Jag är en knarkare

Min premiärartikel på Viskningar och rop har höjt en hel del ögonbryn och folk är delade i tre läger.

1. De som håller med mig.
2. De som protesterar högljutt och kommer med befogad kritik.
3. De som inte vill förstå vad jag faktiskt skriver och protesterar med irrelevant kritik.

Grupp nummer tre är helt klart roligast, men det behöver vi inte gå in på djupare. Det är lite för enkelt att sparka på någon som redan ligger.

I alla fall. Wow. Jag ser mitt namn dyka upp lite varstans. Plötsligt är jag en person vars åsikt du måste ta hänsyn till vare sig du vill det eller inte. Och folk jag aldrig har träffat känner att de behöver skriva uppsatslånga repliker eftersom jag har trampat på deras tår.

Förstår du att jag njuter? Gör du det? Kan du sätta dig in i att jag inte blir ledsen när någon sågar mig helt, på samma sätt som jag inte tänker ta åt mig när någon annan höjer mig till skyarna? Jag vill röra om i grytan och den här gången lyckades jag.

Problemet är att jag försöker skriva nästa veckas artikel. Och hur i hela friden återskapar jag den här vilda reaktionen?

Just nu är jag knarkaren som inte vet hur han ska få sin nästa fix.

Det är ganska deprimerande.