Ett brev till mamma
De pratar om Internationella kvinnodagen i dag. De säger att kvinnan lever under mannens förtryck, och jag kan inte relatera till det, mamma. De menar att kvinnan har för få biskopsposter, att hon saknar akademisk makt och att näringslivets dyraste fåtöljer osar av manliga gaser – som om det luktar annorlunda när en kvinna fiser. De påstår att kvinnan har hänvisats till historiens baksäte; de skränar om kamp och blodigt allvar; de klöser mot mannens varje misslyckande utan att komma med förslag på bättring, bara en vilja om att dela nederlaget.
Jag kan inte relatera till det, mamma, men jag är inte blind. Jag ser världar jag inte känner och samhällen jag aldrig mött. Jag ser Gud råda och männen följa. Och jag ser kvinnorna sänka sina huvuden ett par steg där bakom. Men det är ju inte vi, mamma. Det är inte den del av jorden du och jag delade tillsammans. Det är inte du.
Jag minns inte vad vi bråkade om eller hur jag vägrade lyda. Jag minns bara hur du kastade dig på din och pappas vuxensäng, hur du drog åt sjalen runt halsen och hur ditt ansikte blev blått. Snabbt blåare, blåare, övergång mot lila. Du sparkade med benen när jag skrek att du skulle sluta. Och du väste att det inte var värt att leva med en son som jag, när jag slet det lilla tygstycket från dina händer.
Det var bara du och jag hemma, mamma, och jag kunde inte stanna kvar. Jag minns hur tårarna sved mot kinderna när jag sprang till bussen, jag minns att jag hatade dig för att du fick mig att tro att du tänkte dö. Minns du att jag var tretton år?
Många påstår att du växte upp utan att ges en rättvis chans – att dina yppiga former låg dig i fatet när makten skulle fördelas – och jag tänker på pappa. Jag tänker på hur du stegade in i hans liv när han var färdig med Konstfack, när han på egen hand höll på att etablera sig i Stockholms konsthandlarkretsar. Och jag tänker på hur du tog över. Ung, energisk och full av idéer. Obildad, okunnig och oförmögen att ha fel.
Jag delade livet med dig och pappa i tjugosju år, mamma, utan att höra dig be om ursäkt för något – utan att någonsin höra ordet förlåt. Från varje vinkel såg jag dig hacka på och förminska alla i din omgivning, allra mest min far. Jag såg dig dominera mina syskon; jag såg dig stöta bort min äldsta syster när hon inte levde som du ville, när hon skaffade barn på fel sätt; jag såg dig koppla ett järngrepp runt min lillebror, ett grepp du vägrar släppa ens nu när han borde vara vuxen; jag såg dig försöka göra samma sak med mig. Och hela tiden såg jag min far bli en mindre människa runt oss.
Konsthandeln dog och du bestämde att ni skulle kränga dunderkurer i stället. Över femton år har passerat och pappa öppnar fortfarande butiken varje morgon. För ännu en dag med dyra placebopiller i färggranna förpackningar, för ännu en dag med sjuka människor som förlitar sig till hopp som säljs över disk. Och du bestämmer, mamma. Du bestämmer att det ska vara så, du bestämmer att det räcker med att du kommer in efter lunch. Du bestämmer att du kan sitta hemma och titta på Oprah Winfrey medan pappa jobbar bort de tråkigaste timmarna av dygnet. Du bestämmer att pappa alltid vet sämst.
Pappa har alltid försvarat dig, mamma. Han har tagit din sida och accepterat varje fel du tillskrivit honom. Jag tror inte det är kärlek, men han älskar dig ändå. När jag delade ert liv älskade han dig så mycket att han aldrig tillät ilskan och frustrationen rinna ut över dig. När vardagen blev för tung, när dina ord blev för hårda, när allt han ville var att släppa ut det vrål som satt för långt inne: jag tog din plats, mamma.
