Karlstads historia: Hur Bengt Alsterlind grundade Karlstad

Följande samtal tog plats i Valhall, Asgård, för cirka 4 000 år sedan.
Tor: Far, vi måste prata om Bengt.
Oden: Vad har han ställt till med nu?
Tor: Hmm, det är kanske inte mer än vanligt. Men den här gången lånade han Mjölner utan att be om lov. Då tycker jag att han har gått för långt.
Oden: Lånade han Mjölner? Oj då. Jag är förvånad att du inte slog ihjäl honom.
Tor: Du vet att jag försöker respektera reglerna. Jag vill absolut inte vara som Loke – att döda en annan gud är en grav synd.
Oden: Det var klokt av dig, min son. Men berätta. Varför tog han Mjölner? Vad skulle han med din hammare till?
Tor: Han skulle smida en present åt Freja.
Oden: Vad för något?
Tor: Bara en present, det är inte viktigt.
Oden: Om du inte berättar kan jag inte avgöra hur allvarligt det här är.
Tor: Räcker det inte att han stal från mig?
Oden: Du fick väl tillbaka Mjölner?
Tor: Ja, men först efteråt.
Oden: Då räcker det inte. Berätta nu.
Tor: En guldkuk.
Oden: En vadförnåt, sa du att du sa?
Tor: Han smidde en mycket verklighetstrogen kuk av renaste guld.
Oden: Vad i hela friden ska det vara bra för? Ska hon ha den som prydnad?
Tor: Jag tror det är värre än så.
Oden: Hur så?
Tor: När jag frågade Bengt mumlade han något om att Freja kan använda den för att nå nivåer av klimax ingen man – gud eller människa – någonsin skulle kunna ge henne. Eller, jag tror i alla fall att det var vad han sa. Du vet hur svårt det kan vara att förstå hans konstiga dialekt.
Oden: Det här är minst sagt upprörande. Menar du att Bengt har uppfunnit en konstgjord kuk som kan göra oss sexuellt överflödiga?
Tor: Ja.
Oden: Då har han gått för långt.
***
När Bengt Alsterlind bannlystes från Asgård dömdes han att planlöst vandra jorden under tusen år innan hans själ skulle kunna finna ro. Och mycket riktigt. Oavsett i vilken riktning färden förde honom lyckades han aldrig möta människor han kunde identifiera sig med. Nord som syd, väst som öst. Över berg, över hav. Han mötte dem alla, men antingen hade han svårt att göra sig förstådd eller så sågs han helt enkelt som en märklig kuf. Det fanns till och med folkslag som skrämdes av hans ständigt spirande vilja att uppfinna nya saker. Mongolerna uppskattade inte alls hans försök att implementera ett modernt vägnät – med stoppljus – på deras stäpp, medan egypterna blev direkt förolämpade när han argumenterade för en mer rektangulär arkitektur – utifrån uppenbara, byggnadstekniska fördelar. Och så fortsatte det: det ena nederlaget följdes av det andra. Bengt Alsterlind började undra om han någonsin skulle hitta sin rättmätiga plats på jorden. Hans notoriskt övermuntra humör började bli alltmer nedslaget. Med sänkt huvud vandrade han norrut mot kylan och ödemarken. Kunde han inte hitta ett hem var det lika bra att leva resten av evigheten i ensamhet, resonerade han.
Bengt vandrade och vandrade. Resan tog honom längs öppna vidder och långa kuststräckor, vidare mot de djupa skogar som var hans slutdestination. Vid det stora inlandshavets nordligaste punkt fann han till slut det han sökte: ett ö-landskap så isolerat och ogästvänligt att ingen sund själ någonsin skulle vilja kalla det sitt hem. Här fanns bara varg, björn, järv, lo och älg – ett vilt klimat lämpat endast för en sargad gudssjäl. Så märk då hans förvåning när det visade sig att det fanns en tapper jägarstam som förde en mager tillvaro ute på öarna.
Stammen bestod vid detta tillfälle av knappt ett hundratal individer, levande under svältfödda förhållanden. För en utomstående, som du och jag, är det inte alls svårt att förstå hur Bengt kom att bli deras ledare. Med gott humör lärde han dem hur de skulle effektivisera sitt jagande, genom att introducera ny vapenteknik och listiga strategier som krävde mindre energi i förhållande till slutresultatet. Och när samhället började frodas spreds en känsla av vällust genom alla i stammen. Bengt var frälsaren de hade bett efter till gudarna. Männen såg upp till honom, apade efter hans dialekt och reagerade inte ens när fler och fler av kvinnorna började söka sig till hans hydda efter att solen hade gått ned.
Det här var 3 000 år sedan. Karlstad har sett stora förändringar men Bengt Alsterlind har bestått. Genom år har han tagit en mer tillbakalutad roll, helt enkelt därför att hans tid i rampljuset inte längre behövs. Dock finns han överallt. Vetenskapliga studier har visat att 73 procent av alla karlstadbor bär på hans gener. Och något annat bär vi alla på: hans dialekt. Det som asagudarna en gång uppfattade som en avart har blivit vår norm.
Bengt Alsterlind. Vi i Karlstad tackar dig.
Bengt Alsterlind. Vi i Karlstad ger dig våra liv.

