Risken finns ju (berömda sista ord)

Jag skulle inte låta mig köra i natt, om jag var min kollega. Visst, jag har haft körkort i en massa år. Och visst, jag kör ibland.

Som en kratta.

En kratta laddad med raketbränsle och dödsförakt.

Jag vet inte vad som händer. Jag tycker inte om bilar. Har aldrig fascinerats av hästkrafter och vridmoment eller krom och fälgar. En bil är ett transportmedel jag inte längtar efter att äga. Att bo centralt, promenera dit jag ska och slippa leta parkering passar mig utmärkt.

Tills jag väl hamnar bakom ratten.

Brum, brum, brum. Vroom, vroom, vroom. Boom goes the dynamite.

Det slår slint och att jag har kvar körkortet är ett mirakel i det lilla. Att jag inte dött bakom ratten är ett mirakel i det stora. Vid ett tillfälle var jag en decimeter från att smälla rakt in i mitträcket vid en omkörning.

En omkörning i 170 km/h.

I beckmörker. På en isig marsväg.

Så, ja … Jag hoppas att min kollega orkar köra både till och från Stockholm i kväll. Eller att jag inte utsätter oss båda för onödiga risker om jag tvingas byta av honom.

Skulle det ändå gå åt helvete är det lika bra att jag skriver något värt att bli ihågkommen för. Jag har funderat hela dagen på vad jag skulle vilja att mina sista ord var – hur mitt farväl till vänner, fiender och den likgiltiga världen skulle se ut om jag fick välja själv.

Till slut gick det upp för mig: Jag har absolut ingen aning, att säga farväl har aldrig varit min grej.

I stället kom jag på vad ni kan skriva på min gravsten. Skippa kyrkogården, leta upp en mörk skog och gräv ned mig i en dunge. På gravstenen ristar ni följande:

Här vilar Philip Wildenstam.
1981-04-14 • 2009-11-30
Han fick ligga. Ibland.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , ,

På resande fot

Jag har svårt att se mig själv i Karlstad. På sikt kommer jag bryta upp, bryta ned, lämna och aldrig se tillbaka. Och som den stereotypa reklamare jag är, är det Stockholm som hägrar.

Det är här och nu någon protesterar. Gräset är inte grönare, bla bla, du kommer vantrivas, bla bla, det är bara en massa yta och inget djup, bla bla.

Är du med? Så vi kan skippa den biten den här gången, menar jag.

I kväll ska jag hålla en presentation i Gamla stan. Jag och en kollega sätter oss i bilen i eftermiddag, kör i tre och en halv timme, träffar kunden i två och kör därefter samma sträcka tillbaka.

Jag räknar med att vara hemma igen någon timme efter midnatt.

Någon annan gång räknar jag med att strunta i att åka hem igen; att jag ställer mig vid sidan av, vinkar farväl och ser bilen åka utan mig.

Det är inte i dag och det är inte i morgon.

Men någon gång.

YouTube Preview Image
Kategori: Musik Personligt
Etiketter: , , , , , ,

Min MacBook Pro är vad skrevet gillar bäst

Samuel Lover

”When once the itch of literature comes over a man, nothing can cure it but the scratching of a pen. But if you have not a pen, I suppose you must scratch any way you can.”

– Samuel Lover

Kategori: Språk
Etiketter: , , , ,

December, jul och nyår

Jaha. Nähä. I år igen.

Här har du min åsikt.

YouTube Preview Image
Kategori: Personligt Religion
Etiketter: , , , , , ,

Upp med händerna för Karlstad

YouTube Preview Image

”Put Your Hands Up 4 Detroit” är en singel av holländaren Fedde Le Grand. När den släpptes i juni 2006 klättrade den snabbt upp på diverse danslistor i Europa.

I England och Finland nådde den till och med förstaplatsen på de vanliga singellistorna.

2006.

Sedan dalade populariteten snabbt, som den så ofta gör för one hit wonders.

