En sak jag behöver lära mig
Hånskratta inte åt främmande människor som artigt frågar om du har fru/sambo/flickvän/städhjälp du ibland ligger med.
31 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Suit up!
Ja, jag ska ha skor på mig. I upphetsningen över att se ut som en vuxen man glömde jag fota dem.
Nu pyser jag i väg på Hanna och Martins bröllopsfest. När jag kommer hem tänker jag kontrollera att du har skött dig.
Bra så?
30 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Herr Posör
Ser du? Ett sportigt underställ. På mig.
Det har gått elva år sedan jag trasade sönder knät och la allt idrottande på hyllan; elva år sedan jag senast besökte ett gym.
I dag har jag dragit på mig den hurtiga fasaden, men låt dig inte luras. Dagens kick-off med jobbet inleds med ett par timmar planerad utomhusaktivitet. Tänk skidor, skridskor och så vidare.
I korthet innebär det att jag står vid sidan av och gör mitt bästa för att inte frysa ihjäl. Över understället drar jag strax på mig en stickad Acne-tröja, ett par Our Legacy-jeans, boots från Gant och en vinterparkas från Whyred. Ska jag frysa tänker jag göra det med (svensk) stil – som den posör jag är.
När dagen övergår till kväll blir det fest för hela slanten. Personligen ska jag fortsätta mitt nyktra liv.
Men jag är inte bitter.
Nej, nej.
29 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Mannen på torget
Han bär svarta skinnskor, lika mörka kostymbyxor och en gråvitrandig skjorta. Lämnade han hemmet i kavaj befinner den sig någon annanstans nu. Mösslös, utan handskar, ingen halsduk: uppvärmning är inte hans signum.
Jag korsar Stora torget och arbetsdagen väntar två hundra meter bort. Det går inte att sluta blänga på mannen på torget, men alla morgonmänniskor runtomkring verkar ha missat det helt. Medan de rusar förbi står jag ensam kvar.
Fokuserad och förvånad.
Framför mig joggar en ensam, snaggad, asiatisk man i en cirkel runt statyn som restes till minne av unionsupplösningen mellan Sverige och Norge, 1905.
Varv på varv i maklig takt. Till synes utan rimlig förklaring.
I tio minusgrader.
29 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Tandläkarens assistent ringde
Hon: Det var inte går.
Jag: Det är min plånbok glad för.
Hon: Tänderna då, är de lika glada?
Jag: Det vettefan, jag har inte vågat kolla med dem.
Hon: Då kanske det är dags att du kommer?
Jag: Nej, nej.
Hon: Är du säker? Det blir dyrare om du väntar och låter problemen uppstå.
Jag: Övertygad. Jag lever på den berömda kanten. Det är kanske lite blåsigt här ute, men friskt och skönt.
* * *
Hon tar mitt nej, vi lägger på, det går fem minuter, sedan ringer det på nytt.
* * *
Jag: Är det du igen?
Hon: Ja, din tandläkare tycker verkligen att du ska boka en tid oavsett om du vill eller inte. Dina tänder behöver det.
Jag: Hälsa henne att ingen gillar kvinnor som tjatar.
Hon: Det är ett nej, med andra ord?
Jag: O ja.
Hon: Vi hör av oss igen efter sommaren.
* * *
Ska jag behöva flytta från Karlstad enkom för att slippa en tandläkare som plötsligt visar stalkertendenser? Jösses. Som jag konstaterade i föregående inlägg: Min berömmelse har ett pris.
28 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Att vara het i Karlstad
Wow, vem är den snygga killen som syns uppblåst på enorma affischer över hela Karlstad?
Ingen annan än jag, så klart. Och det är i samband med detta jag inser vidden av den status jag faktiskt har lyckats uppnå i Sveriges artonde största stad.
Det har snart gått så långt att jag inte kan visa mig utomhus.
Nå väl, det får jag bjuda på. Precis som jag bjuder på att jag används som dragplåster för en nattklubbskväll utan att bli tillfrågad först.
Titta själv.
Av okänd anledning har de till och med ringat in mig.
