Nya och gamla attribut

Det går inte en kväll utan att jag saknar glaset. Öl, vin eller whisky – min kära whisky. Med tiden utvecklades en rutin, och som jag älskade den. Äta middag, rasta Zamzon, fylla glaset, skriva. Fyra steg: receptet för kväll efter kväll efter kväll.

Jag är en ensam man.

Det finns ingen dysterhet i konstaterandet – bara ett val som egentligen aldrig var ett val. Jag har vänner. Kloka vänner, vackra vänner, roliga vänner. Och jag har tid för dem. Ibland. Redan som barn sökte jag lugnet i ensamheten när allt runt mig blev för utdraget, intensivt och befolkat. I ensamheten fann jag böcker om exotiska djur, utdöda arter, galaxer, påhittade världar, romanser, krig, sinnessjukdom, den gamle och havet, frigjorda flickor och hämmade pojkar.

Hemingway sa att du ska skriva full men redigera nykter. Som vuxen förstod jag till slut vad han menade. När du bröstar upp dig mot giganter kommer du inte stå kvar med hedern i behåll. Och hur mycket jag än läste, tänkte och skrev, kunde inget mäta sig med vad jag fann mellan pärmarna hos författare efter författare. Det kallas självkritik och det har följt mig genom livet.

Inget fyllo skapar magi, men magi finns i flaskan. Dosera rätt och du härskar ditt universum. Varje tanke strålar okritiskt samman och du hittar vägen att färdas dit du önskar.

Tills du en kväll sätter dig för att skriva, bara för att upptäcka att du hellre fyller på glaset på nytt än avslutar meningen framför dig.

I dag har jag varit nykter i två månader och nitton dagar. Jag har, på gott och ont, aldrig varit mer ensam. Varje gång en vän höjer glaset känner jag avund. Varje gång en kvinna närmar sig känner jag avsmak. Efter ett dussin försök att vara helgsocial, har jag dragit mig undan. Allt jag klarade full har bytts mot misslyckanden. Jag kan inte längre se mig själv med en kvinna om hon bara bjuder sin kropp; jag kan inte skratta runt ett bord om skrattet kommer ur flaskan; och jag kan inte sluta längta hem när jag är borta.

Jag vaknade till en insikt i morse: Jag har blivit en författarkarikatyr. Utan att jag märkte det har attributen hamnat på plats. Det misslyckade kärlekslivet, alkoholen, gubbkepsen, skägget, tweedkavajen, svårmodet och ensamheten – allt går att bocka av.

Allt utom pipan och det faktiska författarskapet.

I handlingskraftens namn bestämde jag mig för att bocka av den viktigaste av de två sista punkterna.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
  • Henrik

    Fantastiskt skrivet som vanligt Philip, om än aningen smärtsamt. Men jag gratulerar dig innerligt till dina två månader och nitton dagar, en enastående bedrift.

  • T

    Du ser svår ut. Ändring till helgen! Gillar för övrigt att du lyxat till din pippremiär genom att flytta in i finrummet och tänt mysljusen. Skaffar du två Chesterfieldfåtöljer lovar jag att avnjuta en cigarr tillsammans med dig och kontemplera.

  • T

    Pip-premiär, alltså inte pipp-premiär. Philip and Zamzon is saving themselves for marriage.

  • VZ

    Jag har alltid sagt att du är en författarkarikatyr. Om du nu skulle råka bli känd skulle ditt liv smälta finfint bland alla andra författargubbar i svenska antologier. Men grattis till insikten! (Och lite tack för dina inlägg)

  • http://twitter.com/Frokenrod Anna

    Hur man än vänder och vrider på det har dina texter här blivit bättre sen du slutade dricka, det tycker i alla fall jag. Och jag har slukat vartenda ord du skrivit i bloggen. Bloggandet har definitivt blivit annorlunda, men annorlunda bra. Lycka till med den fortsatta nykterheten!

  • Pingback: Tweets that mention Nya och gamla attribut « philipwildenstam.se | Philip Wildenstam | philipwildenstam.com -- Topsy.com

  • Jessica

    ceci n’est pas une pipe.
    snyggt.

  • *hem

    Baskervilles hund ringde och ville ha tillbaks dig.