Nedan följer den längsta text jag nånsin publicerat här, cirka 13 000 tecken. Ha överseende. Det är inte varje dag man lyckas komma över en magasinintervju från 21 år framåt i tiden.
* * *
Den bakfulla mästaren
Ett möte med Philip Wildenstam
Av: Hampus Krackstil
Det är vår tredje avtalade tid. Philip Wildenstam har hittills inte synts till och mina utgifter för den icke-existerande intervjun börjar bli svåra att förklara för magasinets nitiska revisor. En caesarsallad här, fyra latte där. Taxi för att hinna utsatt tid långt utanför tullarna, tre öl för att blidka restaurangägaren som förväntade sig matsällskap i rusningstid. Och nu sitter jag här, alltjämt ensam med en halvuppäten räksmörgås på ett av Söders mindre namnkunniga ölhak. Philips val, så klart. Jag har precis sorterat in eftermiddagen som ännu ett misslyckande när han dyker upp. Huvuden som tidigare varit sänkta reser sig makligt för ögonblicket, som för att säga ”Välkommen herr Wildenstam”. Som stamgäst åtnjuter han fördelen av att inte se vilsen ut. Som celeber stamgäst åtnjuter han privilegiet av att alla skiter fullständigt i att han är en Augustprisad författare som i natt förmodligen lägrade en kvinna de flesta enbart kan drömma om.
”Hej, jag är Philip” säger han. Inget ursäkta eller förlåt, inte en antydan till erkännande av att jag totalt har väntat på honom i sex timmar spridda över tre tillfällen. Den välklädda mannen är van vid att folk väntar på honom. Trots en sliten uppsyn är ögonen intensiva. De stålblåa flackar inte ifrån mig en sekund medan han granskar mig. Med en lätt suck slår han sig ned, rättar till skjortan som spänner över magen och vänder blicken mot baren. ”Vad ska du ha? Jag ska ha en öl och en åtta Single Malt. Du bjuder. Sedan får du ställa vilka frågor du vill”. Det är tydligt. Han ger inte intervjuer ofta men är inte det minsta osäker eller obekväm inför situationen. Jag fumlar med bandaren och har redan glömt bort frågan jag skulle öppna med.
Hur mår du i dag?
”Tack, har nyss vaknat. Det blev en lång natt. Är minst sagt bakis.
Jobbigt?
”Nej, absolut inte. Det här är mitt mest välsignade tillstånd. Du har tur i dag. Min dag har nyss börjat, jag lyckades skriva flera sidor i natt – drack samtidigt. Och nu skördar jag frukterna bara en upplyst man har vett att skörda.”
Och vad är de?
”Bakfylla! Inget göder kreativiteten som en god bakfylla. Tänk själv. Tänk att du är fullständigt tillfreds. Din kvinna har nyss älskat med dig. Innan det åt ni en fullgod middag. Och ungarna dina har säkert skött sig ovanligt bra senaste tiden – du vet, goda betyg och hela den där skiten. Dessutom fick du nyligen löneök på jobbet, kollegorna är imponerade och världen tycks ligga vid dina fötter.”
Ja?
”Ja? Inte fan kommer du vakna morgonen efter och längta efter att förnya dig själva. Du kommer knappast vakna och känna hur kroppen brinner efter att skapa något som kan ta dig ur det förbannade tillstånd som är ditt liv.”
Men det gör bakfyllan?
”Det vet alla författare. Eller, ja. Alla författare som inte skriver enbart för att försörja sig själva.”
Vad skrev du i natt?
”Ha! Du fattar inte. Jag skrev två kapitel på min nya roman. Alla har varit på mig om den. Bla bla hit, bla bla dit. Kommer den snart? Vad skulle jag svara? Ja? Den kommer när den är klar, idiot. Men i natt skrev jag två kapitel. Det lossnade för någon vecka sedan. Det har alltid varit så. När det varit som svårast, då har det lossnat. Och i natt var bästa passet hittills. Tacka fyllan för det.”
Behöver du efterredigera mycket när du skrivit full?
”Självklart. Men inte lika mycket som när jag skrivit nykter.”
Vad beror det på?
”Det finns andra spärrar då. Ett behov av att vara perfekt. Och det hindrar mig. Att vara perfekt har varit min nemesis så länge jag minns. Den perfekta meningen eller den perfekta kvinnan. Det har aldrig gjort någon skillnad. Som nykter haltar jag. Jag träffar inte en kvinna som duger, jag skriver inte en vacker mening. Men som full. Ja jävlar, som full …”
Har du alltid glorifierat alkohol?
”Jag glorifierar inte ett piss. Hade jag aldrig börjat supa skulle jag säkert varit mer förmögen än jag är i dag. Men nu är det som det är. Jag behöver inte gå på möten, jag kan ha ett antal nyktra kvällar i rad. Men jag har lärt mig vad jag finner i flaskan. Så är det bara.”
Vad har dina kvinnor tyckt om det? Du har ett flertal väldokumenterade relationer bakom dig, och i utelivet är du en ökänd legend.