När hörde du senast talas om Fedde Le Grand, om ens någonsin? Jag erkänner villigt att jag var tvungen att googla för att ta reda på vem som faktiskt gjorde låten jag tänkte skriva om.

I dag sägs det att låten lever ett stillsamt liv som pensionär på Ibiza. Vardagar traskar den runt, skuttar över gatuhundarnas kvarlämnade bajshögar, snackar lite skit med grannarna, dricker rosa paraplydrinkar och poppar ett par tabletter ecstasy när andan faller på.

Sedan blir det helg och det är dags att sätta sig på ett flyg till Karlstad. Varje vecka.

Jag vet inte hur låten orkar med detta flängande, men det kanske är det bästa som bjuds för en låt vi andra önskar aldrig hade gjorts?

Eller, vi andra och vi andra. På Blue Moon Bar i Karlstad, cirka 01.35 varje natt mot söndag, står det tusen svettiga karlstadsbor på stora dansgolvet.

Varje lördagskväll. Utan undantag.

Tusen karlstadsbor som sträcker upp händerna för en holländare som gastar om Detroit.

Visst är världen fantastisk?

Kategori: Musik
Etiketter: , , , , , , ,

På nya äventyr med tidshanteraren

På nya äventyr med tidshanteraren
Jag har blivit en expert på tidshantering. För att hinna allt ungkarlslivet kräver av mig hittar jag hela tiden nya vägar att effektivisera och rationalisera. Tandborstningen avklaras i duschen, sömn kläms in när det hinns och tillfällena då jag bara andas och varvar ned blir allt färre.
Klockan är halv ett på natten och jag räknar inte med att gå hem innan fredagens arbetsdag börjar. Eller innan den slutar.
Än så länge är jag inte ensam. Två kollegor sliter tappert med en film som måste bli klar, medan jag sitter en våning ned och tuggar texter vars innebörd jag inte riktigt har klart för mig.
Blott ännu en natt på kontoret, med andra ord.
För en halvtimme sedan möttes vi i köket. Midnattsmat. Andreas stekte kött, jag rökte. Tredje kollegan satt kvar och vägrade komma ned innan stekoset skvallrade om läckerheterna.
Det är här jag kommer på mig själv med att tänka på mitt senaste påfund. Det är även här jag kommer på mig själv med att tänka att jag knappast är ensam om det – att det här är något normalt, något män världen över gjort innan mig. Och det är här jag kommer på mig själv med att berätta för Andreas om mitt senaste sätt att spara ett par minuter varje morgon.
Han tittar på mig.
Han tittar på mig ännu mer.
Han tittar på mig och ser inte det minsta ut som den avslappnade, bekymmersfria Andreas jag jobbat tillsammans med i över två år.
Han tittar på mig och ser ut att söka de rätta orden. Han söker hårt och länge och hans underläpp börjar vibrera.
Till slut kommer orden.
Till slut skriker han dem rakt i ansiktet på mig.
”För helvete, Philip! Du fattar väl att du inte kan käka fil och müsli när du sitter och morgonbajsar?”

Jag har blivit expert på tidshantering. För att hinna allt ungkarlslivet kräver av mig hittar jag hela tiden nya vägar att effektivisera och rationalisera. Tandborstningen avklaras i duschen, sömn kläms in när det hinns och tillfällena då jag bara andas och varvar ned blir allt färre.

Klockan är halv ett på natten och jag räknar inte med att gå hem innan fredagens arbetsdag börjar. Eller innan den slutar.

Än så länge är jag inte ensam. Två kollegor sliter tappert med en film som måste bli klar, medan jag sitter en våning ned och tuggar texter vars innebörd jag inte riktigt har klart för mig.

Blott ännu en natt på kontoret, med andra ord.

För en halvtimme sedan möttes vi i köket. Midnattsmat. Andreas stekte kött, jag rökte. Tredje kollegan satt kvar och vägrade komma ned innan stekoset skvallrade om läckerheterna.

