Jag bråkade och slogs en del som barn. (Det kan du läsa om i det här gamla inlägget.) Men i takt med att jag blev äldre lugnade jag ned mig. Halvvägs genom mellanstadiet var jag en nästan välanpassad pojke – som mest hamnade jag i slagsmål med de äldre grabbarna på högstadiet.
En följd av detta var att jag ständigt hade fakultetens blickar riktade mot mig. Och värst av alla var Bert-Åke, den före detta yrkesofficeren som gärna påpekade att anledningen till hans kala skalle var att han som militär alltid burit huvudbonad. Givetvis var det en predikan vi pojkar fick varje gång han slet av oss kepsar och mössor om vi blott satte tassarna inomhus med dem kvar på våra små huvuden.
Bert-Åke var skolans skräck och självutnämnda ordningsman. Ja, det vill säga när han inte var lärare. Du kunde höra hans barska stämma eka över skolmatsalen om du ens tänkte tanken att inte äta upp maten på tallriken. Han hade en otäck förmåga att ana allt som stred mot hans uppfattning om vett och etikett, långt innan tanken ens föresvävat syndaren.
Bert-Åke var skolans glädjedödare och vi älskade att reta honom.
Nu var det vinter och snöbollskrig var strikt förbjudet. Bert-Åke patrullerade skolgården med fanatisk iver. Om du trodde att han inte såg dig eftersom ryggen var vänd bort från dig kunde du ändå räkna med att han hade full uppsyn genom reflektionerna i närmsta fönster.
Sådan var han och vi avskydde honom för det. Vem var han att säga att vi inte fick kasta snöbollar mot varandra? Att vi inte fick gruppattackera en oskyldig stackare och köra ned snö innanför tröja och byxor? Det var oacceptabelt att en gammal gubbstrutt skulle besegra vår ambition att leva rövare de få minuter om dagarna som vi inte satt snällt i våra skolbänkar.
Nu var det vinter och vi hade nyss fått en utskällning innan första snöbollen ens var kastad. Bert-Åke vände på klacken och traskade bortåt medan vi stod kvar och såg uppgivet på de ljuvliga bollar som inte fått komma till användning i dag heller. Sedan såg vi på varandra i samförstånd. Det här var värdelöst; det här var löjligt. Skulle vi? Klart vi skulle.
Jag hivade min omsorgsfullt kramade snöboll med all kraft den elvaåriga kroppen kunde uppmanna, helt övertygad om att mina kamrater i samma ögonblick kastade sina. I en perfekt bana siktade den in sig mot Bert-Åkes nacke. Sekunden senare briserade den med ett tillfredsställande POFF. Fienden var träffad och jag sprack ut i ett leende. Om han vände sig nu skulle de andras snöbollar ha en chans att träffa honom rakt i nyllet. Seger!
Det kastades inga andra snöbollar den dagen på Hammarlundens skolgård. De andra pojkarna släppte skräckslaget sina i samma ögonblick min träffade. Och de var inte sena att peka ut mig som den skyldige när Bert-Åkes raseri nådde nya höjder.
Den eftermiddagen spenderade jag på rektorns kontor. Bert-Åke var ursinnig och ville ringa mina föräldrar. Eventuellt ville han få mig placerad i ett ungdomsfängelse – det är lite oklart på den punkten, men jag tror han nämnde något om Gulag. Den mer försynte rektorn fick agera som medlare medan utskällningen tycktes få nya krafter efter varje andetag. Hon såg på mig, hon såg på honom. Ena sekunden fördömde hon mitt beteende, andra vände hon sig mot Bert-Åke och påpekade att det trots allt bara handlade om en liten snöboll kastad av ett barn.
Då sa Bert-Åke orden jag aldrig kommer glömma – ett par meningar jag fortfarande plockar upp när jag behöver påminna mig om hur duktiga vi människor är på att sätta saker helt ur deras perspektiv.
– Bara en snöboll? Bara ett barn? Du, det är sådana som Philip här som blir kriminella och mördare när de vuxit upp!