Kommer du ihåg det här?
Nu är webbdelen av kampanjen avslutad och det är dags för Glada bussen att trafikera Värmlands vägar som gratisbuss under hela oktober. Du kan bland annat läsa mer om det här och här, eller titta på TV4 Värmlands inslag här (cirka 5.30 in i klippet).
Medan du gör det tänker jag klappa mig själv på axeln och vara precis så stolt som jag inte fick vara i går.
Titta på oss. Min tvillingsyster till vänster, jag till höger. TV1 och TV2 kallades vi. Födda när det bara fanns två tevekanaler. Jag kom först och fick vara den breda, folkliga kanalen medan syrran fick nöja sig med att vara den obskyra tvåan – hemmet för folkbildning, dokumentärer och regionalt producerade alla-ska-vara-med-program.
Utöver att komma ut efter mig var hon familjens tredje dotter. Jag däremot … Jag var första sonen: Den efterlängtade bäraren av familjenamnet. Den potentiella idrottsstjärnan. Den blivande kvinnocharmören. Den tänkta Nobelpristagaren. Jag var löftet om något större än ytterligare en diskplockare, ännu en tvättmaskinstömmare eller en ny vad-vill-du-ha-till-middag-älskling?-behagare.
Jag var Mannen med stort M.
(Ja, precis så tänker alla föräldrar efter att de fått två döttrar och hoppas på en son. Kom igen nu – det vet vi alla.)
Men jag vettefan. Jag tror inte att jag är etta på en enda punkt längre. Tävlingen som lades över oss vid vår födsel har jag förlorat sedan länge. Jag var först ut i livet. Visst, visst. Men nu är jag sist in i livet.
Medan jag leker vuxen är min syster vuxen på riktigt. Medan jag springer på krogen, ljuger för främmande flickor, betalar mina räkningar i tid, går hem från kontoret vid midnatt, undviker allt som kan liknas vid ett löfte om framtid och bidar min tid i väntan på nästa dekadenta äventyr, har min syster lämnat Karlstad, träffat sin stora kärlek, startat ett café och blivit mamma.
Som om det inte vore nog köpte de en tomt i dag.
En tomt. På Lidingö. För att bygga ett hus.
Så … Medan de gör det ska jag hålla mig själv sysselsatt. Mitt stora livsbeslut just nu är om jag ska köpa en svart vinterrock eller om jag ska härda ut en vinter till med min olivgröna parkas från Whyred.
När allt kommer omkring är jag faktiskt väldigt snygg i den jag redan har.
Namnen Jim James, Conor Oberst, Mike Mogis och M. Ward kanske inte säger dig något särskilt. För mig betyder deras samarbete, under namnet Monsters of Folk, att det har bildats en supergrupp inom genren indie rock/alternative country/indie folk (erhm, precis).
Skitsamma. Bra är det.
Kunden är så ofantligt nöjd. Så begeistrad, tagen, allt är perfekt. Dagligen ringer andra reklambyråer och hon säger stolt att hon är mer än nöjd med fullservicebyrån i Karlstad. Och nu vill hon att vi ska veta det – att vi ska förstå hur duktiga vi är.
Vår projektledare skickar hennes mejl vidare till hela arbetsgruppen.
Jag läser; blir varm; det är fina ord; det är skönt med beröm. Vi vet ofta när vi gjort rätt, men får sällan höra det direkt från kunden. Nej, nej. Det är enklare att gnälla när man är missnöjd. Så är vi människor och det är inte mer med det.
Men den här kunden gnäller inte. Hon hyllar oss alla och för en sekund släpper min huvudvärk. För en stund är jag stolt över mig själv.
Tills jag läser avsändaren.
Jag har ingen aning om vem hon är. Jag har aldrig lyft ett finger för hennes företag. Jag har ingen rätt i världen att sitta här och gotta mig över alla hjärtliga ord.
Det här mejlet skulle inte vidare till mig.
Jaha, här sitter jag med huvudvärken som Gud glömde. Ser lidande ut på sättet bara jag kan. Tänker att chefen snart går förbi, säger att den växande högen med arbete kan vänta, att jag borde gå hem, vila, sova, runka, komma i fas och ta nya tag.
Det verkar inte funka.
Typiskt.
Jag har en vän som är av det jobbigare slaget. Snubben kan skriva, måla och få en Gibson Les Paul att sjunga – något jag givetvis finner högst orättvist. Räcker det inte med en talang var?
Nu håller han på att dra igång en blogg. Och för att uttrycka det lite fint så är den av det märkligare slaget.
Det vill säga vansinnigt bra.
Han har bett mig att inte sprida adressen än.
