Nyårsdagen 1739 var bister och mörk. Karlstads gator stod övergivna av fler skäl än nattens firande av det nya året. Trähusen låg tätt och vinden ansträngde sig för att släcka varenda gatlampa under resan mellan fasaderna. Och över vindens sång hördes endast ett ljud: en kvinnas skrik. Eva Lisa Holtz kom till världen när Karlstad fortfarande var en ung stad, navet i ett flottarlän vars framtida roll i Svea Rike ännu var ett oskrivet blad.
Mor Holtz fostrade till största delen sin dotter ensam. Fadern jobbade långa dagar som snickare och spenderade det mesta av kvällarna på stadens krogar. Eller som modern skulle komma att berätta för Eva Lisa: rännandes efter lösaktigt kjoltyg. Med åren såg hon sin far alltmer sällan, och moderns utläggningar blev allt kargare. ”Din far är oduglig, Eva Lisa. Det är lika bra att du lär dig nu. Den enda kärlek en man har att ge är den som sitter mellan hans ben. Och din far betalar hellre för att ge bort den än att ge den till hans äkta maka. Det är så världen ser ut. En hade gjort bättre i att vara glädjeflicka, då hade man åtminstone tjänat sitt levebröd på allt det fördjävliga man ändå inte kan undvika.”
Oavsett hur hård uppväxten var blev det färdiga resultatet en vacker och glad flicka. Med sitt blonda hår och breda leende var hon en syn för ögat långt innan modern var bekväm i att Karlstads män kastade lystna blickar efter henne när hon sorglöst spatserade fram utan riktning och mål. Egentligen borde mor Holtz ha tackat sin lyckliga stjärna för dotterns utseende – mycket till annat var hon inte begåvad med. Bristen på skolning var inte problemet, hon verkade bara ha svårt att snappa upp ens de enklaste av livets lärdomar. Men vad gjorde det när varje misstag kunde avfärdas med ett skratt?
Åren gick och frierierna kom. Männen stod på kö, men Eva Lisa avfärdade dem alla. Enda lärdomen livets tycktes ha gett henne var moderns ord om kärlek – ord hennes mor nu försökte ta tillbaka. ”Nej mamma, jag ska inte gifta mig. Jag ska sprida glädje och få mer kärlek tillbaka än vad en enda man kan ge mig.” Så löd hennes ord och det gick inte att rubba henne.
Sexton år gammal fick hon jobb som servitris på en av stadens krogar. Det spelade ingen roll hur många misstag hon gjorde, hur många ölsejdlar hon spillde, hur många beställningar hon glömde bort på vägen till köket, eller hur ofta hon var försenad: hon blev snabbt etableringens populäraste servitris. Männen flockades runt henne och ägaren var nöjd. Eva Lisa tjänade gott på sitt yrke. För varje skratt hon delade ut tycktes hon få ett par extra ören tillbaka. Men det var först när en kund föreslog något extraordinärt som hennes lycka var gjord på riktigt. Kunde Eva Lisa tänka sig att följa med honom ut i gränden för ett par daler? O ja, det kunde hon mycket väl tänka sig.
Den dagen föddes Karlstads stoltaste hora. Det tog inte lång tid innan Eva Lisa helt övergav servitrisyrket till förmån för en lyckligare bana. Och för varje svullen manslem hon tillfredsställde kände hon sig ett snäpp lyckligare, för att inte säga ett snäpp rikare. Med åren kom hon att öppna Karlstads första bordell, ett ståtligt hus mitt i stadens kärna. Och kunderna kom långväga ifrån. Ryktet om den glada horan med solskensleendet hade spridit sig. Att hon tog unga flickor under sina vingar och lärde upp dem i allt som hör horyrket till, hjälpte ytterligare att göra Eva Lisas livsverk känt över hela riket. Bland kunderna fanns adelsmän, präster, borgare och bönder – samhällets alla skikt. Ingen skulle förnekas den glädje hon ville sprida. Kunde du inte betala i mynt kanske du inte fick ett samlag i ordets rätta bemärkelse, men eftersom Eva Lisa var en godhjärtad kvinna kunde hon inte gärna se dig gå därifrån utan att åtminstone ha fått en avsugning.
I dag lever hennes arv vidare i varje Karlstadbo. Minnet av Sola i Karlstad, det smeknamn hon fick av kunderna, sitter i vår folksjäl. Utanför Stadshotellet står hon staty, kommunens logotyp är en glad sol som ska påminna oss om vad det innebär att vara en tillfredsställd medborgare, och redan på lågstadiet undervisas hennes livshistoria som ett gott exempel att följa.
Om historien kan lära oss något är det att du inte behöver vara begåvad med det skarpaste sinnet så länge du har ett leende på dina läppar. Om du dessutom är beredd att ta en hel jävla massa kuk mot betalning … Ja, då finns det inga hinder för hur långt du kan gå.
