Det finns en typ av män och kvinnor som imponerar på mig med en särskild, avslappnad talang. Du vet hur de är: nedtonade och ödmjuka men alldeles bubblande av begåvning som inte går att dölja. Konstnärer, skribenter, forskare, musiker och dagisfröknar – du hittar dem inom alla områden.
Av förklarliga skäl blir det dock extra tydligt när det handlar om människor med någon form av kreativ talang.
I går hamnade jag på en fest där en gitarr skickades runt. Stämningen var god, skratten många och humorn låg. De som kunde spela och sjunga rev av den ena låten mäktigare än den andra, falskskrålandet låg hela tiden nära till hands och den berömda glimten i ögat var allenarådande.
Tills gitarren kom till honom.
I flera minuter hade jag betraktat honom i ögonvrån. Han hade något otåligt i blicken – till slut blev det tydligt att det var gitarren han väntade på. Och lyckan i hans ögon när den slutligen hittade hem … Jag kan inte ens förklara. Med ett vant grepp tog han den, lutade sig framåt och försäkrade sig om att han hade hela rummets uppmärksamhet. Han rättade till klubbskjortans vita krage, drog en hand genom den perfekta tredagarsstubben och spände högerarmen inför det första ackordet, på ett sätt som fick musklerna att framträda ännu tydligare under det blårandiga tyget.
”I’m gonna sing a song I’ve written myself,” sa han på engelska. Trots mitt druckna tillstånd tappade jag hakan. Engelska, varför då? Jag pratade klockren svenska med honom bara ett par minuter tidigare, och alla i rummet hade hittills behärskat svenska alldeles utmärkt. ”It’s written for my kid,” fortsatte han.
”Oh no,” tänkte jag (tydligt influerad av hans språkval).
”No, wait. I meant my girlfriend. This song is for my girlfriend,” harklade han sig.
”Oh no, this just became my worst nightmare,” tänkte jag därnäst.
Jag hade fel. Saker och ting var inte alls så illa som jag trodde.
När han hade sjungit i en minut tog jag fram min iPhone och började anteckna. Jag kunde inte tro mina öron. Att hjärta och smärta-poesi hade hittat till en övervintrad trettioplussare var kvällens stora behållning. Och för varje rim fick jag svårare att dölja min förtjusning. Strong rimmar med gone. Heart med smart och start, around med found, och så vidare: det tog inte slut.
Vi på festen bevittnade fyra minuter i himmelriket för män utan självkritik. I sista refrängen slöt han ögonen och tog i så rutorna skallrade. När han var färdig såg han sig om med ett självgott flin på läpparna, som om han tänkte ”Vad säger ni nu då”.
Ingen sa något alls.
Själv var jag tvungen att smita undan. Gapskrattet satt i halsen och jag tackade min lyckliga stjärna.
Jag hade precis bevittnat antitesen till de människor jag beundrar mest.
