Karlstads historia: Hur Bengt Alsterlind grundade Karlstad

Bengt Alsterlind – Karlstads grundare och frälsare

Följande samtal tog plats i Valhall, Asgård, för cirka 4 000 år sedan.

Tor:
Far, vi måste prata om Bengt.

Oden: Vad har han ställt till med nu?

Tor: Hmm, det är kanske inte mer än vanligt. Men den här gången lånade han Mjölner utan att be om lov. Då tycker jag att han har gått för långt.

Oden: Lånade han Mjölner? Oj då. Jag är förvånad att du inte slog ihjäl honom.

Tor:
Du vet att jag försöker respektera reglerna. Jag vill absolut inte vara som Loke – att döda en annan gud är en grav synd.

Oden:
Det var klokt av dig, min son. Men berätta. Varför tog han Mjölner? Vad skulle han med din hammare till?

Tor: Han skulle smida en present åt Freja.

Oden: Vad för något?

Tor:
Bara en present, det är inte viktigt.

Oden: Om du inte berättar kan jag inte avgöra hur allvarligt det här är.

Tor:
Räcker det inte att han stal från mig?

Oden: Du fick väl tillbaka Mjölner?

Tor: Ja, men först efteråt.

Oden:
Då räcker det inte. Berätta nu.

Tor: En guldkuk.

Oden: En vadförnåt, sa du att du sa?

Tor: Han smidde en mycket verklighetstrogen kuk av renaste guld.

Oden: Vad i hela friden ska det vara bra för? Ska hon ha den som prydnad?

Tor: Jag tror det är värre än så.

Oden: Hur så?

Tor: När jag frågade Bengt mumlade han något om att Freja kan använda den för att nå nivåer av klimax ingen man – gud eller människa – någonsin skulle kunna ge henne. Eller, jag tror i alla fall att det var vad han sa. Du vet hur svårt det kan vara att förstå hans konstiga dialekt.

Oden:
Det här är minst sagt upprörande. Menar du att Bengt har uppfunnit en konstgjord kuk som kan göra oss sexuellt överflödiga?

Tor: Ja.

Oden: Då har han gått för långt.

***

När Bengt Alsterlind bannlystes från Asgård dömdes han att planlöst vandra jorden under tusen år innan hans själ skulle kunna finna ro. Och mycket riktigt. Oavsett i vilken riktning färden förde honom lyckades han aldrig möta människor han kunde identifiera sig med. Nord som syd, väst som öst. Över berg, över hav. Han mötte dem alla, men antingen hade han svårt att göra sig förstådd eller så sågs han helt enkelt som en märklig kuf. Det fanns till och med folkslag som skrämdes av hans ständigt spirande vilja att uppfinna nya saker. Mongolerna uppskattade inte alls hans försök att implementera ett modernt vägnät – med stoppljus – på deras stäpp, medan egypterna blev direkt förolämpade när han argumenterade för en mer rektangulär arkitektur – utifrån uppenbara, byggnadstekniska fördelar. Och så fortsatte det: det ena nederlaget följdes av det andra. Bengt Alsterlind började undra om han någonsin skulle hitta sin rättmätiga plats på jorden. Hans notoriskt övermuntra humör började bli alltmer nedslaget. Med sänkt huvud vandrade han norrut mot kylan och ödemarken. Kunde han inte hitta ett hem var det lika bra att leva resten av evigheten i ensamhet, resonerade han.

Bengt vandrade och vandrade. Resan tog honom längs öppna vidder och långa kuststräckor, vidare mot de djupa skogar som var hans slutdestination. Vid det stora inlandshavets nordligaste punkt fann han till slut det han sökte: ett ö-landskap så isolerat och ogästvänligt att ingen sund själ någonsin skulle vilja kalla det sitt hem. Här fanns bara varg, björn, järv, lo och älg – ett vilt klimat lämpat endast för en sargad gudssjäl. Så märk då hans förvåning när det visade sig att det fanns en tapper jägarstam som förde en mager tillvaro ute på öarna.

Stammen bestod vid detta tillfälle av knappt ett hundratal individer, levande under svältfödda förhållanden. För en utomstående, som du och jag, är det inte alls svårt att förstå hur Bengt kom att bli deras ledare. Med gott humör lärde han dem hur de skulle effektivisera sitt jagande, genom att introducera ny vapenteknik och listiga strategier som krävde mindre energi i förhållande till slutresultatet. Och när samhället började frodas spreds en känsla av vällust genom alla i stammen. Bengt var frälsaren de hade bett efter till gudarna. Männen såg upp till honom, apade efter hans dialekt och reagerade inte ens när fler och fler av kvinnorna började söka sig till hans hydda efter att solen hade gått ned.

Det här var 3 000 år sedan. Karlstad har sett stora förändringar men Bengt Alsterlind har bestått. Genom år har han tagit en mer tillbakalutad roll, helt enkelt därför att hans tid i rampljuset inte längre behövs. Dock finns han överallt. Vetenskapliga studier har visat att 73 procent av alla karlstadbor bär på hans gener. Och något annat bär vi alla på: hans dialekt. Det som asagudarna en gång uppfattade som en avart har blivit vår norm.

Bengt Alsterlind. Vi i Karlstad tackar dig.

Bengt Alsterlind. Vi i Karlstad ger dig våra liv.

09 Aug 2009
Publicerat av Philip
 

Om ”Karlstads historia”

Som du såg la jag till en ny kategori i går.

Karlstads historia.

På uppdrag av ingen har jag tagit på mig att rätta till en massa vanligt förekommande felaktigheter rörande Karlstads historia. Till min hjälp har jag noll timmar på biblioteket, intervjuer med människor som aldrig existerat, samt absolut inga förkunskaper alls.