28 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Tack Nordea
I kväll betalade jag pliktskyldigt mina räkningar. Passade samtidigt på att kolla läget med mitt sparkonto. Sedan jag bestämde mig för att växa upp åtminstone lite (drygt ett halvår innan jag fyllde tjugoåtta) har det vuxit stadigt.
Det kan jag dock inte skylla på Nordea.
27 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Ert bästa Haiti-skämt
Det trillade in ett par förslag bland kommentarerna till det här inlägget.
I dag bestämde sig Tommie från Vardagskontrast för att sopa banan med er alla.
Har du hört talas om Haitis nya pojkbandssatsning?
— New blocks on the kids.
Ridå.
27 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Vänligen var intelligent
Mannen bakom kassan tuggar sitt tuggummi långsamt. Han är i fyrtioårsåldern och inte det minsta intresserad av att stänga munnen. Medan min vän köper påfyllning till mobilen ser jag mig om. Finns det en ordning är den i expeditens huvud. Godis belamrar väggarna, magasin tränger sig in där det finns plats och tobak dansar jitterbug med hockeykort från förra säsongen.
Allt kan rasa när som helst, men det kanske är i just det som balansen finns.
Min blick fastnar på två vita A4-ark som fladdrar över expeditens huvud. Överst sitter ”Vänligen be inte att få betala senare”. Tejpad under den hänger ”Vänligen be inte att få låna toan”. Båda texterna står på både svenska och arabiska.
Vänligen är det magiska ord som ska skydda kioskägaren från de kunder jag plötsligt kan föreställa mig. De ohyfsade; de tjatiga; de utslagna; de som ser kaoset och tror sig ha en frände i röran; de som aldrig ser till sig själva för att hitta felen; de som projicerar allt lidande på samhället, det osynliga och det heliga.
Min vän betalar, mannen har redan satt sig ned igen. Han läser ingen tidning och tittar inte på teve. Han bara tuggar sitt tuggummi och väntar på nästa kund som inte vill betala – eller bajsa i den långa arbetsdagens enda fristad.
Efteråt slås jag av impulsen att gå tillbaka till kiosken. Jag vill gå rakt fram till kassan, slita ned hans lappar, göra ett par justeringar och lämna honom med en chans att kommunicera till kunderna på ett mer konstruktivt sätt: med ett budskap som på sikt kan göra skillnad för såväl mannens som kundernas liv.
Jag låter bli, men i mitt huvudet sitter det endast kvar en lapp och texten är nedkortad.
”Vänligen be inte.”
26 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Saker jag gillar #2
Jag började med oväntade kontraster, nu är det dags för nästa del. Skulle vilja skriva en kärleksförklaring till whisky, men riktigt så långt har jag inte kommit i min självtortyr.
I stället:
Jag gillar människor med mod nog att inte rationalisera livets alla aspekter.
Du har fel om du tror att religiösa människor faller in i den här kategorien. Att avfärda logik, vetenskapliga bevis och anständighet, till förmån för exempelvis den kristna bibeln (skriven och redigerad av ett oräkneligt antal män, vars samlade insats och skilda agendor resulterade i den enskilt största förolämpningen någonsin mot mänskligt intellekt), är på inget sätt modigt – bara ett uttryck för fanatisk ignorans.
En vän till mig är kär – han har varit kär i många år nu – och varje gång jag frågar får jag samma svar. ”Ja, hon är min drömkvinna,” säger han. Trots att jag redan vet svaret på nästa fråga ställer jag den ändå.
”Har ni förlovat er än?”
Det har de inte. De ”ska bara” först. Du vet vad det innebär, men vi tar en sammanfattning för den goda saken skull.
• De ska bara få bättre jobb först.
• De ska bara spara ihop pengar först.
• De ska bara flytta till en annan lägenheten först.
• De ska bara vara ihop ett par år till först, för att vara helt säkra på att deras relation är på riktigt.
Yada, yada, yada.
Hanna och Martin blev ett par efter sommaren 2008 (om jag inte minns fel). I början av december 2009 tog de en weekendresa till Köpenhamn, checkade in på ett hotell, rådde om varandra, åt ute, testade klubblivet och gifte sig.
På lördag tar jag på mig kostymen, putsar skorna och går till deras bröllopsfest.
