Jag är på väg att sätta mig vid köksbordet, på väg att besegra den episka bakfyllan genom ett par timmars hård tankeverksamhet. Men jag kommer inte så långt. Min blick fastnar i fjärran. Min kropp stannar mitt i rörelsen. Jag blir stående. Fånstirrande mot den inglasade balkongen på andra sidan gården.
Hej fönsterputsande, nya granne
Hej åtsittande tröja, lika åtsittande jeans och knähöga skinnstövlar.
Hej stora bröst, hej rumpa.
Jag blänger och kan inte slita mig. Står kvar tills hon ser mig. Hon blänger tillbaka. Jag fortsätter. Ogenerat. Tänker att hon ler snart. Att vi kommer ha en liten morgonflirt. Hon från balkongen, jag genom mitt stora köksfönster. Hon kanske till och med kommer vinka.
Jag blänger och ler, men hon ser bara mer och mer förvirrad ut. Putsar glaset snabbare, vänder på klacken, går in, stänger balkongdörren.
Kvar står jag. Förvånad. Det gick inte alls som jag trodde. Så där hälsar man inte på sin nya granne, tänker jag för mig själv.
Tills jag kommer på att jag borde sätta på mig byxor.