Jag minns hur jag alltid hamnade i slagsmål, jag minns samtal med lärare och föräldrar, jag minns förlorade vänner. Minns du? Minns du att jag var arton år när jag slog ned mannen jag mest av alla vill slå – när jag sänkte pappa på köksgolvet den där sena kvällen han försvarade dig genom att slå mig i ansiktet? Jag har aldrig slagit någon efter det, mamma.
Hela dagen har de pratat om Internationella kvinnodagen och berättat om hur kvinnan måste sluta försvaga sig själv. Jag kan inte relatera, mamma, och jag är rädd. Jag har varit rädd hela livet. Rädd för varje kvinna som kommer för nära. Rädd för varje kvinna som försöker säga åt mig vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Så fort det börjar kännas bra – vackert, mysigt och fint – ser jag dig, mamma. Jag ser dig styra pappa med dina ord, med en osynlig makt ingen undersökning kan mäta. Och jag känner mig svag, så svag.
Mest av allt är jag rädd för det i mig som är du. Förr eller senare kommer alltid dagen jag hör mig själv imitera allt du lärde mig. Och jag springer åt ett annat håll. Det har snart gått två år sedan jag reste mig upp, lämnade matsalsbordet och aldrig kom tillbaka. Men hur mycket jag än gömmer mig för dig, finns det delar jag aldrig kan amputera. Hur mycket jag än försöker förstå om människan, finns det instinkter inom mig jag aldrig kan kontrollera.
Du skulle vara min kvinnliga förebild, mamma. Du skulle lära mig allt som är gott med er, allt värt att älska, vårda och höja till en position jämte mannen. Du skulle vara den mor jag aldrig fick, och jag förlåter dig aldrig. Men jag jobbar med att förlåta kvinnan.
Att förstå. Att älska. Att respektera.
Varje dag.
Dan — 08 Mar 2010 kl 22:52
Dude, what the f***?
Nils — 08 Mar 2010 kl 22:54
Det här var det starkaste, sorgligaste, vackraste skrivna jag har läst på mycket, mycket länge.
Jag hoppas du lyckas lära dig att älska dem, förstå dem och framför allt respektera dem. Det är de värda – din mamma till trots.
Louise G — 08 Mar 2010 kl 22:58
Wow. Osentimentalt, vackert, gripande, sorgligt.
Stefan — 08 Mar 2010 kl 22:58
Fantastiskt! Bland det bästa jag någonsin läst på nätet. Jag finner inga ord…
Per — 08 Mar 2010 kl 22:59
Tack!
Me — 08 Mar 2010 kl 23:02
Det här var nog ett av dina bästa inlägg. Jag tror att mina lovord skulle kännas överflödiga. Det jag läst hänger kvar i luften.
Ingrid Folkesson — 08 Mar 2010 kl 23:02
Fint!
en mamma « mymlan. the real. — 08 Mar 2010 kl 23:07
[...] barndomstrauma, som är så in i helvete insiktsfullt, modigt och mot alla odds vackert skrivet. Läs. Och om du inte orkar eller är på humör. Läs ändå. Philip Wildenstam har skrivit ett brev till [...]
Jens — 08 Mar 2010 kl 23:11
Jag hör dig, ser och tror jag kan förstå. Det gör mig ledsen att du inte har fått möjligheten att uppleva en mamma som jag har gjort. Jag är tacksam för det du har skrivit och delat med dig, det ger perspektiv. att det ibland är olika.
Jag hoppas du kan förlåta kvinnan en dag, men inte bara för att du ska, utan att det kommer från hjärtat och genom genuin förståelse.
Karin — 08 Mar 2010 kl 23:18
Fy fan.
Jag hoppas du en dag hittar en kvinna som ser bortom detta, och att du en dag kan släppa din uppväxt och gå vidare och hitta denna kvinna som du så väl behöver.
Fy fan vilken hemsk uppväxt, så fint skrivet men så hemskt.
Usch.
Bea — 08 Mar 2010 kl 23:18
Det är fortfarande du som har ansvaret för dina handlingar. Du kan välja att skylla på, att hata och att aldrig förlåta, men det viktigaste du kan åstadkomma för dig själva är att gå vidare utan att känna skam eller skylla på någon annan.