Relationer misslyckas av allt från små till stora skäl. Likaså finns det relationer som besegrar alla odds och varar livet ut. I den mening det finns folk som är ”rätt” för oss, ligger all makt och ansvar i våra egna händer att göra mer än vårt bästa för att se till att vi hör till den senare kategorin. Det finns inget med kärlek som ter sig särskilt rationellt, varför ens försöka applicera logik på en explosion av hormoner, miljontals år av mänsklig evolution och din partners lömska kollega, som du med all säkerhet vet är ute efter att förstöra för dig och din älskade?
Riskanalysera bäst du vill: gör plus- och minuslistor, planera för framtiden, budgetera din kärlek och beta långsamt av dina ”ska bara” innan du börjar leva. Eller var modig. Det kan gå hur som helst och det måste vara i sin ordning. Allt du tror dig veta om framtiden är inget annat än resultatet av din självbild.
I dag är en illusion, i morgon en lögn. Illusionen är vackrare än lögnen.
25 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Fast ”Mein Kampf” är väl helt okej?
”Deliver me from writers who say the way they live doesn’t matter. I’m not sure a bad person can write a good book. If art doesn’t make us better, then what on earth is it for?”
– Alice Walker
25 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
24 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Espressogrälet
”Det är något skumt med min espresso,” säger den ene mannen. ”Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.”
”Min smakar bra,” tycker hans fru. De två andra paren tittar på varandra, doftar på kopparna och provsmakar försiktigt. De är dästa efter middagen: under kvällens lopp har det burits in den ena rätten efter den andra från restaurangköket, vinflaskor har åkt snabbskjuts till glasåtervinningen och övriga gäster har anpassat samtalsnivån efter skratten från det här sällskapet.
”Jag tror det är billiga bönor,” säger fru nummer två. ”Inte riktigt vad man förväntar sig på ett ställe som det här.”
”Nej, det är inget fel på bönorna” säger hennes man. ”Det är arabica, det känner jag på doften.”
”I så fall är de dåligt rostade,” snäser hon som svar.
”Det här är inte arabicabönor,” påstår den tredje mannen. ”Ni vet hur det är. Mat kan de laga, men så fort det kommer till kaffe är alla amatörer.”
”Herregud, det är en espresso. Det är inte ens gott, jag dricker det bara för att bli pigg,” inflikar den tredje frun. Och där tar diskussionen fart på allvar. Någon menar att det inte är något fel på bönorna, att det i stället är kvarnen som är inställd för finkornigt – att vattnet passerade för snabbt under bryggningen. Så kan det givetvis inte vara, påstår en annan. Svaret ligger i vattentemperaturen, det var inte hett nog när det träffade kaffet och aromerna utvecklades inte. Struntprat, hävdar en av kvinnorna, det är maskinen som inte har rengjorts tillräckligt nyligen.
Och så vidare. När de tre paren skiljs åt sker det utan glada miner och lyckönskningar. De kommer förbli vänner, men den här kvällen slutade i ovänskap.
Över ett bråk om espresso.
* * *
Som du förstår hittade jag på exemplet ovan, att det handlar om en allegori. Varje dag uppstår konflikter, vi blir oense om smått som stort och inte sällan är det precis lika löjligt som att gräla över vad som är fel med en espresso. Varför?
När som helst kunde någon i sällskapet ha rest sig, gått till köket och undersökt hur det egentligen låg till. Vilka bönor användes och i vilket land skördades de? Av vilket märke var espressobryggaren, när rengjordes den senast och hur varmt vatten producerade den? Och personen som gjorde deras espressos, hur länge lät hon vattnet rinna igenom? Malde hon bönorna efter att beställningen togs upp, eller hade hon redan i förväg malt tillräckligt för hela kvällen?
Ytterst få av oss reser oss någonsin upp för att gå till köket på jakt efter de riktiga svaren. I stället nöjer vi oss med gissningslekar, antaganden, hörsägen, politiska ideologier och religiösa doktriner. Vi grälar, slåss och startar krig under fanan ”jag har rätt, du har fel”, trots att det finns en värld av kunskap tillgänglig för den som orkar söka ett par steg bortom lathetens trygghetszon.
Orkar du?
Var inte en människa som grälar om espresso. Eller var det. Valet är ditt.