Men.
Sucks to be him. (Det är alltså här till vänster som du ska klicka.)
Få se nu … Hur ska vi göra det här?
Jag vet.
Hej, jag heter Philip och jag har förstått att du inte tycker om mig. Ryktet går, så att säga. Eller ryktet och ryktet. Det är väl förväntat. Jag censurerar inte alltid mig själv så mycket som vissa skulle önska. Och det vore väl konstigt om sådana som du inte hittade hit. Men det är okej, gullet. Du behöver inte tycka om mig. Tvärtom är det tråkigt att du så sällan delar med dig av dina åsikter. Ibland trillar det in en bitsk kommentar, någon annan gång får jag ett ilsket mejl. Och då känns det riktigt fint.
De flesta är duktiga på att intala sig själva att de älskar mer än de hatar – att hat är en smutsig känsla som bör gömmas undan innan den förpestar allt i sin närhet.
Jag vet inte om jag håller med. Eller, det är ju skillnad på hat och hat. Du vet det där vardagshatet? Du vet när du stör dig på någon du inte känner, när du blir ljummet ilsken över något du inte förstår och känner att världen vore en bättre plats om just den grejen inte existerade? Exakt det hatet pratar jag om nu. Det är ett ganska skönt hat som dessutom fyller en funktion.
Vi har våra brister; vi bär känslor vi inte kan kontrollera. Kärlek och hat löper längs samma register och ibland byts det ena till det andra. Någon gång kanske det slår slint, går för långt, tappar kontrollen och får förödande konsekvenser. Men i de flesta fallen kan vi hantera det bättre än vi tror.
Jag är övertygad om att jag inte kan älska om jag inte låter mig själv hata. I min vardag letar jag nästintill aktivt efter nya småsaker att reta upp mig på, bli fixerad vid för en stund, släppa ut hatet mot och sedan gå vidare som en renad människa.
Om du är här och läser för att du tycker allt annat än bra om mig välkomnar jag dig med öppna armar. Släpp ut hatet, för fan. Eller … du behöver ju inte slå ihjäl mig om vi möts på stan. Men lite lagom mycket hat är bra för din själ.
Att du valt att hata mig är mest av allt smickrande.
”The best way to become acquainted with a subject is to write a book about it.”
– Benjamin Disraeli
Jag vet fortfarande inte varför hon var så sms-arg i natt. Kanske för att jag inte är där hon vill att jag ska vara; kanske för att jag svarade ”ok” på hennes ”jag tycker om dig”; kanske för att hon egentligen vet att hon inte borde tycka om mig.
Något, någonting. Jag kanske borde fråga men det känns bättre att låta bli.
Skulle jag ändå få för mig att fråga finns det numera ett ställe där jag inte kan göra det.
I dag tog hon bort mig som vän på facebook.
Det är så vi gör i dessa moderna tider. Det gäller att markera där det svider.
Så kan man tydligen också göra. Visst känns det som en fin milstolpe för bloggen?
Hon skickar ett sms och jag är hemsk. Jag är ett misstag, en fis i rymden och hon är arg. Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte. Jag har inte riktigt tänkt mer än att hon för tre år sedan inte lät mig bjuda henne på maten och att det som var nu inte var så mycket mer än att hon fortsatte leka. Och då dyker den vackra upp. Hon är vackrare än jag vill tro och hon säger mitt namn och jag är rådvill. Hon säger mitt namn och synar min bluff. Jag är noggrann, jag är bister, jag är något och till slut vet jag inte varför hon pratar med mig. Ska jag med och mingla, undrar hon. Jag ska ha en drink, svarar jag, och vill bara att den vackra försvinner. Hennes väninna är så snäll, hennes väninna frågar allt. Och jag är kräket som inte orkar, jag är kräket som läser sms:et igen och får veta att jag är ingenting – jag är slöseri med tid och jag går till den andra baren där spriten serveras snabbare och jag ler och jag skrattar och kvällen har varit fantastisk och min vän styrde upp den bästa klubben Karlstad sett på länge och jag kanske, kanske, kanske hjälpte henne få fart på dansen. När jag skulle gå frågade en kille vem som sålde min tröja och jag svarade att den inte finns längre. Han såg ledsen ut och jag tänkte att han är snygg ändå och jag gick och mobilen pep och sedan dök den vackra upp och jag gick hem och jag log åt alla som dansade och jag satt i en stol och jag såg dem dansa, jag såg dem sväva, jag såg dem skälla, jag såg dem glädjas, jag såg dem förlora …
Jag är full.
Hej.
Medan jag peppar för Kärlek ombord gav jag mig ut på jakt efter ny musik.
