Midnatt, jag sms:ar kollegan. Frågar hur det gick. Femton minuter tidigare klev jag över tröskeln, tände hallen och insöp sommarvärmen som dröjde sig kvar.
Jag glömde stänga av musiken när jag gick tillbaka till kontoret. Grannarna fick höra Rage Against the Machine rasa hela kvällen. Det passar. Vissa dagar behöver raseri. Vissa dagar är reserverade som clusterfucks.
2010 har blivit mitt.
Det är okej. Jag känner mig själv bäst i den tomma lägenheten, i problemlösandet, i vreden och uppgivenheten, i möjligheten att vara tyst.
Zamzon sover bredvid mig. Han är vackrare än vad en dålig dag någonsin kan bli. Jag tänder pipan och drar in ensamheten.
Kollegan svarar. Vi uträttade mirakel och nu är natten min. Låt mig ligga här en stund.
Stör ej.