23 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Innan Justin Vernon blev Bon Iver
”To the sermon on the mount, I am listening
Tough guy’s running his mouth, I am glistening in
Saviour spit is heading south, and I am getting in the way
Said ‘Wait one minute, son, you’re right, they’re just listening,
Worried, sinned and lacking sight, wanting christening,
Go shine this motherfucking light on all the people who can hear.’”
Och så vidare. Jag ska inte dricka i kväll heller.
22 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
21 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Kan inte hålla mig, behöver få det ur systemet
Vad kallas Haitis befolkning?
– Döbor.
Varför umgås de så lite på Haiti?
– Det är svårt att komma loss.
– Har du hört att det var efterskalv på Haiti i dag?
– Vad hemskt.
– Ja, de hade inte ens hunnit skicka ut inbjudningarna.
Har du hört att det var efterskalv på Haiti i dag?
– Nej, mitt namn är Gunde Svan.
Har du läst boken om jordskalvet på Haiti? Den är en riktig kioskvältare.
Vilken inredningsstil är populärast på Haiti?
– Compact living.
Vad säger du till alla som förlorade anhöriga på Haiti förra veckan?
– Tänk positivt, nu har ni färre att dela fattigdomen med.
Vet du varför det är så billigt att flyga till Haiti?
– Du behöver bara en enkelbiljett.
Vad är det vanligaste klagomålet bartenders får på Haiti?
– Jag sa rörd, inte skakad.
Vet du vad Haitis turistnäring har som payoff?
– Paradise’s waiting: dig in!
Vet du vad Gud tycker om haitier?
– He haits them.
Vad är Haitis populäraste sällskapsspel?
– Jenga.
Vad dricker de för kaffe på Haiti?
– Gevalia, när du får oväntat besök.
Vilken är den populäraste låten på Haiti?
– ”Shake, Rattle and Roll” av Bill Haley & His Comets.
Vilken är den populäraste boken på Haiti?
– ”Dödgrävarens dotter” av Jayce Carol Oates.
Hur letar man folk på Haiti?
– www.haitta.se
TCFKAP – The City Formerly Known as Port-au-Prince
20 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
20 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
20 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Ett sms som gör mig både glad och ledsen
Glad, tack vare att det är befriat från utropstecken.
Ledsen, på grund av att det saknas ett kommatecken mellan ”Dra åt helvete” och ”jävla idiot”.
19 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Tillbaka i klassrummet
Skoltröttheten gick in i överväxel när jag började högstadiet. Dagarna marscherade till takten av en tondöv orkester; varje tugga överkokt hönsgryta växte sig osväljbar; till och med barnen i särklassen tycktes le sina utvecklingsstörda leenden med mindre entusiasm.
Värst var de naturorienterade ämnena. Biologi, kemi och fysik: grundskolan orsakade aldrig mer cellskräck än när vi föstes till salarna längst bort i byggnaden, upplysta av fluorescerande lysrör och tonsatta av vädringsskåp som vägrade sluta brumma.
Oavsett om läraren mumlade kemiska formler, naturlagar eller sexualkunskap (faktiskt, läroboken kunde knappast konkurrera med den senaste Ellos-katalogen), befann jag mig i en annan värld. Jag var en idrottstjärna, poet och världens frälsare – allt på en och samma gång. Om fantasin tog ledigt en stund nöjde jag mig med att längta hem. Där väntade Stephen Kings romaner, Bob Dylans musik och valfriheten att göra så lite som möjligt men njuta av det.
Ingen kunde ha övertygat mig om att jag en dag skulle känna ett behov av att veta hur världen hänger ihop. Som finnig fjortonåring kunde jag allt själv, och det var vad som spelade någon roll. Om läraren dristade sig att ställa mig en fråga, försökte jag genast komma med ett svar som hade absolut ingenting med saken att göra.
På ett prov fick jag alla fel efter att ha svarat ”god jul” på varje fråga. I maj.
Men det fanns en ljusglimt och den stavades ”bunsenbrännare”. När det sanktionerades pyromani under skoltid gick det plötsligt att hålla ögonen öppna. Efter att ha avverkat en halv kemibok, bänkkamratens pennskrin och undersökt hur brandsäker gasslangen egentligen var, avbröt läraren det fortsatta experimenterandet.
