Zamzon: Kött?
Jag: Ja.
Zamzon: Kött i åttaårspresent, är det verkligen så du tänker? Är det vad jag är värd efter att ha stått ut med dig i alla år?
Jag: Ja.
Zamzon: Inga brudar?
Jag: Nej.
Zamzon: Inte ens en enda? En liten heting som vill ligga lite?
Jag: Nej, du kommer dö oskuld.
Zamzon: Får jag åtminstone en öl till?
Jag: Nej, bara kött.
Zamzon: Sämsta födelsedagen någonsin!
Vissa kvällar jobbar jag vid köksbordet, andra går jag tillbaka till kontoret. Den tredje kategorin är sådana när jag skiter fullständigt i att jobba övertid, men så kul ska vi inte ha det i kväll.
I kväll valde jag köksbordet. Det finns egentligen ingen tydlig anledning till att jag inte tog med min hund, Zamzon, till kontoret i stället. Där kan han busa runt på stora, öppna ytor (alternativt stå vid mina fötter och gnälla över att jag ignorerar honom), jag har lättare att fokusera och det finns en obegränsad tillgång på bubbelvatten. Letar jag ursäkter till att sitta där jag sitter, kanske jag pekar på att det är snorigt kallt ute och att den 6,5 minuter långa promenaden till kontoret inte är bra för min ambition att ha världens sämsta kondition.
Som om. Sanningen är att jag har en massa texter att redigera, att det är förhållandevis mekaniskt arbete och att jag vill kunna röka som en dåre under tiden.
Nej för rökning på kontoret. Ja för rökning vid köksbordet.
Tills Zamzon säger sitt. Det räcker med att jag plockar fram en cigg och låter den rulla mellan fingrarna, för att han ska attackdyka mot hallmatan, inta sin mest demonstrativa position och sedan låta antirökarsirenen ljuda för fulla halsar.
Vid det här laget hoppades jag att han skulle vara en passiv rökare av rang – ständigt på jakt efter nästa nikokick – men icke. Vi snackar moraltant deluxe.
Grejen är att jag har försökt resonera med honom. Till varje antirökarargument har jag ett bättre motargument.
”Oroa dig inte, lilla gubben. När husse får lungcancer är du död sedan länge.”
”Äsch, att röka är inte så farligt som du tror och det gäller att välja sina laster. Ser du hellre att jag börjar med heroin? Va, gör du det?”
Och så vidare, men det är som att prata med en vägg – eller i detta fallet en åttaårig dobermann som inte förstår ett ord av vad jag säger.
När allt kommer omkring slutar det ändå likadant. Jag tröttnar på hans ylande, spänner blicken i honom och ryter:
”Du har två alternativ. Antingen börjar du betala för dig här hemma eller så håller du käften!”
Fatta fränast.
Jag: Om jag dör, skulle du sakna mig då?
Zamzon: Skulle du lämna kylen full med kött?
Jag: Men du vet, som Hachiko i filmen vi såg i går. Han som mötte upp sin husse varje kväll när han kom hem med tåget, och som fortsatte vänta på tågstationen i nio år efter att hans husse dog på jobbet. Skulle du sakna mig så?
Zamzon: Gay.
Få saker gör dig lika trött som att misshandla och våldta dig fram till en rejäl nachostallrik.
Zamzon: Ro hit köttet då, gubbe.
Jag: Det ska jag använda till nachos i kväll.
Zamzon: Ska jag få nachos? Jag älskar nachos.
Jag: Dan och jag ska äta nachos när vi ser på Super Bowl. Då ska du sova.
Zamzon: Jag ska också äta nachos. Tänker äta upp Dans nachos.
Jag: Och hur tror du det kommer gå?
Zamzon: Dan är min hora.
Jag: Vafalls?
Zamzon: Jag har knullat honom.
Jag: Har du ju inte alls gjort.
Zamzon: Han skrek som en liten bitch.
Jag: Du försökte jucka på honom en gång. Och det gick åt helvete, precis som det alltid gör när du försöker bli av med oskulden.
Zamzon: Precis som i ett fängelse, så var det. Jag bankade på honom och visade vem som bestämmer.
Jag: Mycket ska man höra innan öronen trillar av.
Zamzon: Det ska bli gott med nachos i kväll, gubbe.
Jag ber att få reklamera det brandlarm ni satte upp i min hall. Låt oss säga att jag har tröttnat på falska alarm.
Särskilt sådana som innebär att grannen nedanför ringer när jag är på jobbet, för att berätta att det tjuter i min lägenhet; särskilt sådana som innebär att jag måste rusa hem till min skräckslagna hund.
Kan ni komma och hämta larmet? Jag har gjort vissa modifieringar, men kan lugnt påstå att de är till det bättre.
I all välmening.
Philip Wildenstam
Zamzon är inte riktigt som de andra barnen. Medan hans bröder skäller, morrar och kaxar, har Zamzon alltid fortsatt välja den fredliga vägen. Vissa har till och med påstått att han är lite dumsöt.
Oavsett. Det spelar ingen roll att han är en fyrtio kilo tung dobermann rädd för fyrverkerier, fortfarande oskuld och rent allmänt mest intresserad av att slicka sitt eget skrev. Han är min grabb och jag älskar honom.
För hur kan du inte älska ett så kallat monster som kluckar när han sover?
Det tog mig nästan åtta år innan jag lyckades spela in ljudet. Zamzon sover oftast lätt, som den vakthund han trots allt är, men i natt överlistade jag honom. Bildkvaliteten är värdelös, du kommer inte ens se att det är en hund du tittar på.
Men höj ljudet och lyssna.
Jag: Tänker du sura länge till?
Zamzon: Tänker du be om ursäkt?
Jag: Fåna dig inte.
Zamzon: Då tänker jag sura. Länge till.
Jag: Kommer du ihåg när du var valp? Då fick du inte sova i sängen över huvud taget.
Zamzon: Jag är inte valp och att tvingas sova i fotändan anstår inte en kung.
Jag: Fotändan? Är din sovplats i natt vad du kallar fotändan?
Zamzon: Bland annat. Jag kanske tog ett par turer i sängen under natten. Sträckte på benen, så att säga.
Jag: Sträckte på benen gjorde du, minst sagt. Du spjärnade mot väggen och försökte köra henne ur sängen.
Zamzon: Jag sa ”bland annat”.
Jag: Och när det inte funkade kastade du dig raklång över henne.
Zamzon: Det funkade inte heller.
Jag: Vore det inte skönare även för dig om du bara gillade läget? Du kan inte ha sovit särskilt gott.
Zamzon: Jag behöver inte sömn när jag är på ett viktigt uppdrag.
Jag: Uppdrag?
Zamzon: Kodnamn ”Rädda husse från äcklot”.
Jag: Kalla henne inte äcklig.
Zamzon: Hon har ingen päls, luktar fjolligt och bara flinar hela tiden. Bredvid din håriga, fisiga och ilskna uppenbarelse är hon själva definitionen av ett äcklo.
Jag: Tjejer är sådana. Det är därför vi män gillar dem. Och jag vill kunna sova bredvid en utan att du blir helt tokig.
Zamzon: För helvete, husse. Bros before hoes!
Jag: Du får acceptera det. När en tjej sover över, då sover du någon annanstans än jämte mig under täcket. Fattar du?
Zamzon: Bitches ain’t shit but hoes and tricks, licks on these nuts and suck the dick.
Jag: God morgon, lille gubben. Du vet vilken dag det är i dag, väl?
Zamzon: Det är söndag.
Jag: Men inte vilken söndag som helst, dummer.
Zamzon: Jaså? Ska vi hitta på något kul? Köttmaraton?
Jag: Det är fars dag.
Zamzon: Vad korkad du är, jag har inga ungar.
Jag: Fars dag …
Zamzon: Fortfarande inga ungar.
Jag: Det är MIN dag, otacksamma unge.
Zamzon: Ha ha, tror du att du är min farsa?
Jag: Typ så, ja.
Zamzon: Ha ha. Har du knullat med en hund?
Jag: Men ge dig.
Zamzon: ”Hej, jag heter Philip. Har du träffat min fru? Hon är lite hårig, så bläng inte – hon blir ledsen då”. Ha ha!
Jag: Sluta.
Zamzon: Jag dör, min husse ligger med djur.
Jag: Okej, vi glömmer det här. Skit i att det är fars dag.
Zamzon: Nej, nej. Kom igen nu, PAPPA. Ska vi gå ner på stan och handla en present åt dig, PAPPA? Kanske senaste numret av Härliga hund, så du har något att runka till i kväll, PAPPA? Ha ha.
Promenadstråket nedanför mig har förvandlats till en cykelparkering. Mot varje träd står det minst en cykel. Och som den gode medborgare jag är blir jag givetvis irriterad. Jag äger inte ens en cykel, vad får mina grannar att tro att jag vill snubbla över deras när jag promenerar med Zamzon?
Det är lätt att räkna ut hur det började. Jag har bott här i över fyra år och det är ett tämligen nytt fenomen. Tills för bara ett par veckor sedan: inga cyklar.
En anarkistiskt lagd granne tänkte för sig själv: ”Hmm, det är ganska tröttsamt att baxa in cykeln i cykelförrådet varje gång jag använt den. Tänk om jag i stället ställer den mot ett träd här utanför, i den fina allén längs kanalen? Jag ställer den mot ett träd i den fina allén längs kanalen.”
Sagt och gjort. En människa visade vägen, flocken följde efter.
Och jag?
Nej, inget särskilt. Sedan en tid tillbaka ser jag bara till att Zamzon kissar på cyklarna i stället för träden.
Som den gode medborgare jag är.
Jag: Du, jag har tråkiga nyheter.
Zamzon: Stör mig inte, ser du inte att jag slickar på kuken?
Jag: Din bror dog i går.
Zamzon: Det gjorde han knappast.
Jag: Jo, jag beklagar.
Zamzon: Du snackar skit.
Jag: Hans familj var tvungna att ta bort honom. Hjärtfel.
Zamzon: Ingen som delar mina gener har några fel.
Jag: Allvarligt, din bror är död.
Zamzon: Jag kommer aldrig dö.
Jag: Lovar du?
Zamzon: Jag kommer begrava dig, sedan ska jag äntligen ut i världen och ta igen allt du inte har låtit mig uppleva. Och jag ska bara äta kött. Kött, kött, kött. Varje måltid. No more torrfoder, gubbkräk.
Jag: Okej, bra.
Zamzon: Det ska bli underbart.
Det idiomatiska uttrycket ”här ligger det en hund begraven” används när någon anar oråd. Vad jag vill veta är: Vems hund är det? Hur dog den? Och vad i hela friden gör vi på en djurkyrkogård?
Känns onödigt att inte låta de döda vila i frid, även när det bara gäller en främmande hund.
Min hund snarkar och det stör mig inte ett dugg. Jämfört med en människas kombination av halsrossel och nasala läten är hans snarkningar av en dovare, djupt vibrerande karaktär. Ibland slinker det in lite morrande, andra gånger ett kluckande läte som är nästintill musikaliskt. Kombinationen bildar ljudmattan jag varvar ned till. Och jag inbillar mig att jag har lättare att somna när den finns där än de gånger han sover ljudlöst.
Men det kan också vara att jag bara är hopplöst förlorad i min gamle grabb. Egentligen kanske det är världshistoriens värste snarkare som ligger på huvudkudden jämte mig.
Rädd för att hans mage ska brisera igen tittar jag på honom. Solen har nyss rest sig och himlen är klar. Vinden jag hörde i natt har tystnat och köksfönstret är immigt. Hans trötta ögon ser vädjande ut. ”Det är för tidigt, gubbe”, säger han, ”jag vill inte vakna än.”. Men upp ska vi. Upp och ut och varvet runt. Innan staden lämnat morgondaggen bakom sig. Innan rödvinet slutat banka i mitt huvud. Han reser sig, sträcker ut den långa, slanka kroppen, gäspar ljudligt och ruskar liv i själen så våldsamt att svansen blir en piska du bör passa dig för. ”God morgon”, säger jag och kysser hans panna.
Bångstyret lägger sig igen.
”Nej”, säger jag, ”vi ska ut.”.
Han är hela tiden två steg bakom. Passar tassarna från det våta, kalla gräset. Lyfter håglöst på bakbenet och skvätter på träden. Alltid vartannat träd. Tills det bara kommer luft. Men det är viktigt att markera. ”Här är jag, här var jag. Jag är Zamzon, känn min doft.”. Och vem vet? Kanske passerar en tik senare under dagen, drar in hans atmosfär och tänker att det där minsann är en redig karl. Han drömmer och jag drar vidare. Varvet runt, varvet runt. Förbi stamträden, förbi bajsträden. Han tittar på dem, gör små utfall, kan inte bestämma sig, krafsar runt. ”Bajsa nu”, säger jag. ”Glöm din dröm”, svarar han och vi går tillbaka upp.