Dina föräldrar är de de är. Du kan acceptera hur ditt liv har sett ut, försöka se styrkan du fått och gå vidare. Eller så kan du sitta kvar o ösa på dig skopa efter skopa av självömkan. Whatever floats your boat.
Erik Fors-Andrée — 08 Mar 2010 kl 23:35
Wow!
Öijeberg — 08 Mar 2010 kl 23:38
Mållös.
Maria — 08 Mar 2010 kl 23:44
Wow. Du skriver så att jag blir knäsvag. Vackert.
Kristina — 08 Mar 2010 kl 23:44
Fantastiskt starkt och gripande. Må du få träffa en kvinna som kan överglänsa dina bittra erfarenheter och få dig att få ro i din själ.
Fiffi — 08 Mar 2010 kl 23:54
Jävlar i min lilla låda, du kan skriva mannen!
Tesa — 09 Mar 2010 kl 00:05
Mycket bra skrivet och sorgligt att det ska behöva vara på det viset.
Karin — 09 Mar 2010 kl 00:29
(kram)
*hem — 09 Mar 2010 kl 00:47
Ditt största och svagaste ögonblick på den här bloggen.
Har en stor lång kram till dig när vi ses i morgon.
Peter Sandström — 09 Mar 2010 kl 01:00
Livsöden ter sig olika, dock kan jag känna igen mig. Vackert skrivet!
Louise — 09 Mar 2010 kl 02:02
modigt.
Sara — 09 Mar 2010 kl 06:19
Fantastiskt skrivet och jag tackar för att du öppnar dig på detta sätt. Öppnar ögonen på kvinnor i alla åldrar. Jag som mamma och maka i pågående skilsmässa. Unga kvinnor som ännu inte träffat en man. Äldre kvinnor som kanske avverkat några. Detta lämnar ingen oberörd. Tack <3
Pernilla — 09 Mar 2010 kl 08:11
Jag har också en stor lång kram till dig när vi ses.
Annika — 09 Mar 2010 kl 08:41
ojojoj Philip. Vad självutlämnande och starkt och välskrivet. Antar att du är en fantastisk copywriter, men du borde ta ledigt ett halvår och skriva en bok. Hälsa chefen från mig att de borde ge dig lön under tiden, för att göra lite samhällsnytta.
malin — 09 Mar 2010 kl 08:49
Av exakt samma orsak som du, kan jag inte heller fira Internationella Kvinnodagen.
Jag vet att man inte kan dra alla över en kam. Alla kvinnor är inte som våra mammor. Och jag vet idag att min pappa drog sitt strå till eländet, men på ett annat sätt.
Och visst kan man/jag/vi gå vidare.
Men fira, nej.
Anna — 09 Mar 2010 kl 08:55
Oändligt vackert och utlämnande.
Men jag håller till fullo med Bea, du är själv ansvarig för dina handlingar – din morsa har inte ett skit med dessa att göra.
Själv har jag en alkis till mamma och vet inte vem min pappa är, har klarat mig själv sedan jag var 8 i stort sett, men skulle aldrig i mitt liv se mig själv som ett offer – eller inte kunna acceptera människor som dricker (som du försöker respektera andra kvinnor istället..)
Givet förstår jag att mycket av mitt sätt bottnar i en hel del från förr, men det är fortfarande mitt val, alltid mitt val.
För mig är det den här raden som gör det. Så förbannat klockrent!!
”Mest av allt är jag rädd för det i mig som är du.”
hg storm — 09 Mar 2010 kl 09:17
Ibland P blir jag förvånad över att folk tänker att skrivandet är det svåra..Det är upplevande som skär djupa såren..Skrivandet är en del av läkningsprocessen.
Det svåra i mitt liv var vem som skulle ta emot slaget..Förtryckaren eller hon som tillät förtrycket.
