”Jag kommer sakna dig i några dagar men sen blir det som att du aldrig funnits.”
Russell Brand
Brittisk komiker
Saxat ur magasinet Café
Humanist och skeptiker med ena foten i reklambranschen, andra i samhällsdebatten; autodidaktisk bloggare och krönikör med kärlek till vetenskap, frihet, förnuft och Ronja.
Som en av Sveriges minst lästa skrivkunniga bloggare, ger jag mig dagligen (nåväl) i kast med att förstå, förklara och fördöma mänsklighetens idiotiska sidor. Oavsett om motståndarna är religiösa fundamentalister, kvacksalvare eller Thomas Di Levas vägglöss, är målet att varken ta fångar eller lämna sårade kvar på slagfältet — till försvar av människans fulla potential, vad den än må vara.
Utöver det försöker jag hinna ligga en del, också.
Bidra gärna med återkoppling, tips och vänskap. Eller känn dig fri att skriva all ogenomtänkt, indoktrinerad smörja du önskar, om det är din böjelse. Jag censurerar bara kommentarer som har en uppenbar avsikt att sprida ogrundat hat.
Vill du kontakta mig nås jag enklast via philipwildenstam@gmail.com.
”Jag kommer sakna dig i några dagar men sen blir det som att du aldrig funnits.”
Russell Brand
Brittisk komiker
Saxat ur magasinet Café
”It takes a big idea to attract the attention of consumers and get them to buy your product. Unless your advertising contains a big idea, it will pass like a ship in the night. I doubt if more than one campaign in a hundred contains a big idea.”
– David Ogilvy
Datorn är i knät. Teven är påslagen. Jag sitter i soffan. Intressant? Kanske inte. Ovanligt? Definitivt.
Det har gått flera år sen jag slutade kolla på teve. Visst följer jag en massa dramaserier, ser en hel del dokumentärer och så vidare, men jag har helt anammat vår tids sätt att konsumera det jag vill konsumera. Nyheterna får jag via nätet. Populärkultur vill jag se när det passar mig – inte när en tablå beordrar att jag ska bänka mig. Så funkar jag och det har varit en total befrielse jämfört med hur jag växte upp (vilket trots allt inte är länge sen).
Det ska mycket till för att jag ska slå mig ned där jag befinner mig nu. Sist det hände var det en särdeles söt flicka som ville se morgonsoffan till frukosten vi dukade upp. I kväll är det landskampen mellan Sverige och Danmark.
Nu när jag sitter här slås jag främst av två saker.
1. Hur orkar ni som lever vid teven se all dålig reklam? Jag hade nästan förträngt hur usel majoriteten av all reklam är. Samma sak gäller givetvis även i tryck, men på teve blir det så mycket mer påtagligt. Om jag inte vill zappa maniskt (vilket jag inte vill eftersom jag bara är intresserad av fotbollen) kan jag inte undgå den. Och den är så påträngande usel, en kränkning av min privata sfär.
Men! (Och det här är ett stort ”men”.)
Jag jobbar själv med reklam. Jag vet hur svårt det är att sälja in en bra idé till kunden. Jag vet hur vi sliter vårt hår (varför tror du jag är flintis?), hur vi bönar och ber, hur vi kompromissar och i slutändan gör nåt vi tror mindre på själva. Varför? För att det är kunden som bestämmer. För att kunden alltid väljer den idé som skrämmer minst, det som känns mest tryggt.
Problemet är att den trygga idén är nåt du och jag har sett till döds. Det är just därför den känns trygg. Och det är därför jag sitter här nu och först blir förbannad, sen fylld av förståelse och empati för kreatörer riket runt.
Därmed inte sagt att alla är bra – att alla kreatörer sitter inne med de stora, spännande idéerna. Tro mig, ingen tvivlar mer på sina egna förmågor än vad jag gör nittionio dagar av hundra. Har jag stora idéer inom mig? Hör jag hemma här? Kommer jag nånsin lyckas övertyga kunderna om att det jag tror, tycker, tänker och känner är det rätta för dem? Jag vet inte. Det får framtiden utvisa.
Men under tiden tänker jag fortsätta slippa se all skit som sänds under reklampauserna.
2. Det finns gudskelov undantag. Nyss sändes reklamen jag lägger in här nedan. Hjälp så bra den är.
Byrån bakom heter Forsman & Bodenfors, Göteborgs främsta och Sveriges kanske bästa reklambyrå.
Jag kan inte låta bli att undra hur de tacklar kunderna, hur de så ofta lyckas sälja in de stora idéerna. Dagen jag får svar på det har jag hittat rätt.
(3. Heja Sverige.)
(3. Jävla Sverige.)
Kille 1: Jag hatar alla lukter som finns på krogen nuförtiden.
Kille 2: Ja, sen rökförbudet känner man allt.
Kille 1: Svett, fisar och muspruttar.
Kille 2: Va? Muspruttar?
Kille 1: Du vet, tjejerna springer runt hela kvällen och släpper ut sina muspruttar.
Kille 2: Jag tvivlar på att det händer särskilt ofta annat än vid sex.
Kille 1: Nej! På krogen händer det hela tiden. Känns ju på lukten.
Kille 2: Du menar att en svettig fitta inte kan stinka om den inte pruttar?
Kille 1: Ja.
”I can tell you why
People go insane
I can show you how
You could do the same”
Audioslave
”Shadow on the Sun”
Audioslave (2002)
Eftersom jag inte är hypokondriker blir jag snarare fascinerad än bestört när kroppen uppvisar nåt som bryter rutinen.
Och i går hände nåt nytt (utöver att jag helt tappade en halvtimme på morgonen – men tror bara att jag somnade ståendes i duschen).
Kom hem på eftermiddagen, sov en timme, öppnade ögonen och kunde inte fästa blicken på nåt.
På tio minuter.
Tio minuter i suddigt land innan ordningen var återställd.
Samma sak i morse. Ungefär samma tidsaspekt. Vaselin över ögonen.
Ni som undrar var jag håller hus den här helgen.
Tror jag behöver sova.
Stör ej.
”Left by the lamp, right next to the bed,
on a cartoon cat pad she scratched with a pen,
‘Everything is as it’s always been.
This never happened.
Don’t take it too bad, it is nothing you did.
It’s just once something dies you can’t make it live.
You’re a beautiful boy.
You’re a sweet little kid, but I am a woman.’”
Bright Eyes
”Take It Easy (Love Nothing)”
Digital Ash in a Digital Urn (2005)

