Fyra och en halv timme tog det. Jag har stått på mina bara knän, skrubbat, dammat, torkat, moppat, slängt skräp, rensat, svettats, darrat, gråtit, lidit, nästan dött. True story.
Ändå misstänker jag att dagens städinsats knappt skulle få godkänt av en pedant, vilket är ytterligare orsak till ångest.
Sist jag städade så här intensivt var inför min första riktiga dejt med flickan som sedermera blev min sambo, för drygt tre år sedan.
I dag gjorde jag det för att en vän kommer på besök. En vacker, intelligent kvinna jag har känt i åtta år.
Nu ligger jag här, eftersvettas och tänker på den största orsaken till ångest: Vi kommer inte ha sex. Det står liksom inte på agendan.
Fan. Vilket slöseri …