Säg den lycka som varar. Jag sattes på undantag och när nian var över hade jag inte fått leka med den kära bunsenbrännaren igen. Däremot lyckades jag få kemi- och fysikläraren att posta ett suddgummi till mina föräldrar, med den medföljande lappen ”Den här roar sig er son med, genom att kasta den i huvudet på de andra eleverna”.
Det var en seger i det lilla och underkänt i alla NO-ämnen kunde inte ha bekommit mig mindre. Tills jag i dag hämtade ut min senaste bokskörd.
Femton år senare inser jag att läraren vann.
David Darlings ”Gravity’s Arc” är ett av mina senaste köp. Med den förväntar jag mig få en djupare uppfattning om vad som håller samman världen, om mörk energi och mörk materia, och vad i hela friden vissa vetenskapsmän menar när de säger att vi ska ta hissen till rymden. Eller huvudvärk. Det återstår att se.
18 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Och det, barn, är varför vi mobbar och trycker ned: för att skapa författare
”A writer is a writer not because she writes well and easily, because she has amazing talent, because everything she does is golden. In my view, a writer is a writer because even when there is no hope, even when nothing you do shows any sign of promise, you keep writing anyway.”
– Junot Díaz
18 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Födelsedagspresenten
Hur du hanterar att fylla trettio beror till stor del på hur livet ser ut. Om karriären har tagit fart, kärlekslivet känns stabilt och allt däremellan är stimulerande, är trettio bara ännu ett år att bocka av. Om du fortfarande velar med vad du vill göra och givande relationer är lika frånvarande som Jesus, blir trettioårsgränsen som att livet går från att örfila dig till att i stället dela ut raka knytnävsslag.
Kan jag tänka mig. Vad vet jag? Jag fyller trettio först nästa år.
En som däremot fyller trettio i år är min vän Anna, och i går ställdes det till med stort kalas. Vi var ett tjugotal som skramlade ihop till en cykel, alla utom jag skålade och skrålade, och det var gemytligt på det sätt bara svenska lägenhetsfester kan vara.
En annan vän till mig kom in lite sent i planeringen och fick fixa en present på egen hand. Vi kan kalla honom en vilsen pojke; vi kan mena att han gör sitt bästa för att leva upp till myten om den okänslige mannen. Oavsett vad vi väljer blir resultatet detsamma: Vissa kan inte köpa presenter som träffar rätt, inte ens om deras liv hänger på det.
Låt oss göra en liten övning. Du blir medryckt för att fira en kvinna som fyller trettio, okej? Hon är inte en av dina närmaste vänner, men du har träffat henne tillräckligt många gånger för att veta ungefär vad som får henne att ticka. Sammanhanget kräver ingen större investering (överskrider du hundralappen kommer hon förmodligen bara undra varför) eftersom Anna är en tjej som kommer bli tillräckligt glad bara över att du dyker upp högst oväntat. Är du med? Bra.
Vi går vidare i övningen. Låt oss kalla min vän för Dan (eftersom han heter så). Dan sitter hemma på sin kammare och funderar på vad han ska köpa till Anna, vad som kan vara tillräcklig anspråkslöst men ändå personligt nog för att hon ska bli glad. En chokladask? Tja, varför inte – Anna är en livsnjutare. Eller blommor? Nej, det kanske inte hennes sambo gillar. En dvd eller cd? Så väl känner han inte henne, han har ingen aning om vad hon tycker om inom film och musik.
Vad hade du köpt? Alternativen är många, men låt oss säga att du resonerar lite som Dan gjorde. ”En bok är alltid en bra present. Jag köper henne en bok.”
Det är nu det blir lurigt. Alla som känner Anna vet att hon älskar att pyssla. Hon lagar mat, bakar och håller hemmet fint. Och när hon inte gör det för sig själv sprider hon sin generositet till vänner och bekanta. Det kan till och med vara så att hon var en bidragande orsak till att jag slutade äta sötsaker för tre år sedan (så fort Anna är i närheten tycks det regna de mest delikata bakverk du kan tänka dig – endast den som säger stopp på allvar kan undfly deras diabetesindräkta lockrop).
