Stängda dörrar
Att alla människor har tolkningsrätt innebär inte att alla kommer tolka rätt. Som både privat- och yrkesskribent är det något jag vant mig vid – och det bekommer mig inte märkbart. Den som tror att jag tycker synd om mig själv får göra det. Likaså den som tror att jag är en människa utan förmågan att förlåta. Eller den som använder mitt inlägg som en språngbräda för att hoppa över en uppdiktad skyddsmur och landa i en behagligare värld där jämställdheten inte är en viktig fråga.
För snart två år sedan valde jag att stänga dörren för mina föräldrar. I går valde jag att berätta om varför. Det var första gången jag gav någon en så djup inblick i mitt förflutna, ändå skrapade jag bara på ytan.
Varför? Min ena syster lämnade ett långt, upprört meddelande om att jag borde tagit det i enrum med mina föräldrar. Min tvillingsyster ansåg att jag behövde påminnas om alla perfekta jular vi hade tillsammans, och att andra har haft värre uppväxter än jag.
Jag minns våra perfekta jular mer än väl. Och jag minns hur jag väntade på att vår mor – lika förutsebar som klockans tolvslag – skulle få sitt utbrott dagarna innan jul. När allt inte var perfekt; när allt inte levde upp till hur hon krävde att det skulle vara; och hur hon hotade med att lämna pappa och oss – lämna sin familj. Jag minns också julen hon gjorde just det. Hon tog sin väska och bilnycklarna, skrek på oss och försvann ut genom dörren, för att inte komma tillbaka på vad som kändes som timmar. Dagen innan jul.
Jag tycker inte om jul.
Andra har haft värre uppväxter än jag, andra bättre. Men den som någon gång har öppnat en bok om psykologi, beteendevetenskap eller, för all del, mänsklighet, vet att du inte kan jämföra två individers upplevelser av världen – som om det vore antingen svart eller vitt, bra eller bättre, sämre eller sämst. Andra har vuxit upp med drogmissbrukare, incestuösa pappor eller förblindade predikanter som skrämt livet ur dem sedan födseln. Jag växte upp med en kvinna som inte drog sig för att utöva psykisk terror för att få sin vilja fram, och det är vad som är relevant för mig.
Det är en del av min berättelse, mitt förflutna och kanske min framtid. Jag studerar för att förstå; jag läser för att hitta vägen vidare; jag skriver för att tolka mig själv. Och allt jag gör, gör jag i ett försök att äga framtiden på villkor som inte skrämmer mig.
För det kan jag inte be om ursäkt. För det kan jag inte öppna dörrar som behöver förbli stängda.
Mary — 09 Mar 2010 kl 14:17
Du är en bra kille…
(mitt tjat tar du på skämt utgår jag ifrån, så är det menat)
6ft5 — 09 Mar 2010 kl 14:19
Jag förstår att ett inlägg som det du refererar till väcker mycket känslor hos många. Det är inget konstigt.
Jag uppfattade inte dig som gnällig eller tycka synd om utan precis så som du själv skriver. Du behövde skriva om detta för att komma vidare. Det är starkt. Modigt och samtidigt alldeles nödvändigt!
Fortsätt med det.
Thomas — 09 Mar 2010 kl 14:24
Skriv vad du vill. Be aldrig om ursäkt.
Niklas — 09 Mar 2010 kl 14:37
Philip, du har all min respekt och du måste minnas att ingen vill få sin livslögn nerkissad med en massa obehagliga sanningar. Dina systrar vill inte se de dåliga sidorna. Och det är väl förhållandevis mänskligt, vi spenderar en stor del av vår tid med att förtränga och förvränga eftersom det är alldeles för jobbigt att faktiskt acceptera allt det där jävliga.
Det är jobbigt att bli vuxen om man har föräldrar som… ja, jag vet inte vad jag ska använda för ord här. Att bli vuxen innebär att börja se sina egna föräldrar som människor. Och att upptäcka att de där ofelbara gudarna faktiskt var rätt trista, obehagliga och tråkiga. Tjatiga, manipulerande, martyrer eller vad det nu kan vara. Men det är väl kanske den största lögnen av alla, att man måste älska sin familj. Man måste inte älska sina barn. Man måste inte älska sina föräldrar. Alla relationer är tvåvägs, det finns ingen ovillkorlig kärlek.
Julia Wildenstam — 09 Mar 2010 kl 14:43
Du är ju så bortskämd och det lyser igenom i din text.
Det som är relevant för dig? Ja, det är väl det som alltid varit viktigast och det är därför du gör som du gör.
Det felet mamma och pappa gjort är att de alltid låtit oss komma först med resultatet fem bortskämda skitungar som tror att vi kan behandla våra föräldrar hur som helst och alltid tagit dom förgivna.
Alla som uppnått en viss mognad och respekt håller nog med att man pratar med sin mamma direkt och inte hänger ut någon på en blogg på det viset som du gjort. Speciellt inte sin egen mamma.
Någonstans under de här två åren då du inte pratat med dina föräldrar har du förträng och målat upp bilder i ditt huvud som inte är sanna, allt för att ha en bra anledning till varför du inte vill ha kontakt.
Men du ville ha hämnd av någon anledning och grattis -du lyckades! Hoppas du är stolt över dig själv.
En dag när du hittat din kvinna, (något som jag i nuläget har svårt att tro att du kommer göra), fått egna barn och inser vad det innebär att ha barn, då kan vi prata igen. Till dess så håller vi dörrarna stängda.