Det är inte varje dag ett sånt här brev kommer till jobbet.

Vad ska jag säga? Gulligheten når nya nivåer.

Se där ja. Nu börjar det likna nåt.

Och där var paketet komplett. Usel poesi, cigg, huvudvärkstablett, en liten kossa, en kondom, handtvätt.
Tack Tanten!
Natten var lång och cigarettröken ligger fortfarande tjock. Att jag röker mer när jag är uppe i varv hjälper inte – jag har hört dig vända dig rastlöst hela natten. Kanske sov du lika lite som jag, kanske låtsades du sova när jag tittade till dig. Men jag tror du sov vid tre. Täcket låg slarvigt och jag kunde kyssa din rumpa. Huden var sval och jag täckte dig innan jag gick tillbaka till köksbordet. Mitt ena öga vilade oavbrutet på Zamzon. Han är sämre oftare nu. Efter sju år märks det. Ryggproblemen i höstas. Känsligare mage. Som i natt. Till slut finns det inget kvar, men det hindrar inte att han måste ut. Och jag vill så gärna låta dig sova. Han är mitt ansvar och du kommer aldrig älska honom som jag. Han är mitt ansvar och ibland kan du inte dölja din frustration. Det är päls överallt. Han vill vara med. Värmen jämte husse har alltid varit hans reservation. Sen kom du. Slog dig ner. Tog hans plats. I hans värld finns det kärlek till alla, men du har aldrig förstått hans vädjande blick. Jag kommer sakna den när den är borta. Jag kommer sörja den när den slocknat. I natt tänkte jag på oss. Hur vi blev en treenighet utan ande; hur vi frågade oss själva hur långt det är kvar. Och jag rökte mina cigaretter till ljudet av er båda men lämnade lägenheten med honom. Medan cigarettröken låg tjock.
”I ain’t sayin’ you treated me unkind
You could have done better but I don’t mind
You just kinda wasted my precious time
But don’t think twice, it’s all right”
Bob Dylan
”Don’t Think Twice, It’s All Right”
The Freewheelin’ Bob Dylan (1963)