Det är här jag kommer på mig själv med att tänka på mitt senaste påfund. Det är även här jag kommer på mig själv med att tänka att jag knappast är ensam om det – att det här är något normalt, något män världen över gjort innan mig. Och det är här jag kommer på mig själv med att berätta för Andreas om min senaste metod för att spara ett par minuter varje morgon.

Han tittar på mig.

Han tittar på mig ännu mer.

Han tittar på mig och ser inte det minsta ut som den avslappnade, bekymmersfria Andreas jag jobbat tillsammans med i över två år.

Han tittar på mig och ser ut att söka de rätta orden. Han söker hårt och länge och hans underläpp börjar vibrera.

Till slut kommer orden.

Till slut skriker han dem rakt i ansiktet på mig.

”För helvete, Philip! Du fattar väl att du inte kan käka fil och müsli när du sitter och morgonbajsar?”

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , ,

Nånstans i Sverige #27

Kille 1: Det är synd om syrran. Hennes nioåriga dotter är helt insnöad på Stefan och Krister.

Kille 2: Varför skulle det vara synd om henne för det? Hon är morsa, upp till henne att inte låta ungjäveln glo på skiten.

Kille 1: Hon vill vara snäll, förstår du väl? Tyvärr innebär det att hon tvingas åka på deras uppträdanden, se deras dvd:er om och om igen, och så vidare. Du kan tänka dig …

Kille 2: Nej. Om jag någonsin blir farsa och min dotter exempelvis börjar punda … Jag tänker fan inte gå och köpa knarket åt henne.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , ,

Hur heterosexuell är jag?

På Stockholm Prides webbplats kan du kolla hur heterosexuell du är genom att analysera valfri bild från ditt Facebook-konto.

Mitt resultat får mig att undra om det är dags att omvärdera min sexualitet.

Jo alltså, det finns en sak jag måste berätta ...

Bilden togs under premiären av Kärlek ombord. Vänligen notera att den vackra kvinnan på bilden på inget vis bör associeras med mig. Dock bör du läsa hennes underfundiga blogg.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , ,

Glöm inte att släcka ljusen, del 3

Alla goda ting är tre. Här kommer således tredje och sista delen i min ”Glöm inte att släcka ljusen”-kampanj.

Märkligt nog har ingen köpare hört av sig än.

Annons 6

Glöm inte att släcka ljusen, annons 6

Annons 7

Glöm inte att släcka ljusen, annons 7

Annons 8

Glöm inte att släcka ljusen, annons 8

Kategori: Personligt Reklam Religion
Etiketter: , , , , , , ,

Sanningen om dagens klädval

Jag har fått beröm hela dagen. För ovanlighetens skull dök jag upp på kontoret i skjorta och slips – något som uppskattas av framför allt projektledarna. Du vet, de där typerna som hela tiden bryr sig mer om vad kunderna tycker och tänker, än hur vi kreatörer mår.

I alla fall.

Vill de berömma mig tar jag tacksamt emot. Det skadar aldrig att plocka pluspoäng hos de som styr över min lön.

Det här är den officiella version gällande dagens klädval:

Chefen: Vad snyggt klädd du är i dag. Någon särskild anledning?
Jag: Två kundmöten, vet du. Det gäller att se skarp ut.
Chefen: Toppen! Vad skönt att du tar ansvar.

Det här är den inofficiella versionen:
Jag kom knappt ur sängen i morse, staplade upp, insåg att jag var försenad, ramlade in i duschen, trillade ut och såg tvättkorgen. Överst i högen låg kläderna jag sparkade av mig runt klockan tre på morgonen i söndags, när jag var för full och trött för att orka vare sig vika eller hänga upp. Utan att kolla efter ölfläckar eller svettstank halkade jag i lördagsdressen och skyndade i väg till kontoret – utan en tanke på dagens kundmöten.

Slutsats:
Jag behärskar ungkarlslivet till fullo. Helt klart.

Berätta inte det för min chef, är du snäll.

Philip Wildenstam i skjorta och slips, en ovanlig syn på kontoret

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , ,