Få saker fascinerar mer än hur vi alltid reagerar olika ställda inför identiska förutsättningar. Efter publikationen av min senaste krönika i Hammarö i folkmun, lutade jag mig bakåt och njöt av många läsares oförmåga till självdistans.
En äldre man ringde och kallade mig sjuk i huvudet; han förstod inte hur jag kunde ägna en hel krönika åt att tonåringar onanerar. För om jag inte skriver om det, händer det inte? Och om det ändå händer, är det bäst att vi låtsas som att självbefläckelse (notera det skamfyllda ordet) är något hemskt som bör stävjas?
En ung kvinna kommenterade att hon tycker synd om mig, att Hammarö inte förtjänar att speglas på mitt sätt och att hon minsann älskade att hänga på Hammarlundens fritidsgård – med de andra raggarna [mitt tillägg].
Sedan har vi mannen som är diakon i Svenska kyrkan, som meddelade att han tänker dela ut krönikan till kollegorna som arbetar med konfirmander. Och kvinnan som berättade att hon högläste den för sina tonårsbarn.
Med mera, med flera. Olika människor, väsensskilda reaktioner.
Som du förstår är det de ilskna reaktionerna som roar mest. Jag ser dem framför mig, sittandes vid frukostbordet eller på dass, ögnandes igenom mina ord och sedan – plötsligt – börjar läpparna darra.
”Nej nu jävlar, ingen ska komma här och kritisera min hemkommun!”
Det är samma retorik du hittar hos människorna som inte vill se folk av annan hudfärg störa ordningen på gatorna.
Det hela blir ännu intressantare när du känner till att Hammarö är kommunen med högst medelinkomst i Värmland – med råge. Att drista sig att kritisera dem är som att reta klassens häftigaste kille.
För att han får alla brudar.
