Bästa. Reklamfilmen. Någonsin.

(F’låt.)
Vem har inte tröttnat på alla så kallade flashmobs vid det här laget? Vi har genomlidit allt från ”spontana” dansuppvisningar till Michael Jacksons minne, till stelfrusna shoppare i småstadsköpcentrum.
Det som skiljer den här från mängden, enligt mig, är en otyglad glädje och kärlek som får det kommersiella budskapet på slutet att kännas helt underordnat.
Bravo, säger jag.
Av någon anledning kan jag verkligen relatera till den här reklamfilmen. Du vet, på det där ”aj, det gör ont i hjärtat – kan du för helvete sluta mobba mig?”-sättet.
Men ändå: jag relaterar. Det påstår vi reklamkreatörer är den bästa reaktionen vi kan hoppas på att framkalla hos målgruppen.
I dag var det dags för reklamfilmsinspelning. I egenskap av manusförfattare hakade jag på filmteamet bort till Klemner Studio – och åkte på den hedervärda uppgiften att hålla ljudbommen under varje tagning.
Medan jag stod där och försökte låta bli att tänka på mjölksyran i armarna, tänkte jag i stället tillbaka på min karriär. Efter ett decennium i reklambranschen har jag hunnit med fler kampanjer än jag orkar komma ihåg. Vad jag däremot minns är att jag aldrig har varit med om en plåtning eller filminspelning med kvinnor som varit där bara för att vara sexiga.
Inte ens nu – när makten ligger i min penna – mäktar jag med att skriva in en tutte eller två i handlingen.
Jag menar, visst fick jag in en massa blod i dag. Ack manligt, manligt blod. Men inte en välsvarvad rumpa så långt ögat kunde nå. Och det känns inte särskilt jämställt av mig. Om inte sådana som jag rollbesätter landets babes, vad ska de då pyssla med?
Ger mig själv bakläxa på det.

Ibland dyker det upp reklam så galet kreativ att jag skäms över mina prestationer som copywriter.
När jag ser den här reklamfilmen skäms jag över mina prestationer som copywriter.
Super Bowl: årets idrottshändelse, alla kategorier.
Räknar inte med att du förstår.
Här är det redan gåshud.

Tack och lov påminner han oss om att vi ska slita lika hårt även när han inte är här. Chefen ser oss trots allt inte ojämnt.
I övrigt en väldigt porträttlik teckning. Men kan för allt i världen inte förstå varför han har placerat den precis i mitt blickfång.
Bråda dagar, svettig vecka. Jobben hopar sig och det har varit svårt att räcka till. Reklamkreatör: onekligen världens hårdaste yrke. Glöm brandmän, Greenpeace-aktivister, Gandhi och hjälparbetarna på Haiti.
Det är jag och mina kollegor som får det att gå runt.
Som i dag. Vi finslipar det sista på en webbplats som ska sälja in den värmländska berättartradition (a.k.a. turism) till resten av världen. Och eftersom det ska bli en genomarbetad lösning krävs det även en finurlig 404-sida. Du vet, den där sidan du hamnar på om du är korkad nog att skriva in en felaktig adress.
Ehm, ja.
Med andra ord har jag uträttat underverk i dag. Eller levererat världens torraste humor. Det beror på vem du frågar.

Kollega: Vems unge är det som varit i lekrummet hela dagen?
Jag: Ingen aning.
Kollega: Någon måste väl veta vem som äger den?
Alla goda ting är tre. Här kommer således tredje och sista delen i min ”Glöm inte att släcka ljusen”-kampanj.
Märkligt nog har ingen köpare hört av sig än.
Annons 6

