Det här är min drömkvinna
Kraftigt överviktiga människor är äckliga, fula och mindre värda. Deras avsaknad av självdisciplin är själva definitionen av lättja. Deras blotta uppenbarelse är en produkt av (och en påminnelse om) världen vi lever i – en värld av överkonsumtion, egoism och destruktivitet. Och jämte varje superdupermegafetto står den förstående vännen. Den hjälpande handen vars uppmuntrande och förstående ord bidrar till problemet i stället för att tvinga fram en lösning. Där är hård kärlek något fult. Där är hård kärlek cynisk och kall. Påstås det.
Jag är ledsen. Det finns inget vackert med att väga 150 kilo eller mer. Det finns inget som är okej med att se det som en mänsklig rättighet.
Men det är inte det vi ska prata om nu. Fetma är bara ett extremt uttryck på en skala översållad av extrema uttryck.
I dag läste jag som vanligt branschtidningen Resumé. I dag blev jag så arg att det svartnade för ögonen. I dag knöt jag nävarna tills knogarna vitnade, tills ett vrål växte fram inom mig, tills mitt vett smet ut bakvägen och allt jag ville göra var att söndra och förgöra.
Över något så banalt som en annons. En annons du kan läsa om här. Klicka på länken nu. Kom tillbaka hit efter att du har läst. Det går fort. Det handlar om Ralph Lauren. Det handlar om den svenska fotomodellen Filippa Hamilton. Det handlar om retusch. Det handlar om det kvinnliga kroppsidealet. Det handlar om en kvinna jag skulle behöva linda ett par varv med eltejp innan jag stack kuken i henne, av rädsla för att hon skulle spricka ens vid en lätt beröring.
Vad är det som gör mig arg? Jag har sett pinnsmala modeller tidigare. Det finns gott om exempel på usel retusch. Är min ilska berättigad eller borde jag ignorera den helt?
Jag blir förbannad eftersom jag i allt högre utsträckning berövas möjligheten till kvinnor som faktiskt attraherar mig. Grovt förenklat känns det som att ena halvan av befolkningen faller ned i matmissbruk, medan andra halvan blir alltmer extrema i sina försök att besegra det naturen gett oss. Män har länge strävat efter ett broilerideal så uppumpat att Hulken blir generad, och det finns kvinnor som följer efter. Sedan finns det de som inte kan njuta en måltid – de som inte kan ta sovmorgon en ledig söndag eftersom de måste plåga sig ut i träningsspåret.
Det är hela tiden mycket mer eller bara lite mindre. Vi kan alltid bli vackrare, alltid fetare, alltid smalare, alltid bättre … Och jag vet inte längre i vilken riktning jag ska söka för att hitta hon jag vill se framför mig.
Hon som vill lata bort en hel dag. Hon som vill ta långa promenader för att det är skönt att prata och röra sig samtidigt, utan att se det som ännu ett träningspass. Hon som vill att jag står tre timmar i köket och sedan njuter av varje rätt jag ställer fram.
Hon som har en rumpa jag vågar lämna ett handavtryck på. Hon som har en liten putmage jag kan lägga händerna på när jag kramar henne bakifrån vid handfatet. Hon som har bröst som inte är tillverkade i fabrik eller hår som är så processat att det känns strävt och brustet.
För varje ruttet ideal som lyfts fram som norm hamnar vi längre ifrån oss själva. Vi är alla mer eller mindre självmedvetna. Och vi lyssnar på världen runt oss, vare sig vi vill det eller inte. En annons är inte bara en annons. En kändis är inte bara en kändis. Och på samma sätt som jag äcklas av kraftig övervikt, äcklas jag av hur redan toksmala Filippa Hamilton görs ännu smalare med datorns hjälp. Eller varför inte hur tv-världen svämmar över av alla Meredith Greys och Ally McBeals?