Det tar honom en minut att somna om. Det tar honom fem minuter att börja snarka. Och jag tänker att han är vansinnigt söt även när han inte gör som jag säger. Jag tänker att han är en fin pojke som gett mig så mycket under vad jag kallar mitt vuxna liv. Jag tänker att han ska få sova ett par timmar till innan jag tar ut honom igen. Jag stryker handen varsamt över hans öra och viskar att han ska drömma sött. Och som på beställning händer det …
Han fiser.
Min bästa vän åldras snabbare än jag. Det visste jag när jag skaffade honom, så klart, men det är ovälkommet likafullt. Och det senaste året har ålderstecknen visat sig på allvar.
Zamzon är 7,5 år gammal nu. Medelåldern för en dobermann är 9.
Efter akuta ryggbesvär och en mindre hjärnblödning var det i natt dags för en ny påminnelse.
Klockan fem i morse sket han på sig. Det hände aldrig ens när han var valp.
Det. Var. Bajs. Överallt.
Nu är han nyduschad, lägenheten skurad och tvätten tvättad.
Vi är lite trötta i dag.
Zamzon behövde passning när jag var på resande fot under helgen. Men i stället för hans vanliga hundvakt tänkte jag att han skulle få lite omväxling och lånade ut honom till ett sambopar.
Aldrig igen.
Aldrig. Igen.
Klockan slog nyss åtta och jag borde gå till jobbet. I stället sitter jag vid köksbordet sedan en timme i min lågteknologiska tillvaro och dricker dagens andra bamsekopp java. Internet är avstängt, första jobbet är avklarat och det är svårt att gå vidare till nästan – underlaget är kvar på det kontor jag lämnade kvart i tolv i natt och ingen kollega kan mejla det till mig. Medan jag dricker min frukost tittar Zamzon storögt på scenen som utspelar sig i röran som nyss var min säng. Han verkar särskilt intresserad av benen som sticker ut från sovalkoven.
I dag dras det fiberkabel från Telia. Tack vare just Zamzons närvaro lyckades jag få hit teknikerna vid en exakt tidpunkt. Kan du tänka dig? Att en tekniker eller hantverkare dyker upp exakt när du väntar dem är ungefär lika vanligt som att en svensk sprinter tar hem hundrametersfinalen i VM. Och lappen i brevlådan lät mig veta att det skulle vara precis lika godtyckligt som alltid. ”Vi kommer vara i din lägenhet någon gång mellan 07.15 och 16.00”, stod det. Jag kontrade med ”Antingen tar ni min lägenhet först eller så brottas ni ensamma med en stor, skogstokig dobermann”.
De tog min lägenhet först.
Att Zamzon är den mesigaste jycken på den här sidan Atlanten behövde ju inte de veta. Fast att döma av deras blickar misstänker jag att de har listat ut det nu.
Alla som har träffat Zamzon vet att han är ett geni. Visst framstår han ibland som ganska puckad. Till exempel när han tror att regnet kommer döda honom, eller när en stol är i vägen för hans tuggben och han inte fattar att han kan stoppa in skallen under den utan att möbeln attackerar honom … Och så vidare.
Men allt är bara en täckmantel.
Så klart.
Zamzon har till och med lärt sig twittra.
Däremot har jag förbjudit honom att skaffa ett facebook-konto. Han repar datorn nog mycket som det är i dag.
Äntligen. Klockan är efter tjugotre och det är ljummet att sitta blott iförd kallingar vid det öppna köksfönstret.
Rätt härligt med sommar, trots allt.
Ännu härligare med en dobermann som aldrig lär av tidigare misstag.
Till exempel att igelkottar sticks när man attackhugger dem under kvällspromenaden.
Snopet, sa Bill.
Aj, sa Zamzon.
I flera minuter irrade jag runt. Den maktlösa paniken hade slagit sitt grepp om mig rejält innan det gick upp för mig. ”Varför i hela friden springer du runt naken och letar efter en hund du lämnade till din vän i går?”
Så vaknade jag för ett år sen.
I morgon är det dags igen.
Sommaravslutning.
Gud hav förbarmande.
Zamzon sover den utslagnes sömn medan jag försöker jobba vid köksbordet. Hans bröstkorg rör sig sakta upp, sakta ned – jag har svårt att fokusera på nånting annat.
Nånting annat var det halv sex i morse. Sömndrucken och irriterad skrek jag åt honom att lägga sig igen. Det var för tidigt, jag somnade för sent och klockan är inte ställd att ringa förrän nollsju nollnoll.
