Reklambyrån heter Nkel, ligger i hjärtat av Stockholm och arbetar med kunder inom ett brett spann av områden: från dagligvaruhandel till affärsjuridik.

Jag är lycklig. Säg grattis.

På den vägen är det just nu.

Nå väl. I dag lyckades jag i alla fall böja mitt högerben mer än nittio grader. För en vecka sedan mäktade jag bara med fyrtiofem … Fast det är en annan historia.

Det som skulle vara en nystart – att lämna jobbet i Karlstad, Stockholmsflytten, äventyret – blev en resignation. Morgon efter morgon vaknade jag till en enda insikt, till ett sorl i moll.

”I dag är inte dagen då något förändras.”

Och jag köpte det. Jag svalde det som en man utan riktning, mening eller uppgift. En man utan ord när orden behövdes som mest.

Var det här allt? Det här var allt. Livet var inte mer; livet är inte mer.

Och jag köpte det. Till slut kunde jag inte sluta ögonen utan att snudda vid den förbjudna tanken: ”Tänk vad skönt det vore att aldrig vakna igen …”

Ändå vaknade jag, morgon efter morgon. Och där är jag nu. Trött och håglös. På botten. En poänglös kompromiss med den medelmåttighet jag fruktat mest.

Som jag ser det har jag bara två alternativ. Jag kan resignera eller börja om, kravla uppåt tills jag står på nytt; tills jag tagit tillbaka mitt utrymme i livet, kärleken och karriären.

Det här är jag som väljer det senare.

Hej igen. I dag tänker jag sluta tycka synd om mig själv. Vad som händer i morgon återstår att se.

Det gjorde jag. Och det gjorde det. (Fast jag måste tillägga att det mesta har rört sig förvånansvärt friktionsfritt.)

Till exempel verkar Posten ha vissa problem med den adressändringstjänst de själva är en del av. Att inte få tidningar jag prenumererat troget på i flera år må vara ett världsligt problem, irriterande likafullt.

Att få påminnelser på räkningar vars original jag aldrig sett röken av, kan däremot orsaka reella problem.

Å andra sidan hjälper det om företagen inte hittar på egna adresser att försöka nå mig på.

Midstjärtsgatan, Stockholms perineum

Kings synbart lättsamma ordflöde är resultatet av arbete, arbete och åter arbete, lär vi oss under resan genom On writing. Men det är ett arbete som kunde kommit till ett tidigt slut. Redan i början av karriären fann han flaskan, sedermera pulvret och tabletterna. Jagad av det konstanta ruset skrev han roman efter roman, tills väggen närmade sig med okontrollerbar hastighet.

Orden han använder för att beskriva uppvaknandet – insikten – får mig att kallsvettas av igenkänning. Mitt eget missbruk gick aldrig lika långt som hans, men mentaliteten var densamma.

Är densamma.

”Holy shit, I’m an alcoholic,” I thought, and there was no dissenting opinion from inside my head—I was, after all, the guy who had written The Shining without even realizing (at least until that night) that I was writing about myself. My reaction to this idea wasn’t denial or disagreement; it was what I’d call frightened determination. ”You have to be careful then,” I clearly remember thinking. ”Because if you fuck up—”

If I fucked up, rolled my car over on a back road some night or blew an interview on live TV, someone would tell me I ought to get control of my drinking, and telling an alcoholic to control his drinking is like telling a guy suffering the world’s most cataclysmic case of diarrhea to control his shitting. A friend of mine who has been through this tells an amusing story about his first tentative effort to get a grip on his increasingly slippery life. He went to a counsellor and said his wife was worried he was drinking too much.

”How much do you drink?” the counsellor asked.

My friend looked at the counsellor with disbelief. ”All of it,” he said, as if that should have been self-evident.

I know how he felt. It’s been almost twelve years since I took a drink, and I’m still struck by disbelief when I see someone in a restaurant with a half-finished glass of wine near at hand. I want to get up, go over, and yell ”Finish that! Why don’t you finish that?” into his or her face. I found the idea of social drinking ludicrous—if you didn’t want to get drunk, why not just have a Coke?

My nights during the last five years of my drinking always ended with the same ritual: I’d pour any beers left in the refrigerator down the sink. If I didn’t, they’d talk to me as I lay in bed until I got up and had another. And another. And one more.

—Stephen King, 2000, s. 88-89

Jag flyttade. Först till Gamla stan, omgavs av turister dygnet runt. Kameror, marschorkestrar och vikinghjälmar i plast. Flydde till skärgården. Flydde till Skåne. Flydde slutligen till Hammarby sjöstad. Opererade vänsterknät. Var orolig. Hade dåligt samvete, viftade bort värken och tänkte att jag tog någons plats; stal något från en bättre behövande. Ortopeden lugnade mig med att han aldrig hade sett något liknande under sin tjugo år långa karriär, han var förvånad att jag orkat gå. Firade ett år med Ronja.

Jobbade inte. Jobbar fortfarande inte. Skriver inte. Tänker inte. Mår bra. Oftast. Allt är annorlunda. Zamzon är borta. Jag lär mig vara sambo. Jag älskar, andas och lär mig gå, springa och lyfta på nytt.

Tre månader på en minut.

Måste ta tag i mig själv.

Nu.

