Låt oss prata allvar en stund

Som jag hoppades; jag blev inte besviken.

Att skämta om den senaste i raden av naturkatastrofer retar självklart gallfeber på många. Det är osmakligt, förkastligt, barnsligt, onödigt och ett uttryck för oförmågan att förstå världens lidande. Typ.

Haitis öde är hjärtskärande, inget snack om saken. Men det är inte resultatet av en galen despots handlingar, ej heller något vi kan skylla på den globala uppvärmningen. (Eller kan vi? Vad säger vetenskapsvärlden om klimatförändringen och dess inverkan på litosfären?) I stället är det en tragisk följd av människorasens explosionsartade befolkningsökning och det – ur ett världshistoriskt perspektiv – moderna fenomenet att ersätta stamkulturen med storstadsliv. En likadan jordbävning för ett par tusen år sedan skulle ha dödat på sin höjd hundrafemtio människor (den magiska brytgränsen för när en stam går från att vara en naturlig sammanslutning till en social konstruktion där individerna inte längre har genuina band till varje medlem). I dag kan en tillräckligt kraftig jordbävning utrota miljontals människor. Tänk Tokyo, Buenos Aires, Los Angeles, London eller Mexico City. Nu drabbades Port-au-Prince och dödssiffran sägs kunna nå ofattbara två hundra tusen.

Det här är grejen: Skit händer.

Och: Världens lidande kan knäcka den bästa, särskilt om du inte tillåter dig själv att inte känna annat än just lidande. Humor har en förlösande faktor och förmågan att förena och läka. Visserligen sägs ekvationen vara ”tragedi plus tid är lika med humor”, men vem bestämmer över den? Gör du? Gör jag?

Jag inledde med att skriva att jag hade en förhoppning och att den uppfylldes. Den senaste veckan har något gnagt inom mig, en irritation som alltid återkommer med ny kraft när världen drabbas av det oförutsedda.

På Twitter, Facebook och i bloggar; i radio, morgon- och kvällspress och varhelst människor hittar ett forum för att uttrycka sig – där finns ni. Kända som okända, vänner som främmande. Människorna som skriker högt (och lågt) om hur mycket de har skänkt till välgörenhet.

Missförstå mig rätt. Det är nobelt att skänka pengar till välgörenhet. Men i samma sekund som du bestämmer dig för att informera omvärlden hur mycket just du har skänkt, övergår din givmildhet till en självförhärligande mission som jag inte står ut med.

Vad förändras om du skänker tills det gör ont och sedan håller käften om det? Hur minskas mitt incitament att donera om alla runt mig enbart informerar om vilka kanaler jag bör nyttja, utan att komplettera med den exakta summan just de gav?

En av mina närmaste vänner twittrade att hon skänkte hundra kronor och fick ”sinnesro”. En som kallade mig osmaklig i går bloggade att hon gav två hundra. Och i går berättade Gunde Svan att han donerar tio tusen kronor till hjälparbetet på Haiti. Gör han det för att rädda ansiktet efter att tidigare inte ens ha känt till katastrofen, eller gör han det för att han genuint lider med jordskalvets offer?

Jag vet inte. Däremot vet jag att hans gåva på intet vis hade varit mindre värd om han hade gett den utan att ringa pressen efteråt. Den hade till och med varit befriad från en aura av självbetjäning. Och det, om något, kan sägas vara altruistiskt.

Jämför följande potentiella statusuppdateringar på Facebook:

1. ”Jag skänkte 100 kronor, gör det du också! Sms:a AKUT till 72900 så bidrar du med 50 kronor till Unicefs hjälparbete på Haiti.”

2. ”Kan jag, kan du. Sms:a AKUT till 72900 så bidrar du med 50 kronor till Unicefs hjälparbete på Haiti.”

3. ”Sms:a AKUT till 72900 om du vill bidra med 50 kronor till Unicefs hjälparbete på Haiti.”

Alternativ ett lägger uppmärksamheten på din givmildhet. Alternativ två berättar att du har donerat, men inte hur mycket. Alternativ tre berättar hur jag kan vara en del av hjälparbetet, samtidigt som jag tar det som hyfsat självskrivet att du också är det.

Kalla min humor osmaklig om du önskar. I min värld är alternativ ett osmakligare, alternativ två en godtagbar kompromiss och alternativ tre det självklara valet för alla som insett att katastrofen inte handlar om dem själva och det personliga varumärket inför familj, kollegor och vänner.

Och om du ens dristar att fundera på om jag har skänkt något, och i så fall hur mycket, kan du högaktningsfullt dra åt helvete.