Annons 7

Annons 8

Under kvällspromenaden med Zamzon la jag märke till dem. Än en gång är det tiden på året när vi behöver påminnas om att eld är farligt.
Nu är utomhusreklamen uppe längs vägarna. Jag noterade inte vem avsändaren är för just de annonser jag såg i kväll, men det spelar ingen roll. Kanske är det Karlstad kommun, kanske Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Har du sett en så har du sett dem alla.
År efter år prånglar de ut samma budskap:
Glöm inte att släcka ljusen
Men i år tog de i lite extra. I feta versaler står det GLÖM INTE ATT SKYDDA DIG – ELDEN TAR ALLT!
Jaha, tänkte jag, det låter inte särskilt trevligt. Ska de skrämma mig kan de ju åtminstone göra det med finess. Nu blev det mer så att min första instinkt var att känna efter i jackan för att kolla om plånboken var kvar (det var den, tack och lov). Jag gissar att det inte är effekten de söker.
Så, vad göra?
Som den folkbildare jag är tänker jag bjuda dem på lite mer finess.
Här följer två annonsförslag hoprafsade efter kvällens promenad. Du får ursäkta mig – jag är inte formgivare. Kom gärna med synpunkter på min idé, men ha i åtanke att jag försöker gå på deras skrämselspår. Jag är inte helt övertygad om att det är rätt väg, men allt går att skruva ett varv extra.
Förhoppningsvis är det här ett varv extra.
Annons 1

Annons 2

Fotnot: Förslagsvis MSB:s logotyp hade gjort annonsernas budskap tydligare. Men vill de sätta dit den får de betala mig först. Ha!
Fotnot 2: Jag tänker fortsätta använda epitetet ”folkbildare” om mig själv till dess att en objektiv tredjepart gör det åt mig. Bara så du vet.
Vi som jobbar på reklambyrå är lite fränare än vad du är. Utan undantag.
Och när vi festar gör vi det med stil.
Som i kväll. Årets fest går inte av stapeln i Stockholm, London eller New York. Årets fest hålls för ett slutet sällskap i Karlstad.
Tema: Världens nationer.
Som du ser har vi inget utom den djupaste av respekt för nationerna vi representerar.

