Jag har aldrig gjort en hemlighet av att jag vill bli läst. Och ju fler ni har blivit, desto mer har mitt skribent-ego kittlats. Ändå är jag allt annat än nöjd. Ambitionen är inte att bli Sveriges största blogg – långt därifrån. Ambitionen är snarare att nå så många människor av vikt som möjligt. Med det menar jag tänkande människor, människor från reklam- och mediebranschen, människor som värdesätter mer än yta men som ändå kan se det intressanta i trams och förströelse.
Oftast är jag snabb från tanke till färdig bloggpost, men ibland lägger jag ned både tid och energi för att skriva något speciellt. Och det är då det händer. Det är då jag hoppas. Hoppas på nya läsare; hoppas på uppmärksamhet; hoppas på att rikets alla fräna bloggare ska notera min ansträngning och länka till mig från sina välbesökta hemsidor.
Hittills har det hänt ett par gånger, men i en väldigt liten skala. Det vill säga tills jag vaknade i morse.
Lördagar är alltid dagen med lägst besökarantal. Så har det inte sett ut i dag. Besökarna har trillat in från twitter, bloggar, facebook och sökmotorer. Statistiken har stadigt klättrat uppåt medan jag suttit framför datorn med ett växande flin på läpparna.
Allt tack vare inlägget jag skrev sent i går. Tack vare inlägget som kom väldigt spontant ur vrede. Tack vare ett inlägg som inte alls fick mig att hoppas.
Så … har jag något häftigt att visa för det? Har jag lyfts upp i några fräna sammanhang? Är jag nästa stora namn i blogosfären?
Jag är stolt över att kunna berätta att författarinnan och mediekvinnan Christina Olsson länkar till mig i dag.
Från bloggen på Tara.se.
Magasinet som riktar sig mot kvinnor som är 40+.