Jag attraheras inte av det extrema. Tvärtom skrämmer det skiten ur mig oavsett om det handlar om kroppsideal, självmordsbombande muslimer, förintelseförnekande nazister eller subkulturen som viger sitt liv åt att återspegla det amerikanska 50-talet.
Just nu handlar det dock om kroppsideal och jag kan inte låta bli att undra hur lång tid det tar innan det normala är helt raderat från kartan. Hur lång tid det tar innan den fullt normalviktiga kvinnan känner att det är hon som är ful och konstig.
Du vet hon? Hon med lite celluliter, ett par bristningar och en lika stor kärlek till både mat och den hälsosamma viljan att röra på sig mest för att det är skönt.
Hon jag vill ligga med.
V — 09 Okt 2009 kl 22:30
Älskar det här mer än jag älskar låten i inlägget innan.
Majk — 09 Okt 2009 kl 23:00
Ja. Skräpannons. Skräpretusch. Skräpideal.
Kristina Öijeberg — 09 Okt 2009 kl 23:04
Känner att det finns hopp för mänskligheten när jag läser detta. Det bästa blogginlägget jag någonsin (läs NÅGONSIN) läst!
Hoppas du hittar din kvinna. Ska leta i lådorna efter en blinddate till dig.
newyn — 10 Okt 2009 kl 00:59
Tack!
Jag (och säkert många fler) behöver få läsa sånt här ibland.
Anonym — 10 Okt 2009 kl 08:36
Helt underbart!
Tweets that mention Det här är min drömkvinna « philipwildenstam.se | Philip Wildenstam | philipwildenstam.com -- Topsy.com — 10 Okt 2009 kl 09:37
[...] This post was mentioned on Twitter by newyn with ♡ and Kristina Öijeberg. Kristina Öijeberg said: Det bästa jag läst på nätet ever tror jag. http://bit.ly/MjwKg Tack @Wildenstam för att du delar med dig av en vettig kvinnosyn! [...]
Deeped — 10 Okt 2009 kl 09:39
Bra rutet.
Anna Kettner — 10 Okt 2009 kl 10:05
Vill skriva nåt superlativt o samtidigt snyggt, men är för en gångs skull mållös. Så
+++!
My — 10 Okt 2009 kl 11:21
Väldigt bra att du tar upp det här, och välskrivet! Men jag tror att det hela är ett PR – trick av Ralph Lauren, som senare bad om ursäkt för att bilden kan skapa en förvriden bild av kvinnan. En sådan stor klädjätte kan inte ha hyrt in någon som lekt med photoshop för första gången, syftet är väl att bilderna ska se bättre ut, inte konstiga. Hursom, problemet med svält/fetma existerar och det är bra att du belyser det!
Åsa — 10 Okt 2009 kl 15:37
Hej Philip! Glad att jag råkade klicka mig vidare in på din blogg från fejjan idag. Såg också artikeln i Resumé och häpnades! Du skriver fantastiskt … tror att jag fick goosebumps där nånstans faktiskt … Kram på dig!
Philip — 10 Okt 2009 kl 15:45
Tack alla, verkligen. Jag är överväldigad.
Och Åsa, hojta till om du har vägen förbi Karlstad. Det var alldeles för länge sedan nu.
Axel — 10 Okt 2009 kl 16:54
Ja, jag förstår att det här inlägget lockar läsare, tydligare flammor än så här härrör aldrig från en penna. Jag är nästan lite stolt över dig.
Maria — 10 Okt 2009 kl 17:05
Satt på en nattbuss, lite berusad, och mobilsurfade. Läste, log, kopplade ner, kopplade upp, läste igen, log fortfarande. Vaknade nykter och mindes att jag läst något briljant. Läste igen, tog en bit choklad och försökte komma på något bra att säga, men jag antar att det enda vettiga är: Tack, det är alltid lika skönt att höra/läsa detta från en man! Ler faktiskt fortfarande.
