Humanist och skeptiker med ena foten i reklambranschen, andra i samhällsdebatten; autodidaktisk bloggare och krönikör med kärlek till vetenskap, frihet, förnuft och Ronja.
Som en av Sveriges minst lästa skrivkunniga bloggare, ger jag mig dagligen (nåväl) i kast med att förstå, förklara och fördöma mänsklighetens idiotiska sidor. Oavsett om motståndarna är religiösa fundamentalister, kvacksalvare eller Thomas Di Levas vägglöss, är målet att varken ta fångar eller lämna sårade kvar på slagfältet — till försvar av människans fulla potential, vad den än må vara.
Utöver det försöker jag hinna ligga en del, också.
Bidra gärna med återkoppling, tips och vänskap. Eller känn dig fri att skriva all ogenomtänkt, indoktrinerad smörja du önskar, om det är din böjelse. Jag censurerar bara kommentarer som har en uppenbar avsikt att sprida ogrundat hat.
Vill du kontakta mig nås jag enklast via philipwildenstam@gmail.com.
Kommer du ihåg det här?
Nu är webbdelen av kampanjen avslutad och det är dags för Glada bussen att trafikera Värmlands vägar som gratisbuss under hela oktober. Du kan bland annat läsa mer om det här och här, eller titta på TV4 Värmlands inslag här (cirka 5.30 in i klippet).
Medan du gör det tänker jag klappa mig själv på axeln och vara precis så stolt som jag inte fick vara i går.
Titta på oss. Min tvillingsyster till vänster, jag till höger. TV1 och TV2 kallades vi. Födda när det bara fanns två tevekanaler. Jag kom först och fick vara den breda, folkliga kanalen medan syrran fick nöja sig med att vara den obskyra tvåan – hemmet för folkbildning, dokumentärer och regionalt producerade alla-ska-vara-med-program.
Utöver att komma ut efter mig var hon familjens tredje dotter. Jag däremot … Jag var första sonen: Den efterlängtade bäraren av familjenamnet. Den potentiella idrottsstjärnan. Den blivande kvinnocharmören. Den tänkta Nobelpristagaren. Jag var löftet om något större än ytterligare en diskplockare, ännu en tvättmaskinstömmare eller en ny vad-vill-du-ha-till-middag-älskling?-behagare.
Jag var Mannen med stort M.
(Ja, precis så tänker alla föräldrar efter att de fått två döttrar och hoppas på en son. Kom igen nu – det vet vi alla.)
Men jag vettefan. Jag tror inte att jag är etta på en enda punkt längre. Tävlingen som lades över oss vid vår födsel har jag förlorat sedan länge. Jag var först ut i livet. Visst, visst. Men nu är jag sist in i livet.
Medan jag leker vuxen är min syster vuxen på riktigt. Medan jag springer på krogen, ljuger för främmande flickor, betalar mina räkningar i tid, går hem från kontoret vid midnatt, undviker allt som kan liknas vid ett löfte om framtid och bidar min tid i väntan på nästa dekadenta äventyr, har min syster lämnat Karlstad, träffat sin stora kärlek, startat ett café och blivit mamma.
Som om det inte vore nog köpte de en tomt i dag.
En tomt. På Lidingö. För att bygga ett hus.
Så … Medan de gör det ska jag hålla mig själv sysselsatt. Mitt stora livsbeslut just nu är om jag ska köpa en svart vinterrock eller om jag ska härda ut en vinter till med min olivgröna parkas från Whyred.
När allt kommer omkring är jag faktiskt väldigt snygg i den jag redan har.
Namnen Jim James, Conor Oberst, Mike Mogis och M. Ward kanske inte säger dig något särskilt. För mig betyder deras samarbete, under namnet Monsters of Folk, att det har bildats en supergrupp inom genren indie rock/alternative country/indie folk (erhm, precis).
Skitsamma. Bra är det.
Kunden är så ofantligt nöjd. Så begeistrad, tagen, allt är perfekt. Dagligen ringer andra reklambyråer och hon säger stolt att hon är mer än nöjd med fullservicebyrån i Karlstad. Och nu vill hon att vi ska veta det – att vi ska förstå hur duktiga vi är.
Vår projektledare skickar hennes mejl vidare till hela arbetsgruppen.
Jag läser; blir varm; det är fina ord; det är skönt med beröm. Vi vet ofta när vi gjort rätt, men får sällan höra det direkt från kunden. Nej, nej. Det är enklare att gnälla när man är missnöjd. Så är vi människor och det är inte mer med det.
Men den här kunden gnäller inte. Hon hyllar oss alla och för en sekund släpper min huvudvärk. För en stund är jag stolt över mig själv.
Tills jag läser avsändaren.
Jag har ingen aning om vem hon är. Jag har aldrig lyft ett finger för hennes företag. Jag har ingen rätt i världen att sitta här och gotta mig över alla hjärtliga ord.
Det här mejlet skulle inte vidare till mig.
Jaha, här sitter jag med huvudvärken som Gud glömde. Ser lidande ut på sättet bara jag kan. Tänker att chefen snart går förbi, säger att den växande högen med arbete kan vänta, att jag borde gå hem, vila, sova, runka, komma i fas och ta nya tag.
Det verkar inte funka.
Typiskt.
Jag har en vän som är av det jobbigare slaget. Snubben kan skriva, måla och få en Gibson Les Paul att sjunga – något jag givetvis finner högst orättvist. Räcker det inte med en talang var?