Agnes — 09 Mar 2010 kl 15:37
I ert familjedrama har jag naturligtvis ingen åsikt, men ack så tråkigt det hade varit om alla som ansåg sig orätt behandlade tog det privat istället för att skriva. Så mycket litteratur vi hade gått miste om, så många dramatiseringar vi hade missat.
Nisse — 09 Mar 2010 kl 15:42
Att en morsa får nog och lämnar hemmet några timmar dagen innan julafton hör nog inte till ovanligheterna. Med giriga ungar och alla krav på mat, städning och julklappar är det konstigt att inte fler ställer in julen. Det finns föäldrar som packar och lämnar ungarna hos en släkting och drar till solen över jul och nyår. Då hade du nog blivit ledsen när du satt och väntade på tomten som inte kom.
Så väx upp och sluta se allt ur det lilla sårade barnets perspektiv. Barnsligt!
Lisa — 09 Mar 2010 kl 15:47
Jag tror Niklas ovan nuddar vid vad det hela gäller – Om din bild är helt sann betyder det att din syster kanske måste revidera sin eller än värre, kanske inse att hennes beteende varit en del av problemet?
Sedan är vi alla barn av våra relationer och upplevelser. Din syster behöver ju inte ha känt samma saker som du och kan se er uppväxt i mindre negativt ljus. Jag och min bror ligger på varsin sådan vågskål, och det är bara att acceptera och respektera. Vi har alltid vetat det och istället valt att fokusera på vad vi har mellan oss. Det kanske ni också kan göra? Ni är ju syskon idag och allt som hände då var saker ni inte kunde göra något åt, så varför låta olika upplevelser av samma händelser skapa en klyfta?
Philip — 09 Mar 2010 kl 16:09
Som jag skrev har ni alla rätt att tolka som ni vill – och jag har inte en chans att svara på alla era frågor. Vill dock göra ett undantag och snabbt bemöta Nisse:
Är du inte läskunnig eller bara dum i huvudet? Jag bemötte min systers påstående om ”fina jular” genom att ge min bild: genom att berätta varför jag aldrig såg fram mot julen i vårt hem. Det var ett litet exempel på ett större problem, något jag trodde var tillräckligt tydligt i mitt förra inlägg. Där berättade jag om när min mor hotade med att ta sitt liv genom att strypa sig själv (med en sjal) framför mina ögon, när jag var tretton år – när jag som typisk trettonåring inte lydde henne. Jag har vuxit upp, men den bilden varken kan eller vill jag glömma.
Nikolas — 09 Mar 2010 kl 17:20
Det finns inga sanningar. Bara upplevda händelser och existerande känslor. Att två människor pratar öppet om sin barndom är inte skamligt. Att folk som inte är en del av familjen men ändå kommenterar vem som har rätt eller fel, är dock stötande.
Heléne — 09 Mar 2010 kl 19:11
Alla har vi olika syn på hur vi levt. Inget är rätt inget är fel.
Att läsa din skildring och dina systrars kommentarer, det är starka känslor, som kommer.
Men jag, som läst väldans många psykologi böcker, fattar hur man kan ha olika syn på saker.
Man gör sig också en bild som man kan överleva med. Det är mänskligt.
Fint att få läsa dock.
Att dela med sig, hjälper lite va?
Anna — 09 Mar 2010 kl 19:34
Jadu Philip. Ännu ett starkt inlägg som jag är odelat positiv till.
Att din syster tar illa upp och ändå skriver ut det här (något hon ber dig att inte göra) tyder ju på kärlek, hos mig iallafall.
När jag var en aktiv bloggare så fick jag också alltid och ofta höra att man inte ”hänger ut” vem som helst.
Men hur kan mina (i det här fallet dina) känslor vara att hänga ut någon? Det är DIN blogg och därmed DIN sanning.
Och jag tycker att det är underbart att du bjuder på dig själv.
Jag älskar inläggen om knull, alkohol och fel vägar – tro mig, men det här bjuder på så oändligt mycket mer. (Naturligtvis har jag vetat att det funnits mer redan innan ;) ) det ger en ärligare syn på dig. Min syn naturligtivs, hur jag uppfattar dig.
Och jag håller inte med din syster! Du, om någon, kan hitta rätt kvinna (om du själv vill) som vet vad du vill ha och behöver, som inser vad livet går ut på, lär dig av dina misstag och inte vill sopa saker under mattan.
Mia — 09 Mar 2010 kl 19:37
Jag klickade mig vidare hit från en länk på Twitter. Jag vet inte varför, ordet ”mamma” gör mig nämligen illa till mods. Jag har skrivit liknande historier alltför många gånger i mitt liv men de ligger olästa. Tack för att du vågade lägga ut din.
Fredrik — 10 Mar 2010 kl 06:39
Det är som du skriver med sanningar. Dom finns inte. Det enda som finns är var och ens personliga upplevelse. Man kan inte säga åt en annan människa att dennes upplevelse är fel.
Av din text framgår det att du kommit en bra bit på vägen i din utveckling. Du bearbetar dina känslor. Försöker förstå dom. Jag gjorde precis samma resa. Jag var över 30 innan jag kunde förlåta mina föräldrar. Tro mig, det går, men det kräver mycket arbete.
Du är modig och insiktsfull. Och dessutom en duktig skribent. Du kommer över ilskan. Så småningom.
Jag, Hugh Grant — 10 Mar 2010 kl 10:35
Sorglig historia, bra skildrat.
Anita — 24 Mar 2010 kl 19:30
Sorglig historia…Sanningen gör ont….