Att premiärröka en pipa är ett försiktigt åtagande. Kammaren har ännu inte byggt upp ett skyddslager av aska, du får inte stoppa tobaken för hårt och måste försäkra dig om att du inte varmröker briarroten. Om allt går fel sitter du där med en sprucken pipa i handen.
Vårdar du den ömt får du en pipa som blir godare och tåligare med tiden. Om hur många andra ting i våra liv kan vi säga samma sak?
I går anlände tre pipor från en handlare i USA och jag invigde dem alla. En efter en, lugnt och sansat.
Samtidigt passade jag på att färdigställa texten till namngivningsceremonin. Klockan 02.18 slog jag igen datorn utan vetskap om jag var nöjd eller besviken.
Det återstår att se.
God morgon, god middag och trevlig helg.
(På bilden ser du mig med en Stanwell King Freehand Dublin, ett danskt mästerverk tillverkat för 10-15 år sedan. Den tidigare ägaren valde av okänd anledning aldrig att premiärröka sitt exemplar. För det skickar jag ett ödmjukt tack till andra sidan Atlanten.)
Pingback: Tweets that mention Att lära känna en pipa « philipwildenstam.se | Philip Wildenstam | philipwildenstam.com -- Topsy.com