Philip — 10 Okt 2009 kl 18:18
Tack Axel och Maria. Och även ett stort tack till alla som hittills tagit sig tid att sprida länken. Det är sådant som göder min vilja att sticka ut nacken i så väl seriositetens som flamsets och tramsets namn.
Anna Björklund — 10 Okt 2009 kl 23:33
En sak som med upprepningens hjälp blir fantastiskt rolig är att nästan alla män på allvar tror att kvinnliga kroppsideal handlar om vad DE tycker är attraktivt. Som att jag som tjej med magert ideal tänker ”jaha, killar gillar hull och kurvor! OMG WHO KNEW!”. Och kanske till och med att jag skulle byta idé om min drömkropp på grund av det. Det är så jävla gulligt på något sätt. Som att det handlar om att attrahera män? Som att män över huvud taget har något med saken att göra? Som att dina personliga preferenser har någon inverkan på kvinnor runt digs beteende, idéer och deras relationer till sig själva och sina kroppar? Det är helt fantastiskt hur mycket man kan överskatta sin egen betydelse, och att så många män gör det. Gulligt är vad det är.
Philip — 10 Okt 2009 kl 23:41
Det är ännu gulligare med människor som tror att de inte är barn av sin tid: att du inte är påverkad av vad män (och kvinnor) före mig har satt upp för ideal – exempelvis att smal i dag är 10-15 kg mindre än smal för bara 50 år sedan.
Anna Björklund — 11 Okt 2009 kl 00:35
Åh, gud jo, jag är fruktansvärt påverkad. Det behöver man bara läsa min patientjournal för att veta. Jag är av den kategori som påverkats mest.
Men jag är inte påverkad av dig, eller av andra av din kaliber. Det handlar inte om vad du eller sådana som du tycker, inte över huvud taget. Din åsikt är nog den allra vanligaste i den här debatten, det vet jag, men jag bryr mig inte. Och om det är fler kvinnor än jag som inser att deras kropps högsta syfte inte är att uppfylla den mainstream mannens önskningar så tycker jag att det är en bra sak.
Philip — 11 Okt 2009 kl 03:05
1. Du är fruktansvärt påverkad. 2. Men inte av mig. 3. Fint. Tonårsretorik håller alltid alldeles utmärkt till dess att livet knackar på. 4. Grattis. 5. Puss. 6. Jag gillar dig ändå. Din blogg är otroligt underhållande. 7. Men du kan gott tappa ett par, nio-tio kilo till, du ser lite knubbig ut på dina twitpics. 8. Utöver det skulle din retorik vinna mycket på om den utgick från de presenterade argumenten i stället för vad du hoppades och önskade att samtalet handlade om. 9. Tack för att du deltog. 10. Och du, som avslutning – bara ett litet tips: Att äcklas av det mesta är långt från den vanligaste åsikten i någon debatt, allra minst den här.
Axel — 11 Okt 2009 kl 12:54
Anna Björklund:
Det är intressant att du verkar tro att du kan välja vilka du kan påverkas av. Jag tror inte du kommenterat detta inlägg två gånger om du inte påverkats av innehållet. Rätta mig gärna om jag har fel, nej förresten, skriv en banbrytande doktorsavhandling om det för det vore otroligt intressant. Rent av värt ett Nobelpris.
Anna Björklund — 11 Okt 2009 kl 14:38
Så trevligt av dig att kommentera mitt utseende. Och rätt intressant att be en femtiotvåkilostjej gå ner tio pannor. Men visst, det stämmer att jag svajar en del i vikt. Efter fem år av ätstörningar av olika slag är min förbränning väldigt instabil, tackar som frågar.
Jag omformulerar mig: Är du verkligen intresserad över kroppsideal och hela den debatten? Jag tycker nämligen inte det låter så, vilket får mig att undra varför du gett dig in i den (för det har du, sorry). Det låter inte som att du bryr du dig om tjejerna över huvud taget, det låter mer som att du är irriterad över att inte fler brudar är stöpta i din ungkarlshjärnas uttänkta form. Är det så det är måste jag upplysa dig om att du är både patetiskt självcentrerad och kväljande osympatisk.