Han lyssnade inte. Från fotänden hörd jag hans gälla gnyende. Första tanken var ”nej, han måste bajsa” följt av mer irritation. Tills jag reste mig upp och slog upp ögonen på allvar.
Så vitt jag vet kan ingen hund göra armhävningar, men det var just det Zamzon såg ut att göra. Bakbenen lämnade inte marken när han försökte brotta sig upp med framtassarna. Hans blick var jagad och alla rörelser resulterade i att han gjorde halvcirklar på golvet.
Varje centimeter av kroppen klämdes på utan reaktion. Det spelade ingen roll var jag tryckte eller drog – ingenting gav ett skrik av smärta. Annat var det i höstas, när de akuta ryggproblemen gjorde att jag inte fick komma nära hans rygg utan att han skrek rakt ut.
Till slut fick jag upp honom på alla fyra. Varje steg framåt gav två steg åt sidan och snart brakade han in i väggen. Klockan var strax efter sex och jag försökte få honom att röra på sig. Med Zamzon i min famn tog vi hissen ned till bottenplan. Nere vid älven vinglade han på gräset. Första försöket att kissa gjorde han först efter tio minuter. Sekunden efter att han lyfte ena bakbenet låg han i en hög på gräsmattan.
Jag ringde min kollega Hanna som bor ett par hundra meter bort och har egen hund. Hanna skjutsade oss, utan att tveka, till djursjukhuset.
Zamzon mår bättre nu. Utmattad, men bättre. Och han gör det helt på egen hand.
Veterinären kunde inte ge några riktiga besked, precis som med ryggen i höstas. Kanske var det en mindre blödning i hjärnan, kanske ett partiellt epileptiskt anfall. Kanske, kanske. Hon tittade i öronen, tog två blodprover och bad oss återkomma om symtomen återkommer.
Det tog tjugo minuter och kostade 2 343 kronor.
I höstas tog det trettio minuter och kostade 2 600 kronor.
För fem tusen kronor har jag fått veta att min hund börjar bli gammal och att de inte kan göra nåt innan han har ena foten i graven (men då får jag åka 20 mil till ett annat djursjukhus).
Och ja, han är helförsäkrad.
När Zamzon mår dåligt delar jag hans smärta. Det är oundvikligt. Och jag vill inget hellre än ha svar på varför han mår dåligt. Så mycket mer har jag inte att säga om den saken. Lägg pusslet på egen hand.
Är mest glad att Zamzon sover djupt två meter från mig.
Natten var lång och cigarettröken ligger fortfarande tjock. Att jag röker mer när jag är uppe i varv hjälper inte – jag har hört dig vända dig rastlöst hela natten. Kanske sov du lika lite som jag, kanske låtsades du sova när jag tittade till dig. Men jag tror du sov vid tre. Täcket låg slarvigt och jag kunde kyssa din rumpa. Huden var sval och jag täckte dig innan jag gick tillbaka till köksbordet. Mitt ena öga vilade oavbrutet på Zamzon. Han är sämre oftare nu. Efter sju år märks det. Ryggproblemen i höstas. Känsligare mage. Som i natt. Till slut finns det inget kvar, men det hindrar inte att han måste ut. Och jag vill så gärna låta dig sova. Han är mitt ansvar och du kommer aldrig älska honom som jag. Han är mitt ansvar och ibland kan du inte dölja din frustration. Det är päls överallt. Han vill vara med. Värmen jämte husse har alltid varit hans reservation. Sen kom du. Slog dig ner. Tog hans plats. I hans värld finns det kärlek till alla, men du har aldrig förstått hans vädjande blick. Jag kommer sakna den när den är borta. Jag kommer sörja den när den slocknat. I natt tänkte jag på oss. Hur vi blev en treenighet utan ande; hur vi frågade oss själva hur långt det är kvar. Och jag rökte mina cigaretter till ljudet av er båda men lämnade lägenheten med honom. Medan cigarettröken låg tjock.
Jag firar en sysslolös kväll med att halsa direkt ur rödvinsflaskan till en romantisk komedi.
Filmen är självklart skräp – den följer alla dramaturgiska knep du förväntar dig av Hollywood.
Men ändå.
Har du aldrig uppfostrat en valp kan du verkligen inte förstå.
Har du inte uppfostrat en odåga som Zamzon kan du aldrig förstå.