Från vänster: Mexikanske gangstern Stjärnhem, sydafrikanske viltvårdaren Wildenstam och afghanske talibanen Nilsson.
För snart två år sedan kom reklamfilmen nedan. Sedan dess har den mer än någon annan varit mitt exempel på hur du gör reklam som känns ända in i märgen utan att ta ett kliv ens en millimeter bort från vad varumärket faktiskt är laddat med.
För ett par dagar sedan kom uppföljaren.
Varför ändra på ett vinnande koncept?
Gott så.
Fotnot: När jag blir stor ska jag också göra så här bra reklam. Om jag någonsin blir stor.
Fotnot 2: Den amerikanska reklambyrån bakom båda filmerna heter 72andSunny.
Kollega 1: Vill du ha lite frukt när vi andra äter dessert?
Jag: Det blir fint.
Kollega 2: Nej, tänker du inte äta efterrätten ska du fan inte ha något alls.
Jag: Nähä. Då går jag och runkar på toaletten medan ni andra äter.
Samkväm; team building; eliten klappar sig själva på axlarna. Kalla det vad du vill – i dag samlades vi för att komma bort, växa samman och befästa våra roller som reklambyråns genier.
Vi är tjugo kollegor som får dagarna att gå runt. Ett par pysslar med projekt- och produktionsledning, andra har på sitt ansvar att se till att saker och ting faktiskt blir producerade. Och sedan finns vi. De fem kreatörerna. Vi som babblar form och text och alltets sammanhang sett ur nya vinklar. Vi som tänker och briljerar – eller sitter med ett skissblock och hasplar ur oss den ena flummiga tanken efter den andra, till dess att vi har något att lämna över till de vettigare människorna på byrån.
I dag var en dag när vi hade fått för oss att vi skulle känna oss extra speciella. Mitt under arbetsdagen tog vi våra jackor, smög mot dörren och var borta med vinden. I tre timmar. På okänd ort.
Egentligen var vi bara hemma hos en av oss. Det var inte så märkvärdigt, men det vet ju inte de andra. På vägen dit passerade vi Konsum, handlade efter inköpslista och provsmakade den senaste falukorven. Så där som man gör när man handlar på Konsum.
Målet var Tina Nordström. Målet var hennes senaste påfund: en rabiat cookalong med Martin Stenmarck. Och jag dog. Än en gång slogs jag av hur svensk tv så febrilt försöker anamma varje amerikansk trend, men allt jag kunde se var en förvirrad skara människor som stod håglöst och glodde på när Tina och Martin lagade italienska järpar (ackompanjerade av ett gäng transvestiter – det gäller att röra om rejält i folkhemsgrytan när man har chansen).
Jag önskar att jag kunde säga att jag inte såg Tinas cookalong på TV 4. Jag önskar ännu mer att jag kunde säga att jag inte stod i ett kök tillsammans med fyra andra skarpa hjärnor för att försöka följa Tinas skånska mummelanvisningar om hur man gör de perfekta järparna.
Men det kan jag inte. Och oavsett hur god maten blev:
Vi pratar aldrig mer om det här.
Okej?
By the way: Martin Stenmarck håller också på att bli flintis. Jag är inte ensam. Ha!
Mötet ska pågå hela dagen. Vi stöter och blöter varje tanke. Kunden på ena sidan av bordet, vi på den andra. Åtta personer inlåsta för att nå nästa nivå. Stor godisskål. Monsterthermos med kaffe. Whiteboard, projektor och powerpointpresentationer.
Till slut är vi framme vid målgruppsanalysen. Jag börjar prata personlighetstyper. Nämner idealister, rationalister, extroverta uppmärksamhetstörstare, Satan och hans moster. Tillsammans går vi ned på djupet. Drar upp kloka stereotyper av fårskocken och ännu klokare strategier för att snärja dem. Det är ett vågspel på flera nivåer, vi måste hela tiden ta hänsyn till decenniers arbete och ändå nå den position som åtrås. Alla är på spänn.
Det är nu det gäller. I dag är en avgörande dag för att vårt fortsatta samarbete ska ge resultat.
– Bekvämlighet, säger kunden. I slutändan handlar allt om bekvämlighet och vi säljer en produkt som gör kundens liv bekvämare.
Han tittar på mig och jag försöker snabbt formulera en replik.
– Men det är applicerbart på det mesta, svarar jag. Allt i livet handlar om bekvämlighet. Så fort vi tryggat att vi har mat för dagen och tak över huvudet går livet ut på att ha det bekvämt. Bekvämt och så mycket sex som möjligt.
Rummet tystnar. Projektledaren jämte mig skruvar på sig. Ser sig runt. Tittar på kunden. Skrattar nervöst.
– Jaha, i dag tog det faktiskt mer än två timmar innan Philip började prata om sex.
Fullt medvetna om hur amerikaner lägger in en dubbelbottnad betydelse i engelskans suck, marknadsförde Electrolux sina dammsugare i Storbritannien under 60-talet med payoffen ”Nothing sucks like an Electrolux”. Eftersom britterna kände till hur frasen kunde misstolkas blev uppmärksamheten onormalt hög och kampanjen en succé långt utanför Englands gränser.
1988 använde en man i Florida, USA, sin dammsugare som sexuellt hjälpmedel. Han dog. Har Electrolux betalat skadestånd till mannens familj?
Jag har aldrig sett min chef aktivt lyssna på musik. Någon gång höjer han volymen på radion, knyter ena näven i skyn och diggar med till ”Simply the Best” av Tina Turner. Längre än så sträcker sig inte musikintresset.
Märk då min förvåning när han berättade att han i går tecknade upp sig för ett Spotify Premium-konto för 99 kronor i månaden. ”Kommer du använda det?” frågade jag. ”Förmodligen inte.” svarade han.
Men vad svarade han på min naturliga följdfråga? Varför betalar han för en tjänst han inte kommer använda?
Låt mig citera:
”Jag läste att deras affärsmodell inte håller än, men att det skulle räcka om bara 10 procent av alla med gratiskonton skaffade sig betalkonton i stället. Och eftersom jag gillar deras affärsidé vill jag stötta dem.”
När jag slutade tänka att han är helt rubbad drog jag följande slutsatser:
1. Bra reklam skapas av goda, ärliga människor. Min chef är en god, ärlig människa. Tro mig, min första chef i branschen var en riktigt vidrig människa. Det här en skön insikt att komma till.
2. Men om han nu är så jävla generös, varför himlar han bara med ögonen när jag ber om femtio lök i månaden? Det känns inte särskilt konsekvent.

