Tack

Reaktionerna på mina två senaste inlägg (författarcitatet borträknat) har varit överväldigande. Ni har kommenterat, länkat hit, twittrat och facebookat. En del av er menar att jag borde ta tag i mitt författarskap, andra har påvisat att tack kan vara det vackraste ordet i svenskan.

Tack själv.

Jag vaknade i en hög av mig själv i går, till insikt om att jag behöver ta tag i mitt alkoholmissbruk.

Det får komma först.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , ,

Kom och sätt dig på bänken med mig; trosor undanbedes

”Sometimes you get a glimpse of a semicolon coming, a few lines further on, and it is like climbing a steep path through woods and seeing a wooden bench just at a bend in the road ahead, a place where you can expect to sit for a moment, catching your breath.”

– Lewis Thomas

Kategori: Språk
Etiketter: , , , , , , ,

Mannen med gitarren

Det finns en typ av män och kvinnor som imponerar på mig med en särskild, avslappnad talang. Du vet hur de är: nedtonade och ödmjuka men alldeles bubblande av begåvning som inte går att dölja. Konstnärer, skribenter, forskare, musiker och dagisfröknar – du hittar dem inom alla områden.

Av förklarliga skäl blir det dock extra tydligt när det handlar om människor med någon form av kreativ talang.

I går hamnade jag på en fest där en gitarr skickades runt. Stämningen var god, skratten många och humorn låg. De som kunde spela och sjunga rev av den ena låten mäktigare än den andra, falskskrålandet låg hela tiden nära till hands och den berömda glimten i ögat var allenarådande.

Tills gitarren kom till honom.

I flera minuter hade jag betraktat honom i ögonvrån. Han hade något otåligt i blicken – till slut blev det tydligt att det var gitarren han väntade på. Och lyckan i hans ögon när den slutligen hittade hem … Jag kan inte ens förklara. Med ett vant grepp tog han den, lutade sig framåt och försäkrade sig om att han hade hela rummets uppmärksamhet. Han rättade till klubbskjortans vita krage, drog en hand genom den perfekta tredagarsstubben och spände högerarmen inför det första ackordet, på ett sätt som fick musklerna att framträda ännu tydligare under det blårandiga tyget.

”I’m gonna sing a song I’ve written myself,” sa han på engelska. Trots mitt druckna tillstånd tappade jag hakan. Engelska, varför då? Jag pratade klockren svenska med honom bara ett par minuter tidigare, och alla i rummet hade hittills behärskat svenska alldeles utmärkt. ”It’s written for my kid,” fortsatte han.

”Oh no,” tänkte jag (tydligt influerad av hans språkval).

”No, wait. I meant my girlfriend. This song is for my girlfriend,” harklade han sig.

”Oh no, this just became my worst nightmare,” tänkte jag därnäst.

Jag hade fel. Saker och ting var inte alls så illa som jag trodde.

När han hade sjungit i en minut tog jag fram min iPhone och började anteckna. Jag kunde inte tro mina öron. Att hjärta och smärta-poesi hade hittat till en övervintrad trettioplussare var kvällens stora behållning. Och för varje rim fick jag svårare att dölja min förtjusning. Strong rimmar med gone. Heart med smart och start, around med found, och så vidare: det tog inte slut.

Vi på festen bevittnade fyra minuter i himmelriket för män utan självkritik. I sista refrängen slöt han ögonen och tog i så rutorna skallrade. När han var färdig såg han sig om med ett självgott flin på läpparna, som om han tänkte ”Vad säger ni nu då”.

Ingen sa något alls.

Själv var jag tvungen att smita undan. Gapskrattet satt i halsen och jag tackade min lyckliga stjärna.

Jag hade precis bevittnat antitesen till de människor jag beundrar mest.

Kategori: Musik Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Den bortglömda konsten att prata med kvinnor

Skillnaden mellan minus tio och minus femton grader är människor. Vid den förra hade rökarna hittat ut – i stället står jag här ensam. Den svarta ullkavajen skyddar något så när, min tjocka mössa bidrar desto mer till att jag inte skakar sönder av kylan.

Lördagsnatt. Min Camel brinner långsamt medan jag betraktar folkhavet bakom fönsterrutorna. Basen från dansgolvet går som stickningar genom fingertopparna, terrassens plankor knarrar när jag rör mig och i magen gör två flaskor vitt vin sitt bästa för att sjunga mig till ett leende.

Dörren öppnas; hon står jämte mig innan jag hinner reagera. En kvart tidigare stod jag i baren, betraktade henne på avstånd och hoppades på ett välkomnande ögonkast. Hon noterade mig inte. Tre andra män höll hov och hon var mitten av deras uppmärksamhet. Lång. Mörk. Två sekunder före dig i tanken, medveten om sin egen skönhet och reserverad av den.

”Hej,” säger hon. ”Får jag låna en cigg?”
(Du får låna vad du vill, baby.)
”Ja.”
”Det är kallt.”
(Varför tror du att vi är ensamma här ute?)
”Det finns filtar där borta,” svarar jag.

På tredje försöket lyckas jag tända hennes cigarett. Mina klumpiga, stelfrusna ansträngningar att göra eld får henne att le avslappnat.

