Jag hade ett komplicerat förhållande till mitt hår som barn, och det fortsatte upp i tonåren. När vännerna dök upp med den ena snajdiga frillan efter den andra, vägrade kalufsen uppföra sig. Blond och lockig, det var min förbannelse. Växte det ut tillräckligt långt förvandlades lockarna till korkskruvar – ett faktum jag var plågsamt medveten om efter att ha ränt runt i det tillståndet de första åren av livet.
När de till slut klippte mig sparade morsan korkskruvarna i en burk. Till min förnedring hade den burken en tendens att åka fram när vi hade gäster.
Jag ville vara som de andra pojkarna. Jag ville ha rakt hår. Jag ville ha hockeyfrilla, snedlugg, page eller vad som helst. Till och med den klassiska pottfrisyren framstod som en ouppnåelig dröm jämte det bögiga hår som satt på min skalle. För bögigt var det; gör inte misstaget att tro något annat. På mellanstadiet märkte vi hur saker blev viktigare. Flickorna fnissade, vi pojkar skrockade. Bland uppsparkade omklädningsrumsdörrar, stoppade behåar och Ugly Kid Joe delades vi in i nya kategorier. Det som gällde i går behövde inte gälla i dag. Tonårshormonerna förvandlade den töntiga tjejen till ett bystigt objekt och den korta fisen till en rejäl pjäs.
Jag förblev killen med den bögiga frisyren.
För att tygla håret började jag använda stylingprodukter. Efter att ha avverkat syrrornas hårspray gick jag vidare till mousse och gel, men landade till slut i Dax Wax-träsket – som så många andra pojkar före mig. Under högstadietiden inleddes varje dag med att jag skopade ut en burk på huvudet och formade sörjan till något som närmast kan beskrivas som ett möte mellan Elvis Presley och en rymdhjälm med snedbena.
Lyckligtvis gick det till slut upp för mig hur fånig jag såg ut och jag snaggade håret till ett par centimeters längd. Ryktet säger att Dax Wax-fabriken höll en tyst minut till min frisyrs minne – för att sedan sparka två hundra arbetare.
För sex år sedan tog jag det slutgiltiga steget, hämtade rakapparaten och förintade alla tankar på en frisyr igen. Sedan dess har jag inte sett mitt hår.
Tills nu. Medan skägget frodas låter jag frisyren ta form på nytt. Men det vore fel att påstå att det finns särskilt mycket kvar som kan växa ut.
I all bögighet, i all bångstyrighet: de blonda korkskruvarna är välkomna tillbaka.