Och titta vad jag hittade.
Säg tack nu.
Rädd för att hans mage ska brisera igen tittar jag på honom. Solen har nyss rest sig och himlen är klar. Vinden jag hörde i natt har tystnat och köksfönstret är immigt. Hans trötta ögon ser vädjande ut. ”Det är för tidigt, gubbe”, säger han, ”jag vill inte vakna än.”. Men upp ska vi. Upp och ut och varvet runt. Innan staden lämnat morgondaggen bakom sig. Innan rödvinet slutat banka i mitt huvud. Han reser sig, sträcker ut den långa, slanka kroppen, gäspar ljudligt och ruskar liv i själen så våldsamt att svansen blir en piska du bör passa dig för. ”God morgon”, säger jag och kysser hans panna.
Bångstyret lägger sig igen.
”Nej”, säger jag, ”vi ska ut.”.
Han är hela tiden två steg bakom. Passar tassarna från det våta, kalla gräset. Lyfter håglöst på bakbenet och skvätter på träden. Alltid vartannat träd. Tills det bara kommer luft. Men det är viktigt att markera. ”Här är jag, här var jag. Jag är Zamzon, känn min doft.”. Och vem vet? Kanske passerar en tik senare under dagen, drar in hans atmosfär och tänker att det där minsann är en redig karl. Han drömmer och jag drar vidare. Varvet runt, varvet runt. Förbi stamträden, förbi bajsträden. Han tittar på dem, gör små utfall, kan inte bestämma sig, krafsar runt. ”Bajsa nu”, säger jag. ”Glöm din dröm”, svarar han och vi går tillbaka upp.
Det tar honom en minut att somna om. Det tar honom fem minuter att börja snarka. Och jag tänker att han är vansinnigt söt även när han inte gör som jag säger. Jag tänker att han är en fin pojke som gett mig så mycket under vad jag kallar mitt vuxna liv. Jag tänker att han ska få sova ett par timmar till innan jag tar ut honom igen. Jag stryker handen varsamt över hans öra och viskar att han ska drömma sött. Och som på beställning händer det …
Han fiser.
En bekant undrade hur man snyggsuper. Efter lite funderande svarade jag så här:
”Att lyckas med det perfekta snyggsupandet kräver att du är helt utan ambitioner med själva drickandet: inga andra människor närvarande, tristessnivå total, avsaknad av filmer du längtar efter att se. Bara du och favoritgiftet of your choice. Det är nästan så att det ska vara som att du kommer hem, böjer dig fram för att ta av dig skorna, råkar trilla ur kläderna, snubblar håglöst ned i sängen och där väntar redan flaskan (men du har ingen aning om hur den hamnade där). Som du märker är det en avancerad procedur som kräver sin karl (eller fröken). Det kan ta ett antal år att lyckas, men med ihärdig träning kommer du en bit på vägen.”
Nu är det fredag igen. Du kan säkert min nya rutin vid det här laget.
Ensam.
I sängen.
Naken.
Med rödvin.
Jag snyggsuper.
Kille 1: Livet är en konstant likgiltig sörja utspridd över oss alla. Endast de korkade är välsignade nog för att inte förstå.
Kille 2: Jag önskar jag var korkad men lika idérik.
Kille 1: Börja knarka.
Kille 2: Det är inte min grej.
Kille 1: Inte min heller, tyvärr.
Kille 2: Nå ja, man kanske bara ska leva som Jude Law. Fast fulare.
Kille 1: Prata för dig själv.
Kille 2: Jag har blivit kallad Umeås snyggaste kille. Och då bor Dennis Lyxzén och gitarristen i Deportees här. De har båda legat på topp 5 för Sveriges sexigaste killar. Men jag kanske bara är snygg, inte sexig?
Kille 1: Sätt det på visitkortet. ”Bara snygg, inte sexig.”
Kille 2: Det är klockrent, det ÄR ju skillnad. En del tjejer är snygga, men osexiga. En del lite fula, men sexiga. Well, well. Jag tänker ändå inte tävla med Jude Law.
Kille 1: Vilken tur … för honom.
The National släpper nytt album efter årsskiftet. Det lovar att vara lågmält, dystert och helt briljant. Som vanligt.
Ovan är ett smakprov inspelat live.
Min bästa vän åldras snabbare än jag. Det visste jag när jag skaffade honom, så klart, men det är ovälkommet likafullt. Och det senaste året har ålderstecknen visat sig på allvar.
Zamzon är 7,5 år gammal nu. Medelåldern för en dobermann är 9.