Allt gott P. och ta dig tid att formulera smärtan i en bok.
hg storm
När du inte orkar ringa en vän — 09 Mar 2010 kl 09:40
[...] 09 mars 2010 av Hanna Ibland blir jag helt galen på Philip, ibland suckar jag och tänker att jag borde sluta läsa hans blogg och ibland blir jag bara helt mållös. Läs här. [...]
Fimpen — 09 Mar 2010 kl 09:44
Förträffligt inlägg. Spännande, personligt och insiktsfullt. Nått som alla kan relatera till på ett eller annat sätt. Keep up the good work kompis.
Mannen i Lådan — 09 Mar 2010 kl 09:49
Helt knäppt jävla bra. Kände igen mej så sjukt mycket och min störda mor. Inte i detaljerna men i sättet. En manipulativ jävla skata som frossade glatt i allt vad feminism hette och kunde med det vapnet skylla alla hennes tillkortakommanden och brister på patriarkatet.
Tycker det här fokuset på kön, med kvinnodagar, feministpartier, ombudsmän etc är sinnessjukt. Folk är individer och ansvarar för sina egna liv. Sluta skyll på könsmakt och strukturer och inse att det är vad sjuka människor gör när de inte får som de vill.
Det har funnits strukurella hinder för kvinnor men det har funnits strukturella hinder för en massa andra sorters människor också. Bögar, romer, negrer, utvecklingsstörda. Kvinnor är inte de viktigaste i den ekvationen. Ni är en del av den.
Kajsa — 09 Mar 2010 kl 10:08
Ett enda ord: Vackert.
Johanna — 09 Mar 2010 kl 10:16
Tack! Oerhört välskrivet och drabbande.
V — 09 Mar 2010 kl 10:22
Bra, Philip.
Barndom — 09 Mar 2010 kl 10:32
[...] kväll läste jag en sårbart, vackert och ömtåligt blogginlägg. Ofta suckar jag och blir trött på Philips blogg. Det är knulla, supa, religion och hata för [...]
Therese — 09 Mar 2010 kl 10:42
Philip jag fattar att det måste vara skitjobbigt att ha de erfarenheter du har, men jag förstår inte parallellen till feminismen. Det du råkat ut för är en enskild människas verk.
För din egen skull, gå i terapi eller nåt för att lära dig förlåta. Öppna ditt hjärta så ska du få se.
Malin — 09 Mar 2010 kl 10:53
Otroligt bra skrivet. Texten fångade mig från första raden. Önskar att även jag hade modet och förmågan att skriva så bra.
Det är samma sak för mig, fast tvärtom när det gäller föräldrarna. Det viktigaste är att man själv vågar och inte behåller det som en annan person har utsatt en för. Det är förjävla svårt men en dag, som du skriver, så ska det gå vägen.
Julia Wildenstam — 09 Mar 2010 kl 12:12
Philip, jag blir häpen när jag ser vad du skrivit. Folk som läser tror att du har en alkoliserad, psykiskt sjuk mamma som aldrig ställt upp för dig. Vad sägs om att dyka djupare i minnet och komma ihåg bra som din mamma gjort för dig och inte enstaka dåliga saker?
Vad sägs om en mamma som fött fem barn, i princip aldrig åkt på en enda semester utan dom? Som ordnat kalas på varenda födelsedag, ordnat fantastiska jular. Som stred för din rätt att komma in på mediaprogrammet när du inte hade poängen som krävdes -och lyckades! Som ordnade din lägenhet mitt i stan som du fortfarande bor i. Som tog med dig till stockholms skärgård många somrar och lärde dig att fiska. Som inte ens gick bort på nyårsafton utan alltid firade med sina barn. Som ordnade fredagsmys varenda vecka med god mat och så mycket godis vi bara kunde äta. Som älskade sin förstfödda son mer än något annat. Och som fortfarande gör det och har ett stort hål i sitt hjärta och bara väntar på att du ska komma tillbaka hem.
Alla människor har brister Philip, och din mamma är bara en människa, precis som du, och som har sina egna demoner och kämpa med. Det är något som alla barn en dag måste inse, att deras föräldrar inte är deras egendom precis som barnen inte är föräldrarnas.