Däremellan utspelar sig livet genom att vara som det är mest: transportsträcka mellan ögonblicken vi minns. Och det, det ger oss tid till reflektion. Därmed inte sagt att vi i allmänhet är särskilt bra på att tänka, men vi gör så gott vi kan – med blandade resultat. Personligen skulle jag gärna besitta förmågan att verkligen greppa teorin om att något (universum och rumtiden) kunde uppstå ur inget (vad fanns före big bang?), men alla försök har hittills bara resulterat i huvudvärk.

Vad vi reflekterar över är subjektivt, men få av oss saknar en relation med döden; endast den skadade hjärnan kan undslippa existensens aldrig avslutade magnum opus, berättelsen om vad som händer när vi dör.

Av förklarliga skäl skrämmer det skiten ur en del, leder andra till tvärsäkerhet om himmelriket och evig lycka, medan vissa suckar motsägelsefullt, ”Den som lever får se.”

Den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins skrev en gång att, ”hur många sätt det än finns att leva, finns det oändligt många fler att vara död, eller snarare inte levande.” Vi borde finna hopp i ord som dessa. Här och nu, främling. Du är här, du är nu.

Om livet tycks dig stort, ta sikte mot dess topp. Om det känns litet, gör dig mindre ändå. Du är du, en gång i tiden en bråkdel av en bråkdels chans att inte vara död, men nu är du här. Alla du känner, allt och alla du älskar, finns till på samma osannolika villkor.

Ändå, att komma till insikt om att ens liv är ett unikum, är på intet vis detsamma som att förlika sig med dess slut. Vi ska alla en gång dö. Desto värre, vi ska alla vara med om att förlora delar av det ramverk vi kallar vardagen.

* * *

Första gången jag höll honom fanns det inte en tanke på existensen av den sannolika motsatspunkten, att det även kunde finnas en sista gång. Varför skulle det? En förälder ser knappast på det nyfödda barnet för att begrunda dess ändlighet; det nykära paret finner få anledningar till att föreställa sig dagen då relationen rasar samman.

Så när Zamzon, blott åtta veckor gammal, kurade ihop sig i mitt knä under bilresan från kenneln i Örebro, slickade mina händer och somnade någonstans mellan Karlskoga och Karlstad, fanns det annat att begrunda. Vad hade jag gett mig in på? Skulle jag, knappt vuxen själv, kunna ta ansvar och bli en god husse? Och hur i hela friden kunde en uppsättning tassar vara så komiskt överdimensionerade i förhållande till den späda valpkroppen?

Många frågor, men svaren kom längs vägen. Redan första året gick innebörden av villkorslös kärlek upp för mig, alltmedan jag såg stora delar av bostaden falla offer för kliande tänder som raskt växte sig större. Ena dagen rycktes en tapet, nästa fick ett bordsben oväntat besök av djupa hål. Det var ändå inget mot att komma hem, öppna dörren och möta ett hav av dunfjädrar, timmar tidigare förseglade i sängens sköna, dyra täcke.

Den känslan, den kampen. Jag kunde inte annat än växa starkare, lära mig andas djupare och passa på att skratta när det ändå inte fanns något annat att göra.

Vid slutet av varje dag väntade belöningen, när alla ”mata mig, lek med mig, rasta mig, hör mig och se mig” byttes mot en simpel fråga, kommunicerad genom de brunaste av ögon: ”Får jag sova bredvid dig i natt också, husse?”

Den som inte tror att en dobermann kan sträcka ut sig raklång över en säng, placera skallen på huvudkudden och malligt vänta in att få täcket placerat över sig, har inte förstått bandet som kan uppstå mellan människa och hund.

Det är lätt att avfärda det med att hunden befinner sig i beroendeställning till sin ägare, men det är att göra det enkelt för sig. Lika mycket som Zamzon blev beroende av mig, blev jag beroende av honom. Förälskad i, programmerad av, bunden vid.

* * *

Vi kan resignera inför sista versen, men livet lär få av oss att möta döden utan rädsla, olust eller ånger. Än mindre kan det lära oss att gå vidare utan sorg när någon vi kommit att hålla av plötsligt inte finns där längre.

I stället är det som att vardagen gör sitt bästa för att påminna oss. Runt varje hörn väntar nya minnen, bakom varje dörr illusionen av de skuggor vi önskar var där. Vi sluter ögonen och möter allt vi inte kom ihåg att vi kommer ihåg. Och vi ler, ler för att vi fortfarande minns. Och vi gråter, gråter för att vi vet att minnen falnar och att dagen då vi inte ens kommer ihåg vad det är vi vill komma ihåg, är närmare än våra egna farväl.

Livet kan inte lära oss dö, inte ens att sörja och minnas på våra villkor. Det enda vi behärskar är konsten att gå vidare, berikade eller brutna – människor likafullt. Och för att kunna gå vidare, är det kanske just minnesförlust vi behöver.

Det går att kämpa emot, men tids nog slocknar till och med de starkaste minnena.

* * *

Tids nog kommer endast fragment återstå av mina nio år tillsammans med Zamzon. Tids nog kommer han bara vara ”den där busiga, envisa hunden jag hade i min ungdom”. Tids nog kommer jag inte ens minnas känslan av hur vi lade oss på golvet i det kliniska rummet; hur Zamzons huvud vilade under mitt; hur han somnade, vännen som formade mig mer än någon annan.

Hur han dog.

I Hammarby sjöstad.

Jag och Ronja flyttar in första september.

Så ja.

Det här var en av höjdpunkterna.

Click here to view the embedded video.

Zamzon 9 år, fotad april 2011 av Dan Forsberg: www.danforsberg.com

Mezzrows Zamzon
10/3 2002–15/6 2011