Av din text framgår det att du kommit en bra bit på vägen i din utveckling. Du bearbetar dina känslor. Försöker förstå dom. Jag gjorde precis samma resa. Jag var över 30 innan jag kunde förlåta mina föräldrar. Tro mig, det går, men det kräver mycket arbete.

Du är modig och insiktsfull. Och dessutom en duktig skribent. Du kommer över ilskan. Så småningom.

När jag var en aktiv bloggare så fick jag också alltid och ofta höra att man inte ”hänger ut” vem som helst.

Men hur kan mina (i det här fallet dina) känslor vara att hänga ut någon? Det är DIN blogg och därmed DIN sanning.
Och jag tycker att det är underbart att du bjuder på dig själv.

Jag älskar inläggen om knull, alkohol och fel vägar – tro mig, men det här bjuder på så oändligt mycket mer. (Naturligtvis har jag vetat att det funnits mer redan innan ;) ) det ger en ärligare syn på dig. Min syn naturligtivs, hur jag uppfattar dig.

Och jag håller inte med din syster! Du, om någon, kan hitta rätt kvinna (om du själv vill) som vet vad du vill ha och behöver, som inser vad livet går ut på, lär dig av dina misstag och inte vill sopa saker under mattan.

Att läsa din skildring och dina systrars kommentarer, det är starka känslor, som kommer.

Men jag, som läst väldans många psykologi böcker, fattar hur man kan ha olika syn på saker.

Man gör sig också en bild som man kan överleva med. Det är mänskligt.
Fint att få läsa dock.

Att dela med sig, hjälper lite va?

Är du inte läskunnig eller bara dum i huvudet? Jag bemötte min systers påstående om ”fina jular” genom att ge min bild: genom att berätta varför jag aldrig såg fram mot julen i vårt hem. Det var ett litet exempel på ett större problem, något jag trodde var tillräckligt tydligt i mitt förra inlägg. Där berättade jag om när min mor hotade med att ta sitt liv genom att strypa sig själv (med en sjal) framför mina ögon, när jag var tretton år – när jag som typisk trettonåring inte lydde henne. Jag har vuxit upp, men den bilden varken kan eller vill jag glömma.

Sedan är vi alla barn av våra relationer och upplevelser. Din syster behöver ju inte ha känt samma saker som du och kan se er uppväxt i mindre negativt ljus. Jag och min bror ligger på varsin sådan vågskål, och det är bara att acceptera och respektera. Vi har alltid vetat det och istället valt att fokusera på vad vi har mellan oss. Det kanske ni också kan göra? Ni är ju syskon idag och allt som hände då var saker ni inte kunde göra något åt, så varför låta olika upplevelser av samma händelser skapa en klyfta?

Så väx upp och sluta se allt ur det lilla sårade barnets perspektiv. Barnsligt!