”Jag tycker den bild som i modern tid målats upp av att religion och vetenskap står i motsats till varandra är rätt trist. Det finns vissa vetenskapsmän och vissa religiösa grupper som gör allt för att behålla den bilden men sanningen är ju att vi förmodligen aldrig haft den starka vetenskapliga tradition vi faktiskt har i väst om det inte vore för kristendomen.”
– Signaturen Finarfin i en kommentar till det här inlägget
Nej, Finarfin. Vi har fått vår vetenskapliga tradition trots religionens inflytande, inte tack vare den. Din uppfattning är så utbredd bland religiösa att jag skulle kunna ödsla mitt liv på att bemöta den, utan att lyckas åstadkomma ens en repa i den självförhärligande anti-logik som är tro.
Öppna valfri titel om vetenskaplig idéhistoria och häpna över hur ofta meningar som ”När han presenterade sin teori hamnade han i onåd med kyrkan.” och ”Efter att ha ställts till svars för sina upptäckter tvingades han göra avbön.” förekommer. Till och med Galileo Galilei – upphovsmannen till den experimentella vetenskapen – drogs inför rätta av den katolska kyrkans inkvisition och dömdes till husarrest för återstoden av hans liv. Varför? Han råkade dra den vetenskapliga slutsatsen att jorden inte är universums mittpunkt.
Att du genom historien har tvingats välja prästskruden för att kunna ägna dig åt sanktionerad vetenskap, är inget som talar till exempelvis kristendomens fördel – snarare ett bevis för kyrkans strypgrepp runt samhället. Vetgiriga människor har alltid existerat. Om du förr i tiden ville slippa avrättning på grund av din upptäckarglädje, var det bara att rätta in sig i ledet. För många olyckliga räckte inte ens det; oräkneliga är de som dömts till döden för hädiska tankar.
Och då har vi inte ens gått in på varför Charles Darwin väntade till 1859 med att publicera en idé som föddes nästan tjugofem år tidigare. Visst, han behövde tid på sig för att reda ut bevisen. Och visst, han led av en kronisk sjukdom som slog ut honom under månader åt gången. Men framför allt annat brottades han med rädsla inför den inneboende kraften i idén om naturligt urval – en kraft som skulle skaka all religion ända ned till dess grundvalar.
Satt i ett historiskt perspektiv är 1859 inte lika långt tillbaka som andetaget du nyss drog. Ändå har mycket lyckats inträffa sedan dess. Åtskilligt har varit bra, en hel del dåligt. Skillnaden mellan mänsklighetens positiva och negativa steg de senaste 150 åren, är att inget av de positiva, med hedern i behåll, kan tillskrivas utövandet av religion.
När vi pratar om intelligent liv på vår planet brukar vi endast inkludera oss själva – vi, den mänskliga rasen. Vi dunkar varandra i ryggen och reser våra glas i en skål till medvetenheten om den egna existensen satt i ett tidsperspektiv som sträcker sig bortom den enskilda individens liv och död.
”Intelligens,” säger vi. ”Det är skillnaden mellan oss och djuren.”
Om vi för en sekund riktar vetenskapens lampa mot oss själva, sänker vi genast den festliga stämningen. Med vår egen definition av intelligent liv har en majoritet av jordens befolkning fortfarande inte nått målet. Den första människan vi kan tillskriva en intelligent uppfattning om sin egen existens var just Charles Darwin. Till skillnad mot alla före honom kunde han svara på de största frågorna av dem alla: Varför är vi här? Och hur kom vi hit?
Publiceringen av ”On the Origin of Species” gav mänskligheten chansen att i sanning bli en intelligent ras. Efter 4,5 miljarder år av jordens evolution existerade det äntligen en varelse som kunde göra livet begripligt, utan att falla tillbaka på sagornas skimmer och enkla svar byggda på lögner.
Jag kan inte låta bli att se ironin i att religiösa människor ändå envisas med att försöka ta åt sig äran för det. Lika lite kan jag undvika nedstämdhet inför insikten om hur starkt motståndet fortfarande är gentemot möjligheten att se sig själv i spegeln och mötas av en intelligent varelse som tittar tillbaka.