Berättelsen om Sola i Karlstad är förhoppningsvis bara den första av många från staden jag kallar hemma.

Det finns säkert de som kommer misstycka. Du vet hur det är. Här kommer nån och ska säga hur det egentligen låg till. Vips dyker det upp nån som ska rätta honom.

Så. Alla historievetare, Karlstadkännare, professorer och andra som kan tänkas påstå att jag bara ljuger: Ni ljuger!

17 Jul 2009
Publicerat av Philip
 

Karlstads historia: Sola i Karlstad

Sola i Karlstad, horan som blev en symbol för en hel stad

Nyårsdagen 1739 var bister och mörk. Karlstads gator stod övergivna av fler skäl än nattens firande av det nya året. Trähusen låg tätt och vinden ansträngde sig för att släcka varenda gatlampa under resan mellan fasaderna. Och över vindens sång hördes endast ett ljud: en kvinnas skrik. Eva Lisa Holtz kom till världen när Karlstad fortfarande var en ung stad, navet i ett flottarlän vars framtida roll i Svea Rike ännu var ett oskrivet blad.

Mor Holtz fostrade till största delen sin dotter ensam. Fadern jobbade långa dagar som snickare och spenderade det mesta av kvällarna på stadens krogar. Eller som modern skulle komma att berätta för Eva Lisa: rännandes efter lösaktigt kjoltyg. Med åren såg hon sin far alltmer sällan, och moderns utläggningar blev allt kargare. ”Din far är oduglig, Eva Lisa. Det är lika bra att du lär dig nu. Den enda kärlek en man har att ge är den som sitter mellan hans ben. Och din far betalar hellre för att ge bort den än att ge den till hans äkta maka. Det är så världen ser ut. En hade gjort bättre i att vara glädjeflicka, då hade man åtminstone tjänat sitt levebröd på allt det fördjävliga man ändå inte kan undvika.”

Oavsett hur hård uppväxten var blev det färdiga resultatet en vacker och glad flicka. Med sitt blonda hår och breda leende var hon en syn för ögat långt innan modern var bekväm i att Karlstads män kastade lystna blickar efter henne när hon sorglöst spatserade fram utan riktning och mål. Egentligen borde mor Holtz ha tackat sin lyckliga stjärna för dotterns utseende – mycket till annat var hon inte begåvad med. Bristen på skolning var inte problemet, hon verkade bara ha svårt att snappa upp ens de enklaste av livets lärdomar. Men vad gjorde det när varje misstag kunde avfärdas med ett skratt?

Åren gick och frierierna kom. Männen stod på kö, men Eva Lisa avfärdade dem alla. Enda lärdomen livets tycktes ha gett henne var moderns ord om kärlek – ord hennes mor nu försökte ta tillbaka. ”Nej mamma, jag ska inte gifta mig. Jag ska sprida glädje och få mer kärlek tillbaka än vad en enda man kan ge mig.” Så löd hennes ord och det gick inte att rubba henne.

Sexton år gammal fick hon jobb som servitris på en av stadens krogar. Det spelade ingen roll hur många misstag hon gjorde, hur många ölsejdlar hon spillde, hur många beställningar hon glömde bort på vägen till köket, eller hur ofta hon var försenad: hon blev snabbt etableringens populäraste servitris. Männen flockades runt henne och ägaren var nöjd. Eva Lisa tjänade gott på sitt yrke. För varje skratt hon delade ut tycktes hon få ett par extra ören tillbaka. Men det var först när en kund föreslog något extraordinärt som hennes lycka var gjord på riktigt. Kunde Eva Lisa tänka sig att följa med honom ut i gränden för ett par daler? O ja, det kunde hon mycket väl tänka sig.

Den dagen föddes Karlstads stoltaste hora. Det tog inte lång tid innan Eva Lisa helt övergav servitrisyrket till förmån för en lyckligare bana. Och för varje svullen manslem hon tillfredsställde kände hon sig ett snäpp lyckligare, för att inte säga ett snäpp rikare. Med åren kom hon att öppna Karlstads första bordell, ett ståtligt hus mitt i stadens kärna. Och kunderna kom långväga ifrån. Ryktet om den glada horan med solskensleendet hade spridit sig. Att hon tog unga flickor under sina vingar och lärde upp dem i allt som hör horyrket till, hjälpte ytterligare att göra Eva Lisas livsverk känt över hela riket. Bland kunderna fanns adelsmän, präster, borgare och bönder –  samhällets alla skikt. Ingen skulle förnekas den glädje hon ville sprida. Kunde du inte betala i mynt kanske du inte fick ett samlag i ordets rätta bemärkelse, men eftersom Eva Lisa var en godhjärtad kvinna kunde hon inte gärna se dig gå därifrån utan att åtminstone ha fått en avsugning.

I dag lever hennes arv vidare i varje Karlstadbo. Minnet av Sola i Karlstad, det smeknamn hon fick av kunderna, sitter i vår folksjäl. Utanför Stadshotellet står hon staty, kommunens logotyp är en glad sol som ska påminna oss om vad det innebär att vara en tillfredsställd medborgare, och redan på lågstadiet undervisas hennes livshistoria som ett gott exempel att följa.

Om historien kan lära oss något är det att du inte behöver vara begåvad med det skarpaste sinnet så länge du har ett leende på dina läppar. Om du dessutom är beredd att ta en hel jävla massa kuk mot betalning … Ja, då finns det inga hinder för hur långt du kan gå.

16 Jul 2009
Publicerat av Philip
 
 

Powered by WordPress