Att skriva en roman är ett jätteprojekt oavsett hur uselt eller fantastiskt slutresultatet blir. Ernest Hemingway och Stieg Larsson la båda ned likartade insatser, trots att den ena belönades med Nobelpriset i litteratur medan den andra fick nöja sig med att postumt vinna hjärtan hos en publik som gärna åker på shoppingresor till Ullared.

Nu påstås det att det är min tur.

Jag och Karin påbörjade vårt samarbete den 12 juni. Efter 1,5 månad har jag ett par sidor att visa upp, X antal research-relaterade artiklar i vår hemliga blogg samt ett par lösa anteckningar rörande disposition och handling.

Det är inte mycket.

Till och med väldigt lite.

Trots att jag presterat mycket mindre än planerat känns det som att romanen inte lämnat mig för en sekund. Och det är precis vad som får allt att kännas verkligt. Känslan av att befinna sig i början av en resa som kommer innebära mer huvudvärk än njutning, men som i slutändan kan vara värd varje sekund av tortyr – det är en känsla den som aldrig tar klivet utanför den egna trygghetszonen får uppleva.

Där befinner jag mig just nu: utanför min trygghetszon. Långt utanför. Och det värker. Det bankar och gnisslar och svider och maler och bultar och bränner. Dag för dag, natt för natt.

Nånstans är jag övertygad att det är så inledningsprocessen går till. Att jag just nu föder fram orden jag kommer skriva senare. Att romanen mognar inom mig.

Ändå. Måste det vara en så förbannat utdragen process?

Jag är otålig. Vill gärna veta redan nu om jag är Nobel eller Ullared.