Det är svårt att beskriva min lycka i detta nu. Morgonen började som den alltid gör. Skallbank, bomullsmun och ett utdraget avgrundsvrål, ”Jag vill inte jobba i dag, Christer Pettersson!”, la grunden för ännu ett dygn i ingenmansland. (Vem jag väljer att skrika ut min uppgivenhet till är upp till mig, inte dig. Okej?)
Tack och lov för oväntade händelser; prisa gud för Jehovas vittnen!
Det vore fult av mig att överdriva mina tidigare erfarenheter av samfundet som skryter med att veta det exakta antalet som får plats i himlen (tillsammans med bland annat giraffer, flamingos och Fjällrävens Kånkenryggsäckar, noterar jag utifrån en av deras teckningar). Utöver att konfronteras med två dörrknackare när jag var i sextonårsåldern, som jag skrämde bort med ett luftgevär, har jag egentligen bara lärt känna ett ”vittne”. Hon gillade att bli knullad bakifrån, men särskilt mycket djupare gick inte våra gemensamma studier av himlen och helvetet.
Sedan tar det stopp. När folk i mitt umgänge har berättat om envisa besökare och påflugna stadsvandrare, har jag stått vid sidan av och känt mig utanför. Varför vill de inte övertyga mig? Liksom.
När tanten klev in i mitt synfält i morse, på Stora torget i Karlstad, försökte jag låtsas vara upptagen. Först när jag såg tidningarna i hennes ena hand stannade jag, slet ut hörlurarna från Iphonen och la på mitt frommaste leende.
Hon: ”Tror du att ateister kan komma till himlen?”
Jag: ”Jag tror inte att ateister vill komma till himlen.”
[Hon börjar bläddra i ett exemplar av Vakttornet.]
Hon: ”Här står det att även ateister kan komma till himlen om de överger sina vanföreställningar och hänger sig åt den rätta tron.”
Jag: ”Jaha, oj. Det låter spännande. Kan jag få läsa mer om det?”
Hon: ”Varsågod.”
[Hon ger mig ett exemplar av Vakttornet.]
Jag: ”Du tror inte att jag kan få ett till?”
Hon: ”Jo, okej.”
[Lite motvilligt ger hon mig ett annat exemplar av Vakttornet.]
Jag: ”Kan jag få det där också?”
[Jag pekar på ett av hennes sista exemplar.]
Hon: ”Tänker du läsa dem?”
Jag: ”O ja, jag kommer läsa dem noggrant.”
När jag stegade därifrån gjorde jag det med ett leende. Klockan var 08.05 och jag hade redan försett mig själv med toalettlektyr för flera dagar framöver.
Nu går jag och bajsar.
