms
without leaving mine.
– Pablo Neruda