Pappa älskar mamma precis som du säger, och INGEN annan har någon som helst rätt att lägga sig i deras relation. Men efter deras snart fyrtio år tillsammans så kan man nog säga att deras kärlek är stark och har överlevt ganska mycket. Och pappa har en egen vilja och har valt att leva vid mammas sida.
Jag vet inte om du tycker att det är Ok att barn till föräldrar med tunga drogproblem relaterar till din barndom.
Jag har en kompis med en mamma som är prostituerad och som lämnade sin dotter ensam när hon var tre år med en man som hade dött av en överdos. Den lilla flickan gjorde allt för att få kontakt med den kalla mannen och letade överallt efter mat. Efter tre dagar blev hon hittad av polisen, uttorkad och nästan okontaktbar.
Min kompis pappa var också narkoman och blev mördad i ett gängbråk.
Där har du en fin uppväxt som kan ge lite perspektiv.
Som sagt, leta djupare i minnet så kanske du kommet ihåg allt det fina som finns där. Ibland måste man förlåta och se helheten. Att ha en dominant mamma är kanske inte det hemskaste man kan råka ut för. Det är bara att vara dominant tillbaka.
När jag ser tillbaka på min barndom så ser jag så mycket annat än du. Det du tar upp är en så himla liten bit och jag tycker du borde prata med mamma istället för att framställa henne som en häxa som förstör dina relationer. Tro det eller ej, hon lyssnar faktist och kommer kanske säga förlåt. Precis som du borde göra.
Kramar Julia, din tvillingsyster som saknar sin bror
frida — 09 Mar 2010 kl 13:32
fint skrivet philip… men det var din systers text som fick mig att börja böla. jag har inte den bästa relationen till min far och jag kan vara väldigt arg och besviken på honom för att hans agerande påverkar mitt liv än idag. men förlåtelse är en bra sak. och kan man inte förlåta kan man kanske acceptera. jag försöker se det som att han gör så gott han kan, och att det får vara gott nog. även om jag hade önskat att det var annorlunda. för när allt kommer omkring så har han gjort väldigt mycket för mig också, precis som din mamma. och han kunde ha varit en sämre far på många sätt och vis. jag försöker jag se bortom den han visar sig vara. jag försöker se den personen som också ligger hemma med ångest, som också ångrar och önskar att saker var annorlunda. och jag försöker se varifrån han kommer och hur hans uppväxt påverkat honom. om du är påverkad av din uppväxt så är sannolikt din mor det också. och kanske gör alla så gott dom kan. kasnke blir det fel och fel och fel. och kasnke var dom oförmögna att göra det bättre.
Jens — 09 Mar 2010 kl 13:33
Tack för din kommentar Juli den get mer perspektiv, den borde vara en del av den första bloggen så att alla läser även den.
Skrymta — 09 Mar 2010 kl 13:56
Starkt. Skrämmande. Tack.
Jessica — 09 Mar 2010 kl 14:05
Jag vet inte var jag ska börja. Är du mest arg på din mamma, din pappa eller dig själv? Och pratet om tyst, kvinnlig
maktutövning( min tolkning) känns väl mer än lovligt ålderdomlig? Och samtidigt, tråkigt om det är så du har upplevt det/känner. Intressant text i vilket fall.
Jenny — 09 Mar 2010 kl 14:39
Man väljer inte sina föräldrar, syskon och släktingar.
Man behöver inte förlåta alla deras misstag bara för att de är just föräldrar, syskon eller släktingar.
Man kan däremot välja att förlåta, men man kan även välja att acceptera situationen och gå vidare från den relationen så att man slipper känna smärtan om och om igen varje dag/vecka/år.
Jag hoppas att du läker fint, jag tycker att du är stark!
Kram på dig
Granding.se » En text. Och en till. — 09 Mar 2010 kl 14:52
[...] Där har mannens tvillingsyster kommenterat. Och plötsligt blev allt så mycket mer intressant. Läs inlägget. Men se till att läsa systerns kommentar [...]