Efter akuta ryggbesvär och en mindre hjärnblödning var det i natt dags för en ny påminnelse.
Klockan fem i morse sket han på sig. Det hände aldrig ens när han var valp.
Det. Var. Bajs. Överallt.
Nu är han nyduschad, lägenheten skurad och tvätten tvättad.
Vi är lite trötta i dag.
För ett par år sedan fick jag ett litet, rött märke under mitt högra öga. No biggie, tänkte jag och gick vidare med mitt liv. Men med tiden växte det så till den milda grad att jag började störa mig alltmer. Jag prövade diverse salvor, men inget hjälpte.
I går frågade jag läkaren om det. Hon rekommenderade en klinik här i Karlstad.
I morse var jag där, betalade femton hundra för en laserbehandling och gick därifrån med en blodbristning mindre.
Toppen, tänker du.
Absolut, säger jag. Om det inte fanns en liten hake.
I väntrummet möts jag av två flickor i övre tonåren. Hårdspacklade och utmanande klädda. Om du tänker dig valfri ung ”mode”-bloggerska så är du nära sanningen. Och det är då det slår mig – det är då jag inser vad jag gör i ett väntrum tillsammans med de här brudarna.
Jag är här för ett skönhetsingrepp.
Jag har funderat på vad läkaren sa om mitt höga blodtryck. Det är högt, men inte tillräckligt högt för att jag ska tvingas knapra blodtrycksmedicin. Således befinner jag mig i en helt fantastisk situation.
Det enda hon vill att jag ska göra är att sova och träna mer och röka, snusa och supa mindre. Och det tänker jag ju inte göra.
Alltså kommer jag framöver ha en ursäkt som fungerar i alla lägen.
Tänk dig följande:
Projektledaren: ”Philip, varför missade du dagens deadline? Kunden är skitsur.”
Jag: ”Ursäkta? Mitt blodtryck steg, jag var tvungen att gå hem. Eller ser du hellre att jag dör?”
Kommer givetvis fungera utmärkt. Och det kommer även den här varianten göra:
Slumpvist utvald tjej: ”Nej, sa jag. Jag är inte intresserad av en dejt med dig.”
Jag: ”Om du inte går på en dejt med mig är risken stor att besvikelsen ger mig en hjärtattack. Jag har faktiskt högt blodtryck. Vill du ha det på ditt samvete?”
En helt ny värld av manipulativt beteende har öppnat sin dörr åt mig.
Och vem vet? Den här kanske också går hem:
Nattklubbsjag: ”Tjena bruden. Vill du följa med hem och mäta mitt blodtryck?”
I dag var det dags: Mitt livs första hälsokontroll.
I stort gick det ut på att jag fyllde i ett hälsoprotokoll, gjorde ett hörselprov, ett syntest, tappades på blod och sedan fick en halvtimme lång moralpredikan om varför mitt liv är degenererat och livsfarligt.
Helt okej, med andra ord.
Eller, mitt blodtryck är tydligen för högt. Men i övrigt finns det inga skäl att tro att jag inte har minst ett par dagar kvar att leva.
Att fylla i hälsoprotokollet var dessutom både kul och tankeväckande. Det är aldrig dumt att tvingas reflektera över de egna vanorna, och jag har aldrig några problem med att vara brutalt ärlig mot mig själv och folket i min omgivning.
Som vanligt är min mobilkamera helt lysande. Frågan jag svarade på här lyder ”Vad skulle få dig att sluta röka/snusa?”.
Ibland händer det något att se fram emot. Bor du i Karlstad är det tyvärr alltför sällan.
Skulle jag vara en driftig person så skulle jag ta tag i det själv. Men det är jag inte. Därför är jag glad att min fina vän Hanna fixar det i stället.
På lördag är det premiäromgång för Kärlek ombord, en klubbkväll med förfest-tema på Båten. Och vad innebär det? Säger jag en massa äckliga snacks, dålig musik du gillar i smyg (4 Non Blondes!) och både nya och gamla vänner som flummar runt, så är vi säkert nära sanningen.
Alltså ska du dit och festa med mig på lördag.
Bra så.
Och du, det är en liten klubb. Kom i tid – när det är fullt är det fullt.
God morgon, måndag. Tack för att du stal hela min natt. Kanske tänkte du att jag inte skulle orka till jobbet, att jag skulle ha lite mer tid över åt dig i dag. Kanske ville du testa mig, se om jag skulle brytas ned av ännu en natt under cirkeltänkandets våld. Runt, runt, runt. Allt går runt.
Tji fick du.
It’s showtime.
