”Hej Philip
Jag är ju en av dina lurkers genom rss. Vet du om vi som läser dig så syns? För annars är vi ju ännu fler än vad du ser i statistiken.
Jag är ju ny på det här att försöka få folk till min blogg. Men jag antar att innehållet är det enda som faktiskt spelar roll. Hittills har jag ju faktiskt bara rapporterat om min semester. Men kom gärna med förslag hur jag borde göra för att få upp besökarantalet.
Mvh
Jonas”
Mitt bitterfittiga inlägg om återkommande läsare som aldrig kommenterar gav resultat. Fast att Jonas läser visste jag redan. Kan inte påstå att vi känner varann, men vi har setts på ett par fester.
Jonas har nyligen sagt upp sig från jobbet och snart lämnar han och hans flicka Sverige för att spendera ett halvår i Nya Zeeland. Efter det har han ingen aning om vad han ska göra med livet, allting och det däremellan.
Ganska spännande, eller hur?
Nu till frågorna.
1. Jag vill, precis som du, tro att det i slutändan är innehållet som är det enda av vikt. Tyvärr är det långt från hela sanningen. Nätet svämmar över av en hel del duktiga och ännu fler odugliga individer som vill göra rösten hörd.
2. Tror tyvärr att antalet som läser med hjälp av rss är försvinnande litet när man rör sig utanför de mer uppenbara bloggkretsarna som fokuserar på teknik, mjukvara och dylikt. Där är alla insatta och vet att rss är det mest praktiska verktyget för att vara ständigt uppdaterad till minsta möjliga energiinsats.
I min umgängeskrets får de flesta en tom blick när jag tar upp rss. Vadå rss? Jag besöker mina favoritbloggar så ofta jag känner för’t. Och så vidare.
Så kom igen. Har du inte fixat en rss-läsare än, gör det. Google erbjuder sin reader, de flesta webbläsarna har funktionen inbyggd. Personligen använder jag NetNewsWire sedan flera år, eftersom jag föredrar en separat applikation.
Och Jonas. Letade länge efter rss-länken på din sida. Kanske missade den, eller så saknar du en. Gissade på att du har http://jonaslundstrom.se/feed/ och det visade sig stämma. Gör den tydlig på sidan! Min rss-länk hittar du längst upp i headern.
3. Vad mer? Vettefan. Jag är ganska stönig. Försöker vara konsekvent i mitt bloggande, vet att många återkommer flera gånger per dag, och hoppas på så vis att jag ska nå nya läsare. Men självklart finns det fler knep. När jag bloggat twittrar jag om det. Inte varje gång, men försöker få ut länken en gång på förmiddagen och en gång framåt kvällen. Mitt twitterkonto är i sin tur kopplat till min facebookprofil, så samma uppdatering sker även där.
Cirka 20 procent av besökarna kommer den vägen.
4. Uppdatera ofta. Ett par gånger per dag är bra. En gång per dag är helt okej. Om du inte lyckas med det, be aldrig läsarna om ursäkt. Själv tröttnar jag direkt när jag återkommer till en blogg och det första jag läser är ”Förlåt att jag inte bloggat, det ska bli bättring”. Varför? Det är förmätet att tro att vi har så stor inverkan på andras liv att någon faktiskt skulle må dåligt av att vi inte uppdaterat på ett tag.
Min blogg existerar av flera skäl. Dels behöver jag skriva av mig, dels har jag ett narcissistiskt behov av att bli läst och bekräftad. Ovanpå det försöker jag bygga mitt personliga varumärke som skribent och kreatör.
Efter tre månaderna upplever jag att jag hittat en form som är hyfsat rätt för mig. Och det var inte svårare än att sätta ner foten och fokusera på vad som är mitt liv. Språk, musik, arbete, alkohol och annat otyg. Det kanske blir lite spretigt när den som bara vill läsa om senaste fyllan även tvingas läsa citat om författarskap. Men det är så jag vill ha det och här är jag ensam härskare.
5. Var fokuserad på ett ämne åt gången. Om du jämför framgångsrika bloggar har de alltid det här gemensamt: Varje enskild artikel behandlar enbart ett ämne åt gången. Jämför det med amatörmässiga bloggar som saknar färdriktning, där artikel efter artikel alla är kilometerlånga utläggningar om allt som hänt sedan sist.
En artikel som börjar med att berätta om frukostintaget, går vidare till lösa tankar om gårdagens tv-utbud och avslutas med en utläggning om helgens festplaner, är kanske intressant för de närmast sörjande. Däremot väldigt ointressant för alla andra. Därmed inte sagt att tre separata artiklar om 1. Frukosten, 2. Gårdagens tv-utbud, och 3. Helgens festplaner, inte kan vara stor underhållning från en skribent som kan hitta nerven i vardagens banalitet.
6. Skriv så kortfattat som möjligt och berätta aldrig allt.
(Jag vet. Det här inlägget är ett stort no, no.)
Ingen gillar att bli idiotförklarad. Genom att lämna utrymme åt fantasin får läsaren i stället känna sig smart. Berättar du en rolig anekdot blir den knappast rolig om du förklarar i detalj vad som är så kul, eller hur? Visst kommer det finnas de som missar poängen, men det är en risk du får ta. Belöningen för de som fattar blir desto större.
Eller för att använda en sliten liknelse från reklambranschen: Rita en cirkel men slutför den inte. När du är färdig lämnar du över pennan åt mottagaren och låter denna fylla i sista biten.
7. Be om hjälp, precis som du gjorde nyss. Det sägs att man kan komma långt med lite ödmjukhet. Själv är jag hyfsat kass på den här biten, därför tänker jag ta tillfället i akt nu.
Du som orkat läsa så här långt … Jag gissar att du gillar min blogg. Lust att hjälpa mig? Vad gillar du? Vad önskar du mer av? Och inte minst: Skulle du kunna hjälpa mig att sprida den? Det skulle betyda mycket för mig.
Tack.