Jessica (ord och inga visor) — 09 Mar 2010 kl 15:53
Först en parentes: (Åh, Philip. Snälla, du, skriv den där romanen nu. Börja jobba halvtid och bara skriv.
Jag älskar dina cyniska/bittra/kritiska inlägg och du får INTE SLUTA MED DEM men det här är också så sjukt bra. En kombination av dessa två i en roman skulle vara helt fantastiskt).
Jag ryste i hela kroppen när jag läste detta. Och jag hoppas att du lyckas hitta den där kvinnan som twistar din värld för alltid, det förtjänar du verkligen: Lycka. Din systers kommentar gav ett annat perspektiv på det men du har dina känslor och minnen. Nåväl nu ska jag läsa fortsättningsinlägget istället.
Många kramar.
Malin — 09 Mar 2010 kl 16:13
Jag har gåshud nu. Sjukt jävla bra!
syster — 09 Mar 2010 kl 17:09
jag blev tårögd av din text bror -
ingen annan kan säga åt dig hur du ska känna och att du har fel. för ingen annan vet ju hur du upplevt allt, hur det sett ut från dina ögon?
du är så himla duktig på att skriva .
hoppas vi kan ta den där promenaden någon dag.
@MissKaroline — 09 Mar 2010 kl 17:58
Vilken jävla stark text Philip, du skriver så sjukt bra. Och när jag läste vad din syster skrivit så kom tårarna.
Jag känner igen mig som fan i det du skriver. Min mamma spelade proffsbowling från det jag föddes till jag var 15 år, vilket betydde att hon reste jorden runt och lämnade mig och min pappa under långa perioder. Det enda jag kommer ihåg av min barndom är alla de gångerna mamma ringde från något avlägset land och jag grät i luren och ville att hon skulle komma hem. Min pappa mådde inte bra av situationen (såklart) och det gick ut över mig i form av raseriutbrott. Jag ska inte tråka ut dig med detaljer men iallafall har det resulterat i att jag har en fruktansvärd separationsångest. Det är därför jag ”väljer” att inte släppa någon inpå livet.
Så, vad ville jag egentligen ha sagt med detta? jag har ingen aning. Förmodligen vill jag bara ha sagt att du är inte ensam om att känna vad du känner.
KM — 09 Mar 2010 kl 20:25
Välskrivet och manar till eftertanke. Men jag irriterar mig på kommentarer om att ”man väljer hur man mår”, ”man väljer att förlåta” o s v. (Bea mfl).
Teoretiskt kan man ju hålla med om detta. Jag är stark för eget ansvar och emot en offermentalitet, men det betyder inte att andra människors agerande inte kan få (och ofta får) reala konsekvenser för ens eget funktionssätt (utan att ha en aning om bloggförfattarens story, mer än det som står här).
Det är ungefär lika relevant som att säga till en kliniskt deprimerad person att ”rycka upp sig”, eller till en person med ångestsyndrom att ”slappna av”. Man väljer förhållningssätt och man är ansvarig för sina egna handlingar och sitt eget liv, men det betyder inte att andra faktorer också påverkar hur man faktiskt fungerar (och hur hjärnan fungerar och dess balans). Eller att detta bara är något man över en natt väljer att bortse ifrån. Så enkelt är det faktiskt inte (för de flesta).
Anna Björklund — 09 Mar 2010 kl 21:29
Så arg, alltid så arg.
Du suckar över hur dumma alla i din omgivning är, för att nästa sekund attackera dem, anklaga dem för att ha förstört för dig. Som att de hade den makten, trots sin dumhet?
Om vi antar att de är så dumma som du säger, är det då deras fel? Och hur ska de då urskulda sig, anser du?
Eller så är det så att ens omvärld är en del av det egna initiativ som är ens liv, och hur de påverkar en är ett personligt val. Man kan visserligen acceptera alltings jävlighet, eller så kan man söka ett bättre motstånd och därmed utvecklas. Man kan se sin stoicism som en nådighet mot den undermåliga omvärlden, eller så kan man inse sitt absoluta ansvar och då kunna gå vidare.