Nu håller han på att dra igång en blogg. Och för att uttrycka det lite fint så är den av det märkligare slaget.
Det vill säga vansinnigt bra.
Han har bett mig att inte sprida adressen än.
Men.
Sucks to be him. (Det är alltså här till vänster som du ska klicka.)
Få se nu … Hur ska vi göra det här?
Jag vet.
Hej, jag heter Philip och jag har förstått att du inte tycker om mig. Ryktet går, så att säga. Eller ryktet och ryktet. Det är väl förväntat. Jag censurerar inte alltid mig själv så mycket som vissa skulle önska. Och det vore väl konstigt om sådana som du inte hittade hit. Men det är okej, gullet. Du behöver inte tycka om mig. Tvärtom är det tråkigt att du så sällan delar med dig av dina åsikter. Ibland trillar det in en bitsk kommentar, någon annan gång får jag ett ilsket mejl. Och då känns det riktigt fint.
De flesta är duktiga på att intala sig själva att de älskar mer än de hatar – att hat är en smutsig känsla som bör gömmas undan innan den förpestar allt i sin närhet.
Jag vet inte om jag håller med. Eller, det är ju skillnad på hat och hat. Du vet det där vardagshatet? Du vet när du stör dig på någon du inte känner, när du blir ljummet ilsken över något du inte förstår och känner att världen vore en bättre plats om just den grejen inte existerade? Exakt det hatet pratar jag om nu. Det är ett ganska skönt hat som dessutom fyller en funktion.
Vi har våra brister; vi bär känslor vi inte kan kontrollera. Kärlek och hat löper längs samma register och ibland byts det ena till det andra. Någon gång kanske det slår slint, går för långt, tappar kontrollen och får förödande konsekvenser. Men i de flesta fallen kan vi hantera det bättre än vi tror.
Jag är övertygad om att jag inte kan älska om jag inte låter mig själv hata. I min vardag letar jag nästintill aktivt efter nya småsaker att reta upp mig på, bli fixerad vid för en stund, släppa ut hatet mot och sedan gå vidare som en renad människa.
Om du är här och läser för att du tycker allt annat än bra om mig välkomnar jag dig med öppna armar. Släpp ut hatet, för fan. Eller … du behöver ju inte slå ihjäl mig om vi möts på stan. Men lite lagom mycket hat är bra för din själ.
Att du valt att hata mig är mest av allt smickrande.
”The best way to become acquainted with a subject is to write a book about it.”
– Benjamin Disraeli
Jag vet fortfarande inte varför hon var så sms-arg i natt. Kanske för att jag inte är där hon vill att jag ska vara; kanske för att jag svarade ”ok” på hennes ”jag tycker om dig”; kanske för att hon egentligen vet att hon inte borde tycka om mig.
Något, någonting. Jag kanske borde fråga men det känns bättre att låta bli.
Skulle jag ändå få för mig att fråga finns det numera ett ställe där jag inte kan göra det.
I dag tog hon bort mig som vän på facebook.
Det är så vi gör i dessa moderna tider. Det gäller att markera där det svider.
Så kan man tydligen också göra. Visst känns det som en fin milstolpe för bloggen?
2012-02-04 18:59:38 @ruterryter Yes! Världens bästa ugnsrecept för kycklingvingar: http://t.co/wXhgsjYU2012-02-04 15:36:46 RT @Stjarnhem: Jävlar vad trött jag är på militärdiktaturer. Men, what goes around comes around.2012-02-04 10:55:56 RT @_GUD: Orka klaga på kylan. Det finns människor som kommer bli tvingade att se på melodifestivalen ikväll!
Det är ett uttjatat felslut att alla åsikter är lika mycket värda. Eller att de ens har lika stor rätt att komma till tals. Yttrandefriheten garanterar din rätt att snacka skit, inte rätten att fylla offentlighetens toaletter med dynga tills de svämmar över.
Håller du med? Principiellt bryr jag mig inte. Däremot skulle jag skratta desto mindre om folk höll med mig hela tiden.
Oavsett hur det ligger till med den saken, är jag beredd att låta dig kommunicera med mina läsare. Och det spelar ingen roll om du är en religiös dåre, kvacksalvare av rang eller en intellektuell kraft i kampen mot vidskeplighet – ditt inlägg kommer bedömas på andra grunder än om jag håller med dig.
Det enda du behöver förhålla dig till är:
• Din text ska vara behagligt läsbar. Det innebär rättstavade ord, korrekt grammatik och god interpunktion. Inte minst innebär det logisk följdriktighet, även om din logik grundar sig i befängda åsikter. (Och nej, jag tänker inte redigera din text. Du tar själv ansvar för att den är presentabel.)
• Följ svensk lagstiftning, hörru. Var gärna arg, för all del, men förtala eller hetsa inte.
• Du får inte vara anonym. Alla inlägg ska signeras med namn och lämplig personbeskrivning (till exempel ”Marcus Birro, rikspucko”). När du skickar texten till mig ska du även bifoga giltiga adress- och kontaktuppgifter för verifikation, inte publikation.
• Framför allt annat, var inte tråkig. Jag må älska vetenskap och filosofi, men det är inte samma sak som att jag vill somna till en tio tusen tecken lång diskussion om postkolonialismens effekter på navelludd.
Är du redo att ta debatten? Här är präster, imamer och haschtomtar lika välkomna.
Mejla ditt inlägg till philipwildenstam@gmail.com eller använd formuläret.