”Among other things, you’ll find that you’re not the first person who was ever confused and frightened and even sickened by human behaviour. You’re by no means alone on that score, you’ll be excited and stimulated to know. Many, many men have been just as troubled morally and spiritually as you are right now. Happily, some of them kept records of their troubles. You’ll learn from them – if you want to. Just as some day, if you have something to offer, someone will learn something from you. It’s a beautiful reciprocal arrangement. And it isn’t education. It’s history. It’s poetry.”
– J.D. Salinger
Okej, okej. I stället för att gnälla över usel reklamfilm ska jag ge ett exempel på vad jag tycker är lysande marknadsföring.
Behöver inte analysera sönder varför Alka Seltzer-filmen är så bra. Det räcker med att sätta fingret på två saker som får idén att lyfta:
1. Den är skruvad ett extra varv, till något oväntat och provocerande som ändå har med produkten att göra.
2. Den är utförd på ett sätt som låter dig slutföra budskapet i ditt eget huvud, i stället för att allt förklaras i detalj.
Visst är det underbart att man kan använda en sexistisk ton när ändamålet är gott?
Men tyvärr. Trots att jag gillar att glo på bröst lika mycket som vilken man som helst, hamnar den här reklamfilmen i kategorin ”Tack, men nej tack”.
Det trillade in en kommentar på mitt inlägg om det märkliga sms:et.
Kommentatorn heter Oliver, bor i Malmö och hittade hit efter att ha googlat ”språkrådet twitter”. Av någon anledning bestämde han sig för att hänga kvar här en stund, läsa ett par inlägg, era kommentarer och till slut kommentera själv.
”ja. jag tycker att du är fånigt hård.
jag tycker att du är vänlig som ödmjukt frågar.
jag tycker att du verkar leva ett liv som är för bra för att förstå riktiga problem.
njut varje ögonblick.
för en dag får du en doft av verkligheten.”
Jag blir otroligt glad av det där. På riktigt. Hur en främmande människa kan komma in här, läsa den senaste veckans skörd och få en egen uppfattning om mig som individ. Att han prickar en vecka när jag inte skrivit om sömnlöshet, hållit tillbaka kampen mot alkoholen och i övrigt … Ja, jag vet inte. Prosan om kvinnan som inte valde mig kanske inte var så munter? Jag har nog mest blandat och gett, som vanligt.
Ändå.
Det finns en rytm jag gillar i hans ord. Det finns en omtanke även när han fördömer. Och Oliver verkar ha en skjuta-från-höften-attityd som är bra mycket mer spännande än den du hittar hos jag-måste-vända-på-varje-sten-innan-jag-uttalar-mig-människorna.
Skön snubbe, helt enkelt.
Skulle inte bli förvånad om han jobbar med reklam.
some people never go crazy.
me, sometimes I’ll lie down behind the couch
for 3 or 4 days.
they’ll find me there.
it’s Cherub, they’ll say, and
they pour wine down my throat
rub my chest
sprinkle me with oils.
then, I’ll rise with a roar,
rant, rage -
curse them and the universe
as I send them scattering over the
lawn.
I’ll feel much better,
sit down to toast and eggs,
hum a little tune,
suddenly become as lovable as a
pink
overfed whale.
some people never go crazy.
what truly horrible lives
they must lead.
– Charles Bukowski
Dricker vin.
Hemma.
I sängen.
Ensam.
Nej, jag tänker inte sätta på mig kläder för din skull. När jag snyggsuper så gör jag det naken. Lev med det.
Mitt arbete som copywriter innebär att jag spenderar en stor del av arbetsdagen med att göra efterforskningar. Ibland får jag allt underlag jag behöver direkt från kunden, andra gånger måste jag ge mig ut och leta själv. I det sistnämnda fallet händer det att jag kommer över en hel del konstigheter.
Eller vad sägs om en undersökning gjord av en statlig organisation, vars mål är att fördubbla kollektivtrafiken? Undersökningen är från 2008, men de verkar inte riktigt veta när kollektivtrafiken ska vara dubblerad.
”När ska målet nås?
Tidpunkten för när målet om en fördubblad kollektivtrafik kan nås bestäms av vilka förutsättningar som regering och riksdag ger oss som grund för våra egna ansträngningar.”
Visst är det lysande? Med den inställningen kan du inte misslyckas.
”Nej, vadå? Vi siktar på att nå målet senast 2078.”
Nästa gång jag får frågan ”När ska du sluta leva singelliv, Philip?” tänker jag svara just så.
”Tidpunkten för när mitt singelliv ska avslutas bestäms av vilka förutsättningar som Sveriges kvinnor ger mig som grund för mina egna ansträngningar.”
Powered by WordPress