Nå väl. En bok, säger du? Till en kvinna som fyller trettio och älskar livets goda? Jaha, det ska inte vara svårt.
Nej, det ska det inte.
Bortsett från att Dan köpte ”Runner’s World: Kom igång med löpning”.
17 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Matte för flintskalliga
Även känt som ”min framtid”.
Från Lunchbreath på Flickr. Tipstack till Tommie på Vardagskontrast.
17 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Nykterheten och dess sidoeffekter
Efter snart två veckor har livet stabiliserats. Jag vaknar inte längre med huvudvärk, skakningarna är borta och jag klarar mig genom kvällarna utan att tvångsmässigt tänka på alkohol en gång i kvarten. Trots att jag fortfarande sover ytterst tveksamt har jag till och med börjat lokalisera fördelarna med mitt nya, nyktra liv.
Nyfiken? Läs vidare. Om inte får du visa mig lite tålamod, jag räknar med att hitta tillbaka till den här typen av bloggande inom en snar framtid.
• Jag slipper raka mig. Den trettionde januari ska jag på bröllopsfest, innan dess har jag inte ett enda åtagande inbokat som kräver att jag ser ut som en socialt välanpassad varelse. Nej, jobbet räknas inte. Jag är kreatör och kan komma undan med lite vad som helst så länge jag skyller på att det är ett uttryck för min djupa – och stundtals svårförståeliga – kreativitet.
• Vilket går hand i hand med att jag för första gången på en väldigt lång tid inte har en romantisk eller sexuell kontakt med någon från det täcka könet. Kalla det avhållsamhet, celibat, torka eller bara en total oförmåga att uppvakta kvinnor utanför kroglivets dunkla sken: som nykter får fröken Höger räkna med en mer aktiv fritid. (Säg inget till henne om min otrohetsaffär med slampan Vänster, är du snäll. Det är så tråkigt när de två är ovänner.)
• Min önskelista hos nätbokhandeln har vuxit sig åtta tusen kronor lång. Sedan jag lärde mig läsa har jag haft för vana att simultanplöja ett par böcker. Nu är takten ökad och 2010 har redan sett fem böcker avverkas. Favoritämnena för stunden är allt som har att göra med skrivkonsten (så klart), kreativitet och antropologi (läran om människan). För att stötta nykterheten är målet att avverka hela önskelistan innan året är slut. Nackdelen är att listan hela tiden växer. Jag är inne i en period där jag läser uteslutande facklitteratur, och all god facklitteratur har en inbyggd förmåga att uppmuntra till vidare läsning. (Varje bok avslutas med ett referensbibliotek och vissa av dessa böcker insisterar författaren på att ”du bara måste läsa, de är så fantastiska”, och jag tänker ”klart jag måste läsa dem, de sägs ju vara fantastiska” – alla briljanta forskare, vetenskapsmän o.s.v. kan således dra åt helvete.)
• Jag tvingas återupptäcka en annan del av livet. Hur umgicks vi när allt var oskyldigare? När fritidsgården stod på menyn; när folköl var höjden av lyx och langades av en snubbe som ville bli kallad Höken; när ljudet från trimmade mopeder framkallade mer eller mindre sanna historier om fräna polisjakter genom skog och villaområden? I går kväll skrattade jag mig igenom ett uselt biljardparti, drack Coca-Cola och var i säng innan klockan slog fem-i-två-ragg.
Två veckor har lyckats ställa allt på ända. Just nu känns det okej.
16 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
404
Bråda dagar, svettig vecka. Jobben hopar sig och det har varit svårt att räcka till. Reklamkreatör: onekligen världens hårdaste yrke. Glöm brandmän, Greenpeace-aktivister, Gandhi och hjälparbetarna på Haiti.
Det är jag och mina kollegor som får det att gå runt.
Som i dag. Vi finslipar det sista på en webbplats som ska sälja in den värmländska berättartradition (a.k.a. turism) till resten av världen. Och eftersom det ska bli en genomarbetad lösning krävs det även en finurlig 404-sida. Du vet, den där sidan du hamnar på om du är korkad nog att skriva in en felaktig adress.
Ehm, ja.
Med andra ord har jag uträttat underverk i dag. Eller levererat världens torraste humor. Det beror på vem du frågar.
