Dramatikern på SJ

Mötet i Stockholm börjar inte förrän efter lunch och jag och mina kollegor sitter för en gångs skull inte på 06.38-tåget. Med en timme extra sovmorgon försöker jag intala mig själv att jag är utvilad och redo att tackla dagen. Men efter att ha suttit med ett filmmanus till klockan två på natten berättar mina sömndruckna ögon en helt annan historia. Och som om inte det vore nog har skrivpassets whiskysällskap bestämt sig för att inte komma överens med min mage.

Interrailtåget tar ingen hänsyn till vare sig mitt tillstånd eller min ovilja att befinna mig här. I stället tar det ryckigt sats och högtalarna knastrar till.

– God morgon alla värmlänningar, ljuder det förvånansvärt högt. Och GOD MORGON alla som inte är från Värmland! Det här är er konduktör under dagens resa mot Stockholm.

Efter de första orden tystnar han. Med mikrofonen i handen drar han ett djupt andetag, försvinner in i sin egen lilla konduktörsvärld och laddar för vad som komma skall. Jag föreställer mig att han försöker minnas rutinen han övade in framför badrumsspegeln. Jag föreställer mig att han pratade högt till sig själv, så som bara en äkta dramatiker kan göra. ”Det här är ditt tillfälle att skina”, sa han kanske innan han lämnade bostaden. ”Du kan det här, Bosse”, kanske han fortsatte (låt oss för enkelhetens skull säga att han heter Bosse). ”Tåget är din scen, resenärerna din publik. Få dem att älska dig. Få. Dem. Att. Älska. Dig.”

Vad som sedan följer är en harang vars entusiasm tågvärlden sällan skådat. Var du där? Sannolikt inte. Kommer du någonsin få uppleva det? Inte en chans.

– Välkomna ombord, allihopa.

Han börjar dovt. Varje ord betonas kraftfullt.

– Jag kommer snart för att kontrollera era biljetter. Vill ni göra mitt arbete lite roligare har ni dem framme i förväg.

Rösten mullrar genom högtalarna. Han bär en klang som klär en folkparksestradör, en trygghet förmögen att vagga dig genom visornas värld, en förmåga att få dig att uppleva varje ord av Evert Taube, just som mästaren avsåg att de skulle upplevas. Och nu har han värmt upp dig. Nu är det dags att ta i på riktigt. Han andas en sista gång. Djupt, djupt, djupt. Rösten ska bära honom resten av vägen, utan paus.

– Kaffe är ett utmärkt sätt att börja dagen, inte sant? Kaffe är gott och piggar upp era trötta själar. Och gott kaffe finns det i vår restaurangvagn. Den hittar ni förresten i vagn nummer 13, precis i mitten av tåget. Där hittar ni även goda mackor, härliga drycker, smaskiga tilltugg och GUD VET VAD.

Runt mig har mina medresenärer stannat upp. Vissa sitter med flin som sträcker sig från öra till öra, andra har redan brustit ut i skratt. Någon ser till och med redo ut att leverera en stående ovation. Men konduktören är inte färdig.

– Som ni ser är det dåligt väder ute. Vilken tur då att vi sitter på ett fint tåg och har det varmt och skönt, eller hur? Nu ser vi till att ha en riktigt fin resa TILLSAMMANS! När vi kommer fram till Stockholm måste ni gå av OAVSETT om ni vill det eller inte. Så ta tillvara på dagen, den kommer aldrig åter. Och med det tackar jag för mig, vi ses om en stund.

Högtalarna knastrar till igen, föreställningen är över. Och aldrig tidigare har ett gäng morgontrötta resenärer varit så redo att möta sin konduktör, aldrig tidigare har de skruvat sig så förväntansfullt inför hans entré i kupén.

Efter ett par minuter dyker han upp. Jätten vi nyss lyssnade till visar sig vara en kortvuxen och något korpulent äldre herre, med ett farfarsskägg i ansiktet och en halvmåne till hårfäste. Hade du mött honom på gatan skulle du inte ha reagerat; hade han suttit i sätet jämte dig på tåget skulle du knappt bemödat dig med att nicka till hälsning.

Men nu går han genom tåget som på parad. För en morgon är han kung och vi hans undersåtar.

Den lille dramatikern. Kungen på SJ, ute på sin Eriksgata.

Till folkets jubel.