Anna Björklund — 11 Okt 2009 kl 14:52
Axel: Nej, jag kan inte välja. Men pratar man om sjuka kroppsideal bland unga tjejer är vad killar väldigt ocentralt. ”Ligga med en anorektiker är ju som att ligga med ett plockepinn – ha ha ha!” är ju liksom standardattityden bland män av Wildenstams typ – och ingen blir ju mindre anorektisk för det. De ideal som är ”sjuka” är av helt annan karaktär och tjejerna som de appellerar på har helt andra motiv än att tillfredställa män. Men det är klart att det är svårt att förstå sånt om man är så totalt upp i sig själv och sina egna inskränkta tankegångar, det har jag förståelse för.
Philip — 11 Okt 2009 kl 15:36
1. Det var dumt att tro att du skulle se kopplingen mellan vad jag skrev i inlägget och kommentaren om ditt utseende. Gå ned 10 kg till = Anamma Ralph Laurens ideal.
2. Nej, jag är inte intresserad av debatt. Människan har ett biologiskt idealutseende, där risken för sjukdomar är lägst tillika chansen för överlevnad störst. Allt som avviker från den mallen är normer konstruerade av rådande kultur. Jag har inget intresse av annat än att konstatera, inte debattera.
3. Empati/sympati är en del av problemet, inte lösningen. I den här frågan är jag mer än gärna osympatisk. Att vi lever i ett samhälle där folk har råd att väga 200 kg äcklar mig. Och än en gång: Att vi lever i ett samhälle där anorexia existerar är ett uttryck för exakt samma problem. Vare sig du vill det eller inte så spelar människans biologi en stor roll. Vi dör ut om vi inte fortplantar oss, livet är en ständigt pågående parningsdans och allt annat är små sagor vi berättar för oss själva för att må bättre.
4. ”Män av Wildenstams typ” … Det är fina män, det.
Axel — 11 Okt 2009 kl 15:45
Anna Björklund:
Jag tycker det är ett problem att män aldrig får säga något om det kvinnliga skönhetsidealet utan att bli idiotförklarade (som av dig, ”män av Wildenstams typ” … jösses, Anna). Okej, vi män ligger bakom all skit i världen. Men vi ska fan inte tro att vi vet något om det. Så, okej, ni kvinnor får väl reda ut era skönhetsideal så tittar vi män på … så, skrid till verket.
frida — 11 Okt 2009 kl 16:16
jag undrar lite om i det är ”stack kuken i henne” och ”hon vill jag ligga med” som gör att alla kvinnor på 40+ gillar den här texten så mycket?
Philip — 11 Okt 2009 kl 16:20
Det är åtminstone en bidragande faktor.
Veckan som gick – Vecka 41 « Same Same But Different — 11 Okt 2009 kl 16:23
[...] provokation på den sociala webben står nog Philip Wildenstam [...]
Anna Björklund — 11 Okt 2009 kl 16:25
Alltså, Philip, jag vill gilla dig! Sluta försvåra för mig.
Jämför en person med ett sjukt ideal (i. e. en ätstörd) med en deprimerad. Är den deprimerade deppig för att han tror att han ska få ligga mer då? Nope. Kommer han bli mindre deppig om du talar om för honom att han skulle få ligga mer om han var glad? Nix. Är det möjligt att den deppiga prioriterar sin egen deppighet högre än sin sexlust eller fortplantningsdrift? Ja – uppenbarligen.
Deppigheten – liksom ideal och ätstörningar – kan ju faktiskt bottna i något som du personligen inte har inblick i eller förstår, eller hur? Det kanske inte riktigt är läge att ventilera åsiker i ämnet?
Jag menar det inte som någon förolämpning, inte ens psykologerna fattar ju fullt ut. Men sluta låtsas som att du försår problemet, för det gör du faktiskt inte.
