Kollega 1: Vill du ha lite frukt när vi andra äter dessert?
Jag: Det blir fint.
Kollega 2: Nej, tänker du inte äta efterrätten ska du fan inte ha något alls.
Jag: Nähä. Då går jag och runkar på toaletten medan ni andra äter.
Samkväm; team building; eliten klappar sig själva på axlarna. Kalla det vad du vill – i dag samlades vi för att komma bort, växa samman och befästa våra roller som reklambyråns genier.
Vi är tjugo kollegor som får dagarna att gå runt. Ett par pysslar med projekt- och produktionsledning, andra har på sitt ansvar att se till att saker och ting faktiskt blir producerade. Och sedan finns vi. De fem kreatörerna. Vi som babblar form och text och alltets sammanhang sett ur nya vinklar. Vi som tänker och briljerar – eller sitter med ett skissblock och hasplar ur oss den ena flummiga tanken efter den andra, till dess att vi har något att lämna över till de vettigare människorna på byrån.
I dag var en dag när vi hade fått för oss att vi skulle känna oss extra speciella. Mitt under arbetsdagen tog vi våra jackor, smög mot dörren och var borta med vinden. I tre timmar. På okänd ort.
Egentligen var vi bara hemma hos en av oss. Det var inte så märkvärdigt, men det vet ju inte de andra. På vägen dit passerade vi Konsum, handlade efter inköpslista och provsmakade den senaste falukorven. Så där som man gör när man handlar på Konsum.
Målet var Tina Nordström. Målet var hennes senaste påfund: en rabiat cookalong med Martin Stenmarck. Och jag dog. Än en gång slogs jag av hur svensk tv så febrilt försöker anamma varje amerikansk trend, men allt jag kunde se var en förvirrad skara människor som stod håglöst och glodde på när Tina och Martin lagade italienska järpar (ackompanjerade av ett gäng transvestiter – det gäller att röra om rejält i folkhemsgrytan när man har chansen).
Jag önskar att jag kunde säga att jag inte såg Tinas cookalong på TV 4. Jag önskar ännu mer att jag kunde säga att jag inte stod i ett kök tillsammans med fyra andra skarpa hjärnor för att försöka följa Tinas skånska mummelanvisningar om hur man gör de perfekta järparna.
Men det kan jag inte. Och oavsett hur god maten blev:
Vi pratar aldrig mer om det här.
Okej?
By the way: Martin Stenmarck håller också på att bli flintis. Jag är inte ensam. Ha!
