När jag lär känna någon dyker den alltid upp förr eller senare. Frågan. Den de tror att de måste ställa. Den de behöver ställa för att stilla nyfikenheten. Du kan liksom inte gå genom livet utan att veta varför jag tänker så mycket på att äta hälsosamt, varför jag inte proppar i mig godis och chips – varför jag alltid tackar nej när det bjuds på fika. Som att det behövs en riktigt bra anledning till att inte vilja leva efter lättjans och njutningens lag?
Tyvärr. Jag önskar att jag kunde drämma det i huvudet på alla som tjatar tills jag svarar. Jag önskar jag kunde berätta att jag redan som ung ville utforska andra aspekter av livet än det som utspelar sig i tv-soffan. Men så karaktärsstark är jag inte.
I stället får de nöja sig med sanningen.
– Jag har varit tjock, berättar jag.
– Du har väl inte varit tjock?
– 130 kg, säger jag.
– Inte en chans.
Jo chans.
Hösten 2009, 77 kg
Julen 1998, 110 kg på väg mot 130