Kommer du ihåg det här?
Nu är webbdelen av kampanjen avslutad och det är dags för Glada bussen att trafikera Värmlands vägar som gratisbuss under hela oktober. Du kan bland annat läsa mer om det här och här, eller titta på TV4 Värmlands inslag här (cirka 5.30 in i klippet).
Medan du gör det tänker jag klappa mig själv på axeln och vara precis så stolt som jag inte fick vara i går.
Kunden är så ofantligt nöjd. Så begeistrad, tagen, allt är perfekt. Dagligen ringer andra reklambyråer och hon säger stolt att hon är mer än nöjd med fullservicebyrån i Karlstad. Och nu vill hon att vi ska veta det – att vi ska förstå hur duktiga vi är.
Vår projektledare skickar hennes mejl vidare till hela arbetsgruppen.
Jag läser; blir varm; det är fina ord; det är skönt med beröm. Vi vet ofta när vi gjort rätt, men får sällan höra det direkt från kunden. Nej, nej. Det är enklare att gnälla när man är missnöjd. Så är vi människor och det är inte mer med det.
Men den här kunden gnäller inte. Hon hyllar oss alla och för en sekund släpper min huvudvärk. För en stund är jag stolt över mig själv.
Tills jag läser avsändaren.
Jag har ingen aning om vem hon är. Jag har aldrig lyft ett finger för hennes företag. Jag har ingen rätt i världen att sitta här och gotta mig över alla hjärtliga ord.
Det här mejlet skulle inte vidare till mig.
Okej, okej. I stället för att gnälla över usel reklamfilm ska jag ge ett exempel på vad jag tycker är lysande marknadsföring.
Behöver inte analysera sönder varför Alka Seltzer-filmen är så bra. Det räcker med att sätta fingret på två saker som får idén att lyfta:
1. Den är skruvad ett extra varv, till något oväntat och provocerande som ändå har med produkten att göra.
2. Den är utförd på ett sätt som låter dig slutföra budskapet i ditt eget huvud, i stället för att allt förklaras i detalj.
Visst är det underbart att man kan använda en sexistisk ton när ändamålet är gott?
Men tyvärr. Trots att jag gillar att glo på bröst lika mycket som vilken man som helst, hamnar den här reklamfilmen i kategorin ”Tack, men nej tack”.
From: Mats XXX
To: philipwildenstam@gmail.com
Date: Mon, Sep 14, 2009 at 11:45 AM
Subject: Nytt test visar om du dricker för mycket
Hej Philip, jag heter Mats och arbetar med IQ-intiativet (www.iq.se) som arbetar för att få svenskar att ha ett smartare förhållningssätt till alkohol. Vi på IQ har läst din blogg och sätt att du bla skrivit om för- och nackdelar med att festa nykter. Vi har precis haft premiär för en ny tjänst som heter alkoholprofilen.se. Alkoholprofilen.se är ett konkret verktyg för att testa sina alkoholvanor. Dels kan man se om man ligger i riskzonen och vad man kan tänka på, och dels kan man se hur andra har svarat och jämföra sina resultat.
Om du vill prova alkoholprofilen kan du gå in på www.alkoholprofilen.se
Mvh Mats
***
From: Philip Wildenstam
To: Mats XXX
Date: Mon, Sep 14, 2009 at 13:10 PM
Subject: Re: Nytt test visar om du dricker för mycket
Hej Mats.
Tack för ditt mejl. Att du tar dig tid att googla och mejla individer vars bloggar varnar om potentiellt alkoholmissbruk är inget annat än beundransvärt. Önskar dig ett stort lycka till med det fortsatta arbetet.
Nu till nya alkoholprofilen.se: Jag tog testet och blev placerad i den största riskgruppen.
Living on the edge, baby. Living on the edge.
Philip
En vanlig dag börjar med att jag cruisar in på kontoret lite när jag känner för det och ber min söta sekreterare om en dubbel espresso – kanske även en nackmassage. Efter det slår jag mig ned i skinnsoffan i mitt hörnkontor och lirar Playstation medan jag väntar in dagens första kreativa genidrag (som det så fint heter). Skulle chefen mot förmodan sticka in huvudet och fråga vad jag håller på med, harklar jag raskt upp en klyscha eller två (snodda direkt från en branschbok). Det stillar hans oro, vi skrattar och jag återgår till att besegra digitala fiender.
