Vissa kvällar jobbar jag vid köksbordet, andra går jag tillbaka till kontoret. Den tredje kategorin är sådana när jag skiter fullständigt i att jobba övertid, men så kul ska vi inte ha det i kväll.
I kväll valde jag köksbordet. Det finns egentligen ingen tydlig anledning till att jag inte tog med min hund, Zamzon, till kontoret i stället. Där kan han busa runt på stora, öppna ytor (alternativt stå vid mina fötter och gnälla över att jag ignorerar honom), jag har lättare att fokusera och det finns en obegränsad tillgång på bubbelvatten. Letar jag ursäkter till att sitta där jag sitter, kanske jag pekar på att det är snorigt kallt ute och att den 6,5 minuter långa promenaden till kontoret inte är bra för min ambition att ha världens sämsta kondition.
Som om. Sanningen är att jag har en massa texter att redigera, att det är förhållandevis mekaniskt arbete och att jag vill kunna röka som en dåre under tiden.
Nej för rökning på kontoret. Ja för rökning vid köksbordet.
Tills Zamzon säger sitt. Det räcker med att jag plockar fram en cigg och låter den rulla mellan fingrarna, för att han ska attackdyka mot hallmatan, inta sin mest demonstrativa position och sedan låta antirökarsirenen ljuda för fulla halsar.
Vid det här laget hoppades jag att han skulle vara en passiv rökare av rang – ständigt på jakt efter nästa nikokick – men icke. Vi snackar moraltant deluxe.
Grejen är att jag har försökt resonera med honom. Till varje antirökarargument har jag ett bättre motargument.
”Oroa dig inte, lilla gubben. När husse får lungcancer är du död sedan länge.”
”Äsch, att röka är inte så farligt som du tror och det gäller att välja sina laster. Ser du hellre att jag börjar med heroin? Va, gör du det?”
Och så vidare, men det är som att prata med en vägg – eller i detta fallet en åttaårig dobermann som inte förstår ett ord av vad jag säger.
När allt kommer omkring slutar det ändå likadant. Jag tröttnar på hans ylande, spänner blicken i honom och ryter:
”Du har två alternativ. Antingen börjar du betala för dig här hemma eller så håller du käften!”
Fatta fränast.
