De senaste dagarna har jag sett hur antalet har växt. Vid senaste räkningen har 27 av mina Facebook-vänner anslutit sig till protestgruppen ”Sverigedemokraterna i riksdagen – Nej tack.”. I början log jag lite smått, sedan växte frustrationen.
Hur ligger det till med mina övriga 400 vänner? Är de Sverigedemokrater? Är jag? I think not. Eller så är SIFO helt ute och cyklar.
Det här är grejen: Nej, jag har inget till övers för SD och det manifesterar jag genom att säga det högt till den som gitte lyssna. Men framför allt kommer jag inte rösta på dem när riksdagsvalet är här.
I slutändan är det så det funkar. Om du inte gillar SD, rösta inte på dem. Om du inte gillar SD, slå hål på deras argument så gott du kan inför vänner och bekanta. Och är deras närvaro i den demokratiska processen en sådan skymf i dina ögon att insidan kokar över – ut på gatan och protestera, din jävel.
Facebook erbjuder två alternativ för annat än profilsidor. Som både privatperson och företagare har du rätten att skapa antingen en fan-sida eller en grupp. Sedan kan jag som användare ansluta. Och det finns en poäng med det här. Jag är mer än gärna med i Restaurang Båtens grupp, för att ta del av klubbkvällsinformation och erbjudanden. Likaså var det kul att gå med i gruppen ”Hammarlunden skola” för att se om jag kunde hitta gamla, bortglömda klasskamrater. Nytta och nöje och så vidare.
Det är när de helt poänglösa sidorna gör entré som jag tröttnar och funderar på att i protest gå ur varje grupp och fan-sida, gömma alla vänner i nyhetsflödet och sedan luta mig tillbaka och njuta lite mer av tillvaron.
Varför?
Höjden av självgodhet är att delta i sammanhang vars enda existensberättigande går att jämställa med det hos ett skrikigt halsband med orden ”Jag är god!”. När inbjudan kom till ”Sverigedemokraterna i riksdagen – Nej tack.” klickade du inte ”ja” för att du någonstans tror att det kommer påverka utgången i nästa val. Du klickade ”ja” för att du vill pryda din profil med ännu ett kuttersmycke som visar din vänkrets hur fin du är som medmänniska.
Nog om det. Mitt förakt skulle ha stannat där och den här texten skulle aldrig ha blivit skriven. Okej, sa jag till mig själv, lugna ned dig nu. Tyvärr gick det så där, men jag försökte åtminstone.
Tills den sista, berömda droppen föll från skyn. Tills bägaren rann över.
I dag gick tre vänner med i ”Jag lovar att aldrig tiga när nån säger något rasistiskt i min närhet”. (Nej, det var inte mixen ”nån” och ”något” som gjorde mig mest trött.)
Enter självförhärligande. Exit självkontroll.
I sann Facebook-anda presenterar jag härmed min topp 5-lista med Facebook-sidor jag önskar fanns.
(Du kan tacka mig i en kommentar.)
5. Vi som önskar Hitler och Jesus döda
Vi vet. Den ena är redan död, den andra har aldrig funnits – men det är aldrig för sent att protestera mot folkmord. Anslut dig redan i dag så lovar vi att du är den första som får veta om Hitler, Jesus eller i värsta fall båda två visar sig på jorden. Sedan dödar vi dem.
4. Jag lovar att aldrig ligga med Tito Beltrán
Kom igen, snubben är en gravt överskattad tenor. Annan motivering överflödig.
3. Bevara oss från gatuvåldet
Ja, den här gruppen har en namne. Men just här samlas vi som är trötta på att slå oss fördärvade på grund av halkiga kullerstenar, blöta löv och förrädiska trottoarkanter. Vi är helt enkelt trötta på att misshandlas av stadsplanerarna och yrkar på att varje gata ska jämnas ut med en mastodontångvält och sedan täckas med en yta lika skrovlig som det grövsta av sandpapper någonsin kan vara. Innan det är för sent, liv står på spel!
2. Jag mötte Lassie (med ljuva ord och leverpastej)
Äntligen en grupp för alla svenskar som vet att tidelag är lika lagligt som homosexualitet. Här samlas vi för att diskutera hur samhället konsekvent diskriminerar oss trots detta. Och för att utbyta erfarenheter om vilken sexuell position som lämpar sig bäst med en collie, så klart.
1. Snälla TV 3, ta tillbaka Tutti Frutti och gör Anna Book till programledaren
1994 nådde svensk TV sin absoluta höjdpunkt. Bruno Wintzell och Dominika Peczynski ledde programmet alla män fortfarande drömmer om. Och sedan programmet försvann ur tablån har det bara gått utför. Snälla TV 3, ge oss Tutti Frutti åter. Med tanke på Anna Books senaste TV-framträdande har vi dessutom redan hittat den perfekta ersättaren i programledarrollen.
Pretty please?
Ridå.