Eftersom jag passar vikten just nu hoppar jag över lunchen. Drar en lina kokain i stället, sticker ut på stan, går förbi skräddaren och hämtar ut min nya kostym. Precis som alla dagar är den här riktigt skön. Lika bra att ringa sekreteraren och meddela att jag inte kommer in mer i dag.
Att jobba i reklambranschen har sina glamorösa fördelar. Och det är jag och mina kollegor värda. Vi är trots allt mycket fränare än du.
***
God morgon. Kan du prata lite tystare? Skallen spränger. Slog igen jobbdatorn runt midnatt och kunde inte varva ned förrän ett par timmar senare. Nu är klockan halv åtta och det är dags att hugga in på dagens uppgifter. Fram till lunch måste jag fokusera och leverera. Sedan blir det åka av. Närmare bestämt trettio mil och workshop i Stockholm. Planen är att börja när rikets normala åttatimmarsdag är över. Vid tjugoett-tiden tackar jag och mina kollegor för den här gången och åker de trettio milen hem igen. I morgon är en ny dag.
Lustigt nog föredrar jag min verklighet framför den stereotypa drömbild vissa har av mitt jobb och min bransch.
Och kokain vet jag inte hur jag skulle få tag på ens om jag ville.
Det finns garanterat en hel hög människor som provoceras av parallellen som dras i den här reklamfilmen. Hur kan någon vara så fräck att jämföra ett mordiskt dåd, utfört av människor, med en naturkatastrof?
Newsflash: Risken är stor att det är vi själva som retat upp jorden. Om det tvistar de lärda.
Oavsett är jag mer än förtjust i den här typen av provocerande reklam.
I dag ger jag dig chansen att fritt kritisera (anonymt, om du så önskar) mitt arbete.
Varför just i dag? Tja, du är välkommen att kritisera mig när som helst – jag har hittills inte censurerat en enda kommentar. Men i dag är även dagen som Värmlandstrafik lanserar Glada bussen. Och det, vännen min, är en kampanj jag i högsta grad kan hållas ansvarig för.
Tidigt i våras kom våra webbkillar Majk och John till mig och frågade om jag hade lust att fundera ut något extra som Värmlandstrafik skulle kunna göra framåt hösten. Spontant hävde jag ur mig att de borde köra en lite annorlunda buss på de värmländska vägarna under en månad eller så, bjuda på biljettkostnaden och kanske till och med ordna en designtävling för att avgöra hur den här unika bussen ska se ut.
Ingen trodde på att det var en genomförbar idé – allra minst jag. Dels visste vi inte om det fanns pengar till något dylikt, dels trodde vi inte att de skulle tända på kampanjen eftersom den skulle innebära en massa merarbete för dem själva.
Trots det satte vi ihop en liten arbetsgrupp, finslipade den väldigt grova idén och presenterade den för kunden.
De tände direkt och i dag är du välkommen att ta del av vårt arbete.
Är det här en bra kampanj?
Jag tycker det. Det är inte en världsomvälvande kampanj, det är inte en provocerande kampanj, du uppmanas inte att köpa eller tycka något, och vi kommer inte vinna några priser för kreativ storslagenhet.
Men det finns en oväntad värme och glädje i kampanjen. Värmlandstrafik visar att de vill ge sina resenärer något tillbaka – att de är beredda att anstränga sig för att sprida lite extra ljus i höstmörkret.
För det är jag stolt att ha ingått i den arbetsgrupp som tillsammans med kunden fick det här att bli verklighet.
Kampanjen tar du del av på www.varmlandstrafik.se/gladabussen. Där kan du ladda upp egna designförslag eller nöja dig med att rösta på andras. När tävlingsperioden är slut går de fem bidrag som fått högst betyg vidare till kampanjjuryn, där bland annat den Värmlandsbördige Adam Friberg ingår (en av grundarna av Cheap Monday). Det vinnande förslaget kommer utföras och rulla runt i Värmland under hela oktober.
Var så god. Leta taskiga meningar, kritisera idén, såga oss som reklambyrå, säg vad du vill. Golvet är fritt.

Kund: Värmlandstrafik
Kampanj: Glada bussen
Arbetsgrupp:
Malin Kornfeld, projektledare
Michael Aitman, ad
Philip Wildenstam, copywriter
Mikael Nilsson, webb-ad
John Svensson, webbutvecklare
Finn Deivert, Flashutvecklare
Heidie Steiness, formgivare
Powered by WordPress