Jag tror jag lämnar det här nu, men ha en bra dag och sånt.
Philip — 11 Okt 2009 kl 16:36
Detsamma, tack för dina synpunkter.
Mvh
Han som tror att befintliga människor med ätstörningar (åt båda hållen) redan är förlorade och tycker att åsikterna måste ventileras om vi någonsin ska minska antalet som drabbas
Lise — 11 Okt 2009 kl 17:31
Very good, Philip.
Du räddade dessutom min söndagskväll.
Jenny — 11 Okt 2009 kl 18:57
”jag kan inte låta bli att undra hur lång tid det tar innan det normala är helt raderat från kartan. Hur lång tid det tar innan den fullt normalviktiga kvinnan känner att det är hon som är ful och konstig.”
Där är vi ju tyvärr redan…
Philip — 12 Okt 2009 kl 00:00
Lise: Tack, men räddade den hur? Förklara dig själv, kvinna.
Jenny: Jag måste – för sans och framtidshopp – tro att det finns kvinnor (och män) kvar med en sund inställning till mat, träning och njutning.
Per T — 12 Okt 2009 kl 06:39
Word! Word word word word!
Sååå bra skrivet Philip. Ryt mera.
wettexvärlden — 12 Okt 2009 kl 19:13
Sorry, jag är upptagen. ;)
Bra skrivet!
annalin — 12 Okt 2009 kl 23:43
Kanonbra skrivet, men jag undrar dock lite vad du menar med att ”tv-världen svämmar över av alla Meredith Greys och Ally McBeals?” A McB var ju skinny men det var 10 år sedan, och Meredith är inte speciellt mager. Om det inte finns värre exempel under en så lång tv-epok är världen inte särskilt illa ute. (Eller du bara drog till med 2 kvinnliga skådisar?)
Philip — 12 Okt 2009 kl 23:51
Tack!
Men jo, hon är speciellt mager. Listan kunde gjorts hur lång som helst – nu nöjde jag mig med en från dåtid och en från nutid (det är inte ett nytt fenomen).
http://i285.photobucket.com/albums/ll78/wystieapr08/heat19-25apr08-7.jpg
http://www.comcast.net/slideshow/tv-skinnieststars/14/
annalin — 13 Okt 2009 kl 00:21
Okej, ja på dina länkade bilder ser ju Ellen Pompeo betydligt mer anorektisk ut än vad jag faktiskt upplever Meredith Grey i sin läkarmundering.
A — 13 Okt 2009 kl 00:33
Fantastiskt! Har aldrig läst din blog innan men det är ju av ovanstående att döma ett stort misstag.
Kajsa — 13 Okt 2009 kl 10:20
Jag bugar mig och ger stående applåder!! Mycket vackert skrivet.
Philip — 15 Okt 2009 kl 15:44
A och K: Tack, hoppas ni hittar tillbaka hit. När jag inte skriver om sjuka kroppsideal diskuterar jag andra viktiga frågor, till exempel att dricka vin i sängen, inte tänka innan man öppnar käften samt bästa sättet att skala en banan.
Kimmi — 22 Okt 2009 kl 18:07
Där har vi den Phille pille som jag en gång gillade så himlans mycket. Den Phille som inte enbart skriver om hur många småflickor som trånar efter honom och vice versa, den Phille som inte recenserar flaska efter flaska utan den Phille som är den smarta och begåvade Phille som skriver texter som får mig att tänka till, rysa och bli nostalgisk. Kram på dig och du, mucho bra skrivet!
Philip — 22 Okt 2009 kl 22:30
Tack Kimmi. Men jag känner bara igen mig i den senare delen av beskrivningen. Första halvan tror jag att du pratar om någon annan.
newyn.se » Blog Archive » lite kroppsfixerade tankar — 08 Nov 2009 kl 22:24
[...] så skönt det skulle vara om fler resonerade som Philip. Om det kunde smitta av sig på de som försöker påverka oss med reklam och snedvridna [...]