Hennes hår faller över rocken som en skinande måne mot en nattsvart himmel. Vi står på en bro, kylan svävar runt våra munnar och allt är så stereotypt som det kan tänkas vara. Jag kan inte hålla hennes händer men undrar om hon inte fryser. Demonstrativt vilar handskarna kvar i hennes vänsterhand medan andra handen för cigaretten mot läpparna.
– Det finns inget jag kan säga som förändrar något, konstaterar hon.
– Det gör nog inte det, svarar jag.
– Tycker du om mig, frågar hon.
– Ja, svarar jag.
Jag försöker skämta; jag försöker lätta upp stämningen. Kallar mig själv egoist och påminner henne om mina brister. Hon stirrar tomt tillbaka. Egentligen är hon glad; egentligen är hon full av liv. Vacker, ung och oförstörd. Jag är hindret på vägen som knappt saktar ned henne. Men hon fortsätter stirra på mig.
– Jag visste det från början, säger hon.
Promenaden hem förlängs med sidovägar och långsamma steg. Jag plockar upp min iPod och trycker shuffle. Jonathan Johansson sjunger om ensamhet och jag kan inte annat än le åt mig själv.
Jag var singel för en timme sedan.
Jag är mer singel nu.
Igen.
Ensam.
För att jag inte vet något annat.
