Jag har blivit expert på tidshantering. För att hinna allt ungkarlslivet kräver av mig hittar jag hela tiden nya vägar att effektivisera och rationalisera. Tandborstningen avklaras i duschen, sömn kläms in när det hinns och tillfällena då jag bara andas och varvar ned blir allt färre.

Klockan är halv ett på natten och jag räknar inte med att gå hem innan fredagens arbetsdag börjar. Eller innan den slutar.

Än så länge är jag inte ensam. Två kollegor sliter tappert med en film som måste bli klar, medan jag sitter en våning ned och tuggar texter vars innebörd jag inte riktigt har klart för mig.

Blott ännu en natt på kontoret, med andra ord.

För en halvtimme sedan möttes vi i köket. Midnattsmat. Andreas stekte kött, jag rökte. Tredje kollegan satt kvar och vägrade komma ned innan stekoset skvallrade om läckerheterna.

Det är här jag kommer på mig själv med att tänka på mitt senaste påfund. Det är även här jag kommer på mig själv med att tänka att jag knappast är ensam om det – att det här är något normalt, något män världen över gjort innan mig. Och det är här jag kommer på mig själv med att berätta för Andreas om min senaste metod för att spara ett par minuter varje morgon.

Han tittar på mig.

Han tittar på mig ännu mer.

Han tittar på mig och ser inte det minsta ut som den avslappnade, bekymmersfria Andreas jag jobbat tillsammans med i över två år.

Han tittar på mig och ser ut att söka de rätta orden. Han söker hårt och länge och hans underläpp börjar vibrera.

Till slut kommer orden.

Till slut skriker han dem rakt i ansiktet på mig.

”För helvete, Philip! Du fattar väl att du inte kan käka fil och müsli när du sitter och morgonbajsar?”