Det tog fyra år innan Zamzon betedde sig något så när normalt. Nu är han sju och fortfarande en illbatting när chansen ges.
I kväll skrattar jag så jag gråter när Owen Wilson och Jennifer Aniston försöker få pli på Marley.
Skrattar.
Och gråter.
Så förlorad är jag.
Friheten finns på andra sidan väggen. Och just den vägen försöker han ta sig ut – genom väggen. Det är givetvis lönlöst. Han trycker sig mot den hårda ytan. Spjärnar. Varje muskel i kroppen är spänd. Men inget hjälper. Han är fast. Paniken har övergått i ren skräck. Är det här hans sista timma? Efter ett förnöjt liv av lättja var det alltså så här det skulle sluta. Uppträngd i ett hörn. Torterad. Förnedrad. Berövad alla rättigheter och reducerad till en sprattlande varelse vars sista kamp var förlorad på förhand.
Hans blick är tydlig.
Utan ett ljud kommunicerar han sin sorg och resignation.
”Jag förlåter dig aldrig.”
I dag har jag duschat Zamzon. Och klippt hans klor. Båda momenten är episka kamper.
Man vs. Beast.
Jag vinner varje gång.
Vissa av oss är inne på femte folkölen.
Andra tar chansen att sova sött.
(Om än med pungvarning.)
I går betalade jag Zamzons försäkring, nästa månad är det dags för min.
Han kostar cirka 3 000 kronor per år. Jag går på hälften.
Det var när jag fyllde 26 jag fick ett erbjudande om att förlänga försäkringen jag haft sedan födseln. Inga förbehåll. Ingen läkarkontroll.
Min jycke är alltså dyrare än jag.
Ha!
De skulle bara veta vem som är den egentliga försäkringspremien waiting to happen.
Vid mina fötter ligger en grabb som vill att vi ska gå hem. Eller ligger och ligger. Han får sina ryck. Gnäller. Puttar på mig. Vädjar. Vill leka, kramas och upptäcka världen.
Med mig.
Ovan ser du hans senaste försök att busa till det. Det skedde precis när jag började skriva det här.
Jag tittar på honom.
– Pappa ska bara blogga först. Sen går vi hem.
Han var den sista som överlevde gallringen. Totalt föddes nio hanar och två tikar. En tik kan dia åtta valpar, och kullens tikar fanns det efterfrågan på. De var säkra när uppfödaren la de tre minsta hanarna i en skokartong och fuktade en bomullstuss.
Sen fanns de inte mer.
Fyra veckor senare gjorde jag mitt första besök. Valparna sov igenom det. Jag var mest där för att bli godkänd av uppfödaren. Kunde en tjugoettåring vara ansvarsfull nog för en av hennes hundar?
Tydligen.
Två veckor senare var jag där igen. Den här gången för att lämna handpenning och välja ur en skara bråkstakar. Scenariot var väsenskilt. De levde rövare, pockade uppmärksamhet från oss och de äldre jyckarna. Retades, utmanade varandra. Och bland dem sprang den lille. Jag kunde knappt se skillnad på de andra. En var tydligt störst, resten samma lika. Och sen den lille. Han som tog stryk som en karl. Han som inte backade undan men var chanslös.
Det var charmigt, men jag var osäker. Pratade med uppfödaren. Försökte ställa upplysta frågor.
– Vad tror du om den? Eller den? Kan man se redan nu hur de kommer utvecklas?
Hon lät mig hållas. Berättade vilka som var tingade (den störste, så klart). Förklarade valpens viktiga faser och hur mycket påverkan jag skulle ha över temperament och beteende.
Först när det var dags för utfodring förstod jag vilken jag skulle ha.
Den lille försökte tränga sig in till skålen. Såg en öppning. Tog den. Hetsåt. Blev undanskuffad. Gick åt sidan. Spydde upp käket.
Och åt upp det i lugn och ro, konstant viftandes den lilla propellern.
Han hade överlistat brorsorna. Igen.
Två veckor senare blev han min Zamzon.
Under sju års tid har han varit den ständiga följeslagaren; min närmsta vän; min enda konstanta sängkamrat (jo då, helst på kudden bredvid mig); och den enda jag kan prata med om allt.
Inte för att han nånsin svarar. Men jag tror gärna att han lyssnar.
Tills det är dags att hitta på nytt bus.
Drivs med Wordpress