15 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
14 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
För ordningens skull
Om du skrattar åt konversationen nedan är du en dålig människa.
Om du inte skrattar åt konversationen nedan är du en tråkig människa.
Vem har sagt att livet ska vara enkelt?
Jag är tydligen på väg att bli en tjockis i profil.
13 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Nånstans i Sverige #31
Tjej: ”Tror du att de jublar i Bangladesh nu när Haiti har skakat sönder? För en gångs skull är det inte där det dör hundratusentals människor.”
Kille: ”Hur menar du?”
Tjej: Det är ju alltid Bangladesh, jag tycker inte ens synd om dem längre. Översvämning, vulkanutbrott, mördarödlor från yttre rymden, tre miljoner hemlösa, halva befolkningen bortspolad i havet … Alltid Bangladesh! Flytta, era små svin.”
Kille: ”Du är en äkta filantrop.”
Tjej: ”På tal om det läste jag en så kul artikel i DN häromdagen. Det var en japan som någon gång under sommaren 1945 åkte på affärsresa till Hiroshima. Han fick en atombomb i huvudet, men överlevde. Dagen därpå flydde han i panik till sin hemstad. Den råkade tyvärr vara Nagasaki och han atombombades igen. Men tror du inte den lille fan överlevde? Han levde tills han blev 93, som en jävla kackerlacka.”
Kille: Erkänn, du önskar att du levde ett mer spännande liv.
Tjej: Ja …
13 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Sätt dig inte till ro
Stolen var en gång en designmöbel, i dag liknar den mest ett nedsuttet skelett. (Varför någon skulle sätta sig på ett skelett är i dagsläget oklart – särskilt om du betänker hur många gånger personen ifråga skulle behöva sitta på skelettet innan det blivit nedsuttet.) Skinnet har förlorat spänsten och sjunker oroväckande långt ned mellan den bärande stålramen. Det är som att stolen utmanar dig varje gång du kastar en blick mot den. ”Kom hit och sätt dig om du vågar,” säger stolen. ”Jag har säkert förmågan att hålla dig uppe ett tag till, men kan du vara säker på det?”
Det är min skrivstol och jag älskar den. Hur jag än sitter lyckas jag aldrig hitta en riktigt skön position. Lutar jag mig det minsta bakåt glider arslet raskt framåt. För att sitta framåtlutad måste jag placera röven så den sticker ut där bak (inte alls olikt den sittställning du tagit om du något gång har försökt använda en fallen trädstam som toalett i det fria).
I kväll är jag tillbaka i köket. Det är premiär för året och vi kan nog enas om att den är försenad – men nu är jag här. Jag försöker febrilt hitta en bra arbetsposition, skruvar på mig, smygspanar på grannarna, röker, dricker vatten och skriver.
Tids nog kommer det resultera i något och det känns skönt.
För som vi alla vet: Vill du lyckas i livet måste du vara beredd att få ont i stjärten först.
13 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip
Vardagsrealism
Vakna, bajsa, duscha, gå till jobbet. Kaffe, Ipren, hålla huvudet högt, skratta på rätt ställen, bajsa, lunch. Rasta Zamzon, gå till jobbet, le på rätt ställen, inte bråka, inte sura, hålla huvudet högt, bajsa. Gå hem, Ipren, lägga huvudet på kudden, läsa, äta middag, dricka vatten, läsa, kissa, läsa, försöka sova.
Andra veckan nykter och de nya rutinerna börjar ta form. Rytmen är inte riktigt där än, men jag ser mig om efter den varje dag. Snart, kanske. Snart kanske huvudet slutar dunka. Snart kanske arbetsdagarna börjar flyta normalt igen. Snart kanske jag hittar den produktiva ådra som göder den lilla kreativitet som borde finnas inom mig.
Snart. Kanske.
När ena projektledaren mejlar över ett nytt uppdrag glömmer jag bort att le. ”Kan du skicka ett korrektur före lunch, tisdag?” Klockan är elva och tjugo, tisdag.
Jag håller huvudet högt och ropar över hela lokalen.
”Nej, det kan jag inte.”
Lunch, går hem, rastar Zamzon, ser mig om efter rytmen.
12 Jan 2010
Publicerat av Philip
Publicerat av Philip