I morse skulle jag passera två män som stod och pratade. Den ene var liten, den andre en redig bit manskött. Båda i min ålder. Plötsligt tittar de upp på mig. Sekunden efter har båda tagit ett ack så komiskt jätteskutt ut i vägen, utan att först växla ens ett ord sinsemellan.
Synkroniserad flykt.
De flydde när de såg mig.
Nånting i mig ville fråga dem varför. Men hur tragikomiskt hade det varit att jaga dem nedför en ödslig gata i Karlstad klockan åtta en fredagsmorgon?
Jag gick vidare. Konfunderad.
Nånting i mig undrar vad i min uppsyn som skrämde dem så.
Det måste vara nånting med den här veckan. Inget har varit som det brukar. Samtidigt som jag presterat saker jag inte förväntat av mig själv, på det bästa av sätt, har jag brutit rutiner jag inte vill bryta, hetsat upp mig, varit frustrerad och allmänt slagen till marken.
Gissar att det börjat synas på mig.