”Det där är bara skitsnack. Om du ser på mitt liv, och hur länge jag faktiskt levt, har det inte funnits särskilt många kvinnor. Visst har jag legat med fler än många andra. Men ett ligg är bara förströelse. Snackar vi kärlek är det annorlunda.”
Vad säger du om kärlek då?
”Kärlek är det finurligaste påfund människan skapat åt sig själv. Egentligen handlar det om en primitiv rädsla av att bli lämnad utanför flocken. Men så länge vi kan minnas har vi levt i väl utvecklade civilisationer och ytterst få riskerar att hamna utanför. Ändå klamrar vi oss fast vid illusionen att vi kommer gå under om vi inte har en annan, enskild individ att sätta alla våra förhoppningar till.”
Det låter cyniskt.
”Snarare realistiskt. Men ändå … Ändå är kärlek det vackraste jag vet. Säg en enda av mina böcker som inte har kärlek som centralt tema.”
Jag kommer inte på någon.
”Precis. Jag har vigt mitt liv åt att förstå kärleken. Men ju äldre jag blir desto närmare kommer jag insikten att jag kommer gå under inför mysteriet som är kärlek.”
Är du kär just nu?
”Ja, givetvis.”
I vem?
”Hälften av alla vackra kvinnor jag möter. Andra halvan vill jag bara ligga med. Ha ha.”
Seriöst. Finns det någon i ditt liv just nu?
”Nej, men för inte länge sedan fanns det en speciell kvinna.”
Vad hände?
”Det som alltid händer. Det visade sig att det som var speciellt med henne var att hon var anmärkningsvärt dum i huvudet.”
Hur då?
”Hon ljög. Och inte bara för mig. Hon ljög för hela sin omgivning. Hon ljög för sina närmsta vänner. Hon ljög för sin sambo. Hon ljög för mig. Och den som känner mig vet att det finns få saker jag tolererar mindre än lögner, såtillvida det inte handlar om oskyldiga vita lögner. Dem är jag expert på.”
Vad är skillnaden på vita lögner, som du tål, och lögner som du inte tål?
”Kom igen nu. En vit lögn är att du redan åkt från jobbet när du är sen någonstans, fast du egentligen sitter kvar och lägger kort – för uttråkad för att vilja skynda hem. Lögner jag inte tål är de som säger nåt om dig som person. De som säger att du är en feg stackare som inte vågar stå för vem du är, vad du vill och vad du gjort. Förstår du skillnaden?”
Ja. Men visst är du ovanligt principfast? Alla jag pratat med säger det. Samtidigt menar en del att du lever ett ovanligt principlöst liv.
”Hur då? För att jag dricker mycket? Jobbar sporadiskt? Träffar olika kvinnor till höger och vänster? Det är stor skillnad på principer och dekadens. Mitt liv drabbar förhoppningsvis ingen oskyldig. Jag ger ytterst få kvinnor sken av att jag vill någonting särskilt. Och de få gånger jag vill det tror jag själv att jag vill det. I övrigt låter jag dagen ta mig dit den vill. Men jag är 49 år och har aldrig varit otrogen. Inte en enda gång. Det är mer än jag kan säga om en hel del av kvinnorna som passerat mitt förflutna. Så vad säger det om mig och mina principer?”
Att du har och håller dem?
”Till varje pris.”
Philip tar sista klunken av whiskyn. Ölen är uppdrucken sedan länge. Själv suger jag på citronklyftan som hörde till räkmakan. Trots att det är första gången vi ses känner jag igen hans blick. Han vill ha mer att dricka men väntar på att jag ska visa att notan fortfarande står på mig. Jag frågar vad han vill ha och han beställer genast en upprepning av första ordern.
Kan vi gå tillbaka till boken? Vad handlar den om?
”Arbetsnamnet är ‘Mörker, lampa’ och den handlar om kärlek, precis som alla andra böcker jag skrivit.”
Något mer kan du säga?
”Nej. Har du läst mina böcker? Så mycket skiljer de sig inte åt. Kanske i ton, kanske i utformning. Men bryter du ned dem är det alltid samma centrala historia. Pojke möter flicka, pojke blir kär i flicka, flicka krossar pojke.”
Är det verkligen så enkelt?
”Ja. Jag är övertygad om att det inte finns en enda människa på planeten som har mer än en historia att berätta. Inte egentligen. Berättelsen kanske tar sig radikalt olika uttryck ibland, men i grund och botten är vi oförmögna att rymma mer än en historia under vår livstid. Min råkar vara den om olycklig kärlek. Den om kvinnans makt över mannens svaghet.”
Var kommer den ifrån?
”Min mamma.”
Utveckla.
”Nej. Du får fråga om allt men aldrig om det.”
Okej. Du fick Augustpriset för ”Nils går på rälsen” men sågades rejält för ”Jag står ödmjuk inför problematiken som är du”. Hur kändes det?
