Regnet var inte överdrivet men påtagligt nog för att vi skulle söka oss till VIP-läktarens skydd. Sandra hade varit på dåligt humör hela bilresan upp och jag gjorde mitt för att underlätta hennes tillvaro. Framför oss sträckte sig den stora leriga åkern. Publiken växte för varje minut. Snart hade vi ett hav mellan oss och den avlägsna scenen.

The Magic Numbers var näst sista akten av Arvikafestivalen -07.

De var även bandet vars debutalbum gått på repeat sedan 2005. Och månaden Sandra spenderade i Spanien var de min mest välkomna bekantskap.

Löfbergs Lila hade tackat mig för ett jobb väl utfört genom att skicka sponsorbiljetter till festivalen. All access. Jag tackade genom att ignorera hela kalaset utom just det band jag ville se.

Nu gick de upp på scenen ett hundratal meter framför mig. Men resan dit hade inte varit friktionsfri.

Uppspelt ringde jag under hennes lunchtimme. ”Vi ska se The Magic Numbers, älskling” nästan ropade jag i luren. Hon lät måttligt road. Ändå tackade hon ja omedelbart. Så som man gör ibland i en relation. Saker för den andra. Som när jag följde med på ännu en utdragen familjekväll. Eller som när jag lagade mat åt hennes vänner, tvättade hennes kläder och sprang diverse ärenden för att hennes lunch var kortare än min.

Den här konserten var det första riktiga jag bad henne följa med på för min skull.

Redan efter de inledande tonerna förstod jag att jag var tvungen att ta mig ända fram till kravallstängslet. På avstånd var det magiskt. Nära skulle det trollbinda. Jag höll om Sandra bakifrån och viskade i hennes öra. ”Det regnar nog mindre nu, följer du med fram?”. Hon såg vackert likgiltig ut. Lyssnade plikttroget till musiken och följde mig hand i hand mot scenen.

En timme senare var det över. Balladen ovan hörde till det fantastiska crescendot. Min gåshud tänjde skinnjackan. Skorna var genomblöta, jeansen leriga. Jag log som en nybliven lottomiljonär.

Sandra gav mig en kyss och frågade om vi kunde åka hem nu.

Och för första gången tänkte jag att vi existerade på lånad tid.