Jag vet inte vad min åsikt betyder – men jag tror inte att det handlar om dig och kvinnor. Jag tror det handlar om dig enbart, och din syn på världen. För trots hur du framstår (och framställer dig) så tycker jag mig se en jävla feghet här.
Hade jag varit shrink hade jag lutat mig tillbaka och gäspat ”projicering”.
Och om inte annat så tack-tack för distraktionen och tankeväckningen. Gillar dig igen, tror jag.
Johan Eckman — 09 Mar 2010 kl 22:14
Säger som en föregående ”talare”:
Mållös.
Matilda — 09 Mar 2010 kl 23:06
Nu måste jag kanske börja läsa din blogg. Trots allt.
Det här var … Jag vet inte vad. Makalöst kanske? Och så ärligt. Modigt av dig att berätta.
Vera — 10 Mar 2010 kl 08:06
Kalla kårar. Känner igen mig alltför mycket i din känsla.
Hoppas att du en dag vågar släppa in en kvinna, det är du värd.
Mannen i Lådan — 10 Mar 2010 kl 08:19
Julia:
Inte min grej att försvara det som Philip skrivit och visst finns det de som haft det många gånger värre. Det finns det alltid. Nu är jag jäkligt fräck och lägger mej i, gissar hur ni haft utan att egentligen veta exakt men. Jag känner igen mej själv så oerhört i det Philip skrivit.
Som tjej har nog du dragit det långa strået i eran uppväxt. Det var kvinnan som var starkast hos er, den som fick sin vilja igenom, den som dominerade och kanske till och med manipulerade. Det kanske funkar i de relationer du hamnar i senare i livet men kanske inte i Philips eller mina. Det kanske klingar illa med allt prat om manlig könsmaktsordning i mitt och Philips huvud när vi präglats i helt andra världar.
/Kram
Jag, Hugh Grant — 10 Mar 2010 kl 10:43
Wow.
Hittat, länkat och kommenterat – March 10, 2010 | Emanuels randanmärkningar — 10 Mar 2010 kl 10:45
[...] – Ett brev till mamma « philipwildenstam.se | Philip Wildenstam | philipwildenstam.comMarch 9, 2010 – Den vackraste, mest svårmodiga texten från internationella kvinnodagen. [...]
Titti — 10 Mar 2010 kl 11:06
Kan inte säga annat än att du är så jävla bra på att skriva.
Emm — 10 Mar 2010 kl 14:24
Du är fantastisk Philip. Punkt slut.
Monica — 10 Mar 2010 kl 14:53
Oj så starkt gjort att berätta om dina upplevelser, blev riktigt berörd. Du skriver så man vill bara gråta, hoppas du så småningom kan gå vidare i ditt liv
Många kramar
Ile — 11 Mar 2010 kl 00:25
Oj, fantastiskt! mer sådana här öppenhjärtliga skildringar från män. Vi behöver det!
Beklagar din uppväxt. Är din mor narcissist eller har lite psykopatiska drag? Det låter så…
Lycka till i livet och fortsätt skriva!
Kram // Ile
Lisa (sjubarnsmamma) — 14 Mar 2010 kl 12:01
Finner inga ord. Dina ord berör och jag är alldeles mållös.
Skickar en varm kram!
Anita — 24 Mar 2010 kl 19:33
När jag läser så kommer det en tår på min kind…Många många varma kramar till dig :)
F — 03 Jun 2010 kl 00:06
Bra skrivet. Men det känns som det är så du vill ha det. Det dramatiska. Leva som martyr för att få bekräftelse, kärlek, uppmärksamhet. Och på något plan tror jag att du önskar att du hade haft det svårare än vad det egentligen var. Eller att du åtminstone gjort det svårare än vad det behövt vara. För att du gillar plågan. Den som håller dig vid liv. Den som får dig att känna dig annorlunda.