”Vad tror du? Det kändes, och känns, förjävligt. Jag tycker alltid att min senaste roman är min bästa, även när det kommer till ”Jag står ödmjuk inför problematiken som är du”. Att den skulle totalsågas fanns inte på kartan. Fast här kommer vi tillbaka till att bara ha en historia att berätta. Kanske var den för lik mina andra romaner? Jag vet inte. I mina ögon är den överlägset berättad, den rymmer fler nyanser, mer lidande men även fler ljuspunkter. Så vad var problemet? Vad tyckte du?”
Jag tyckte den var vacker.
”Det får du betalt för att tycka.”
Nej, jag har läst den två gånger. Och min tjej älskade den.
”Men där ser du! Du ska aldrig lyssna på någon som har betalt för att tycka. Alla recensenter kan dra åt helvete.”
Det gjorde du väldigt tydligt med ditt öppna brev till Klara Nidunge. Vad fick du för reaktioner på det?
”Min förläggare blev inte särskilt glad. I övrigt är det som med det mesta jag gör. Vissa blir förfärade. Andra applåderar och önskar att de själva hade mod att bete sig ohyfsat ibland.”
Ser du dig själv som en förebild?
”Verkligen inte.”
Har du nånsin träffat Klara Nidunge?
”Ja.”
Hur var det?
”Hon har en snygg röv.”
Inget annat?
”Nej, vill du veta något mer?”
Jag märkte det inte. Samtalet bytte ton ovanför mitt huvud. Philip har druckit upp omgång två. För första gången under vårt möte ler han inte. Inte för att hans leende är särskilt slående eller karismatiskt, mer finurligt och subtilt. Men det har funnits där hela tiden. Nu rättar han till kragen på kavajen, trummar med fingrarna mot den slitna bordskivan och uppvisar alla klassiska tecken av att vilja avsluta intervjun.
Hur känns det att uppfattas som en stilförebild för män som är åtminstone tio år yngre än du?
”Vem påstår det? Hittills är det bara din tidning och någon enstaka modekrönikör. Men titta på mig. Jag är 49 år gammal. Inte överviktig men knappast i mitt livs form. Och jag klär mig därefter. Det är jeans eller chinos. Oftast skjorta. Ibland kavaj. Är det kallt drar jag på mig en kavaj och en halsduk. Och så länge jag kan minnas har det funnits hattar i mitt skalliga liv.”
Vissa menar att du klär dig klassiskt författarmässigt med finess?
”Finessen skulle i så fall vara att jag ibland är för påverkad för att veta vad jag drar på mig.”
Har det varit viktigt för dig att identifiera med författarklichéerna?
”Utan tvekan. När du är tjugo år och älskar att skriva, men saknar riktiga kunskaper eller preferenser … Det andra gjort innan dig är en bra grund att klamra sig fast vid.”
Alla skulle kanske inte erkänna det.
”Nej, och de kan skita ner sig. Ingen man är en ö, som uttrycket säger. Och ingen jävel kommer lyckas uppfinna hjulet på nytt. Att vägra dra lärdom av vad andra redan uppnått … Det är väl ungefär det mest korkade du kan göra? Som ung plöjde jag böcker om författarskap, lät mig bli lärd och inspirerad, lyssnade på folk med erfarenhet och lärde mig känna igen vad misslyckande är.”
Finns det ändå nåt du skulle gjort annorlunda?
”Det är omöjligt att svara på. Ibland önskar jag att jag varit mer produktiv. Även i dag har jag svårt att sitta ned och brödskriva. Jag måste alltid vänta på inspirationen. Men ändå. Det har funnits viktigare bitar i mitt liv. Som att misslyckas med kärlek. Trots det är det väldigt få relationer jag ångrar. Även de som slutat bittert har gett mig ljuva minnen att se tillbaka på, vårda och inspireras av. Endast ett fåtal har slutat på ett sådant sätt att jag helst hade varit utan dem helt. Och som vi pratade om tidigare – då har det handlat om kvinnor av särskilt usel karaktär, kvinnor som låtit lögnerna färga allt som varit vårt tillsammans.”
Det finns alltså hopp?
”I allra högsta grad. Jag hoppas fortfarande på att träffa kvinnan som inte finns. Och jag hoppas fortfarande på att skriva min historia med de ord som gör mig själv nöjd. Inte för att jag tror att ni andra kommer märka någon skillnad, men den kommer finnas där för mig. Och då, då kan jag dö något mindre olycklig.”
Det låter som en genomtänkt inställning.
”Tro mig, det är det enda jag egentligen tänkt på under åren som gått.”
Framför mig står två urdruckna whiskyglas och två tomma ölflaskor. Min bandare signalerar låg batterinivå och Philip har rest sig upp utan en antydan till att vilja kallprata. Först nu märker jag att han är lång, säkert upp mot hundranittiohållet. I mitt huvud har han alltid varit lagom lång, lagom snygg och lagom gammal för att ur trots och jävlaranamma kräva att alla andra ska se upp till honom. När han går undrar jag. Vilken drivkraft bor i en man som verkar skita fullständigt i vad världen förväntar sig av honom? Det vill säga utöver att få nästa gratisfylla?
Hampus Krackstil är journalisten som först lämnade in ett utkast skrivet på fyllan – något han kommer märka vid nästa löneutbetalning.