”Du bor inte här?” frågar jag.
”Nej, jag är bara hemma över jul. Träffar familjen och vännerna från förr.”
(Har du pojkvän?)
”Men du bor här,” snarare konstaterar än frågar hon.
(Har du pojkvän?)

Jag berättar hastande om livet, jobbet, hunden: allting. Försöker skynda, vill tillbaka till henne. Men hon ser inte ut att ha bråttom. Hon skrattar artigt på rätt ställen och föser det långa håret tillrätta när det faller framåt.

”Hur länge stannar du i Karlstad?”
(Vad håller du på med? Säg något intressant, beröm henne eller ställ åtminstone en mer tänkvärd fråga. Kom igen, du kan det här.)
”Jag blir kvar över nyår.”
(Oj, vi kanske hinner ses. Säg något smart, säg något bra.)
”Hur ska du fira?” frågar jag.
(Inte med pojkvännen, inte med pojkvännen.)
”Jag ska laga mat tillsammans med ett par vänner.”

Hon har nästan rökt färdigt, jag har glömt bort hur kallt det är. Snart går hon in igen. Tillbaka till hovet av uppvaktande karlar, bort från den ensamhet som gett mig en oväntad pratstund med kvinnan som nyss inte ens märkte att jag var här.

”Du …” säger jag och känner hur jag blir varm om kinderna.

Det är tomt. Jag har ingen aning om vad jag ska säga härnäst. Något i stil med en komplimang, men vad? Håret, ögonen, de välskötta naglarna? Allt känns ytligt och fånigt.

”Ja?” Hon ler.
(Kvinnor är tokiga i skor, men hennes val för kvällen ser mer praktiska än fashionabla ut. Hon kanske tror att jag skämtar om jag berömmer ett par kängor som hon bara har satt på sig för att stå emot kylan.)
”Jag heter Philip, förresten.”
(Men vad fan. Ge henne en komplimang innan hon går!)
”Hej Philip, jag heter –”
”Jag gillar dina höfter,” är orden jag avbryter henne med.
(…)
”Mina höfter?” svarar hon.
(Titta inte på mig. Du är ensam nu, buddy boy.)
”Ehm.”
”Vad är det med dem?”
(Okej, du kan fortfarande rädda det här. Höfter, grabben. Säg något bra om höfter så har du ditt på det torra.)
”Jo, alltså. Du ser ut att kunna föda många barn.”

Hon svarar inte, fimpar, vänder sig om och går in.

Utan att säga hej då.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag 2010 (en bekännelse)

Inga nyårslöften, bara en förlängning av året som gick. Inga spådomar, bara sannolika utvecklingar av skeenden som redan är i rörelse.

• Jag super för mycket. Antingen kommer jag dricka mindre, lika mycket eller mer.

• Ovanpå det fortsätter jag röka och snusa. Helst samtidigt. Gärna inomhus.

• Jag spenderar för mycket tid framför datorn. Dels på jobbet, men även privat. Min ständiga ursäkt är att jag skriver; i ärlighetens namn stänger jag sällan ned vare sig Twitter eller Facebook.

• Jag fyller tjugonio i april (och skiter i att fira det).

• Jag läser böcker som får folk i min omgivning att undra vad det är för fel på mig. När klockan slog nytt år i natt, var jag mitt uppe i ett kapitel som behandlade parasiters roll i mänsklighetens sexualitet.

• De senaste månaderna har höjden av personlig framgång varit lika med att jag rakar mig en gång varannan vecka. Samtidigt kryper sig hårfästet längre och längre bakåt. Flintis innan trettio – for the win.

• Den sjuttonde januari har jag varit singel i exakt två år. Har inga planer på att bryta den sviten.

• Har för den sakens skull inga planer på att inte ha sex. Det är skönt att knulla.

• 2009 sprängde jag nästan den lagliga gränsen för hur mycket du får jobba i det här landet. Min arbetsgivare gick in och satte stopp för mer övertid. Nu är det ett nytt år och klockan är nollställd. Hej arbete.

• Jag var kär en gång under 2009. Kommer säkert hinna med att vara det en gång i år också (men en gång räcker – det blir så jobbigt efteråt).

• Jag tröttnar ännu mera på att leva i Karlstad.

• Jag är omgiven av fantastiska människor – men jag är usel på att hålla kontakten med dem. Premissen från min sida är alltid ”hör av dig så gör vi något”, alltför sällan den omvända.

• Risken är stor att 2010 är året då Zamzon dör.

• Om Zamzon dör kommer jag bli tjock. Alternativt vara tvungen att träna för första gången på över tio år.

• Min trettioårskris närmar sig med stormsteg och planen att mönstra på ett Greenpeace-fartyg växer sig starkare för var dag som går.

• Läran om interpunktion (konsten att använda skiljetecken) fortsätter ge mig stånd.

• Min musiksmak fortsätter vara bättre än din.

• 2010 fixar jag personliga visitkort med titeln ”Göbbgrinig” tryckt under mitt namn.

• Jag skriver inte en roman. Inte i år heller.

• I min värld är det du som är konstig. Fortfarande.

Kategori: Musik Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Varning: Gulligt

En tjejkompis fyllebloggade i natt. Hur gulligt?

Observera att inlägget bakom länken innehåller en bild på mig utan mustaschen Burt. Känsliga läsare bör undvika att titta.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , ,