Se hela, början till slut.
Humanist och skeptiker med ena foten i reklambranschen, andra i samhällsdebatten; autodidaktisk bloggare och krönikör med kärlek till vetenskap, frihet, förnuft och Ronja.
Som en av Sveriges minst lästa skrivkunniga bloggare, ger jag mig dagligen (nåväl) i kast med att förstå, förklara och fördöma mänsklighetens idiotiska sidor. Oavsett om motståndarna är religiösa fundamentalister, kvacksalvare eller Thomas Di Levas vägglöss, är målet att varken ta fångar eller lämna sårade kvar på slagfältet — till försvar av människans fulla potential, vad den än må vara.
Utöver det försöker jag hinna ligga en del, också.
Bidra gärna med återkoppling, tips och vänskap. Eller känn dig fri att skriva all ogenomtänkt, indoktrinerad smörja du önskar, om det är din böjelse. Jag censurerar bara kommentarer som har en uppenbar avsikt att sprida ogrundat hat.
Vill du kontakta mig nås jag enklast via philipwildenstam@gmail.com.

Den kanadensiska författarinnan Irshad Manji kommer till Stockholm för att marknadsföra sin senaste bok, Allah, liberty and love. Onsdagen den 12 oktober bjuds intresserade dessutom på en så kallad kunskapskväll i ABF-huset, Sveavägen 41, på temat hedersförtryck.
Samtalsledare är journalisten Nima Dervish, vilket ytterligare bådar för en intressant kväll. Så vad väntar du på? Jag hoppas att vi ses där.
Från inbjudan:
Språk: engelska
Datum & tid: 12 oktober kl. 18:30–20:30
Plats: Sveavägen 41, ABF-huset, Sandlersalen
Kvällen tycks vara gratis, men du måste förhandsanmäla dig till arrangören, Sara Mohammad, senast 11 oktober: pela_fadime@yahoo.se.
Mer information:
Kan livet lära oss att dö? Under dagarna som står till buds, hinner de flesta uppleva glädje och sorg, likgiltighet och rädsla, tristess och frustration. Vardagen är mer av det lilla än det stora, men det är det senare som består. Vi slits i bitar av svek och förlust, svävar på moln när vi smakar seger och förälskelse.
Däremellan utspelar sig livet genom att vara som det är mest: transportsträcka mellan ögonblicken vi minns. Och det, det ger oss tid till reflektion. Därmed inte sagt att vi i allmänhet är särskilt bra på att tänka, men vi gör så gott vi kan – med blandade resultat. Personligen skulle jag gärna besitta förmågan att verkligen greppa teorin om att något (universum och rumtiden) kunde uppstå ur inget (vad fanns före big bang?), men alla försök har hittills bara resulterat i huvudvärk.
Vad vi reflekterar över är subjektivt, men få av oss saknar en relation med döden; endast den skadade hjärnan kan undslippa existensens aldrig avslutade magnum opus, berättelsen om vad som händer när vi dör.
Av förklarliga skäl skrämmer det skiten ur en del, leder andra till tvärsäkerhet om himmelriket och evig lycka, medan vissa suckar motsägelsefullt, ”Den som lever får se.”
Den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins skrev en gång att, ”hur många sätt det än finns att leva, finns det oändligt många fler att vara död, eller snarare inte levande.” Vi borde finna hopp i ord som dessa. Här och nu, främling. Du är här, du är nu.
Om livet tycks dig stort, ta sikte mot dess topp. Om det känns litet, gör dig mindre ändå. Du är du, en gång i tiden en bråkdel av en bråkdels chans att inte vara död, men nu är du här. Alla du känner, allt och alla du älskar, finns till på samma osannolika villkor.
Ändå, att komma till insikt om att ens liv är ett unikum, är på intet vis detsamma som att förlika sig med dess slut. Vi ska alla en gång dö. Desto värre, vi ska alla vara med om att förlora delar av det ramverk vi kallar vardagen.
* * *
Första gången jag höll honom fanns det inte en tanke på existensen av den sannolika motsatspunkten, att det även kunde finnas en sista gång. Varför skulle det? En förälder ser knappast på det nyfödda barnet för att begrunda dess ändlighet; det nykära paret finner få anledningar till att föreställa sig dagen då relationen rasar samman.
Så när Zamzon, blott åtta veckor gammal, kurade ihop sig i mitt knä under bilresan från kenneln i Örebro, slickade mina händer och somnade någonstans mellan Karlskoga och Karlstad, fanns det annat att begrunda. Vad hade jag gett mig in på? Skulle jag, knappt vuxen själv, kunna ta ansvar och bli en god husse? Och hur i hela friden kunde en uppsättning tassar vara så komiskt överdimensionerade i förhållande till den späda valpkroppen?
Många frågor, men svaren kom längs vägen. Redan första året gick innebörden av villkorslös kärlek upp för mig, alltmedan jag såg stora delar av bostaden falla offer för kliande tänder som raskt växte sig större. Ena dagen rycktes en tapet, nästa fick ett bordsben oväntat besök av djupa hål. Det var ändå inget mot att komma hem, öppna dörren och möta ett hav av dunfjädrar, timmar tidigare förseglade i sängens sköna, dyra täcke.
Den känslan, den kampen. Jag kunde inte annat än växa starkare, lära mig andas djupare och passa på att skratta när det ändå inte fanns något annat att göra.
Vid slutet av varje dag väntade belöningen, när alla ”mata mig, lek med mig, rasta mig, hör mig och se mig” byttes mot en simpel fråga, kommunicerad genom de brunaste av ögon: ”Får jag sova bredvid dig i natt också, husse?”
Den som inte tror att en dobermann kan sträcka ut sig raklång över en säng, placera skallen på huvudkudden och malligt vänta in att få täcket placerat över sig, har inte förstått bandet som kan uppstå mellan människa och hund.
Det är lätt att avfärda det med att hunden befinner sig i beroendeställning till sin ägare, men det är att göra det enkelt för sig. Lika mycket som Zamzon blev beroende av mig, blev jag beroende av honom. Förälskad i, programmerad av, bunden vid.
* * *
Vi kan resignera inför sista versen, men livet lär få av oss att möta döden utan rädsla, olust eller ånger. Än mindre kan det lära oss att gå vidare utan sorg när någon vi kommit att hålla av plötsligt inte finns där längre.
I stället är det som att vardagen gör sitt bästa för att påminna oss. Runt varje hörn väntar nya minnen, bakom varje dörr illusionen av de skuggor vi önskar var där. Vi sluter ögonen och möter allt vi inte kom ihåg att vi kommer ihåg. Och vi ler, ler för att vi fortfarande minns. Och vi gråter, gråter för att vi vet att minnen falnar och att dagen då vi inte ens kommer ihåg vad det är vi vill komma ihåg, är närmare än våra egna farväl.
Livet kan inte lära oss dö, inte ens att sörja och minnas på våra villkor. Det enda vi behärskar är konsten att gå vidare, berikade eller brutna – människor likafullt. Och för att kunna gå vidare, är det kanske just minnesförlust vi behöver.
Det går att kämpa emot, men tids nog slocknar till och med de starkaste minnena.
* * *
Tids nog kommer endast fragment återstå av mina nio år tillsammans med Zamzon. Tids nog kommer han bara vara ”den där busiga, envisa hunden jag hade i min ungdom”. Tids nog kommer jag inte ens minnas känslan av hur vi lade oss på golvet i det kliniska rummet; hur Zamzons huvud vilade under mitt; hur han somnade, vännen som formade mig mer än någon annan.
Hur han dog.
Jag har två problem här. Det första är att ett par individer jag högaktar för deras respektive insatser i samhällsdebatten, Per Gudmundson och Dilsa Demirbag-Sten, befinner sig i skyttegravskrig med varandra. Det andra, att det för in debatten om immigrationen och dess medföljande problem på irrelevanta sidospår – precis som alltid.
Upprinnelsen till konflikten var den ledare Gudmundson publicerade på midsommardagen i SvD, med rubriken ”Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier”. Snabbt skapades en kvasidebatt där invektiven haglade; Gudmundson avfärdades bland annat som rasist och mordhotades på Twitter.
Varför?
Han gjorde misstaget att tro att det här är en fråga som går att debattera sakligt. (Exakt samma misstag som jag begår nu.) Med hjälp av statistik från Norge (och viss statistik från Sverige), belyste han problematiken med invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, särskilt invandrare från vissa delar av världen.
Den absoluta majoriteten av alla brott [i Norge] begås av norrmän. 90 procent av gärningsmännen bakom de brott som begicks under den uppmätta perioden, 2001 till 2004, var infödda norrmän. Det är dock vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken som väcker intresse. 6,1 procent av alla norrmän begick något brott under mätperioden. Invandrare från Norden, Västeuropa och Nordamerika begick brott i lägre grad än så. Men 10,4 procent av invandrarna från Östeuropa, 13,6 procent från Asien, 13,8 procent från Central- och Sydamerika och 17,8 procent av invandrarna från Afrika registrerades under samma tid för brott. Även invandrares barn hade högre brottsaktivitet än de norskättade, visar rapporten.
Ursprungsländer med högst procentandel gärningsmän var Marocko (18,1), Iran (19,4), Somalia (21,8) och Irak (23,6 procent). På andra sidan spektret finns ursprungsländer som Kina (5,9) och Filippinerna (4,7 procent).
Bland de mer sakliga reaktioner jag läste på Twitter, fann jag utlåtanden om att Gudmundson borde ha problematiserat mindre och i stället kommit med fler förslag på åtgärder. Det kan folk tycka vad de vill om, personligen tolkade jag det som att upphovsmannen själv inte känner att han befinner sig i en tvärsäker position, att det här är en tung, allvarlig fråga utan enkla svar, som måste lyftas av alla riksdagspartier om vi någonsin ska kunna närma oss politiska åtgärder som faktiskt förbättrar läget (läs: liven) för ett stort antal av våra medborgare: de berörda invandrarna.
Vad han däremot inte gjorde, var att avfärda brottsligheten som en del av invandrarnas etnicitet. När Dilsa Demirbag-Sten skrev sin replik i DN, var det ändå just vad hon beskyllde honom för att göra:
Politik bör bygga på forskning, men man måste inte göra politik av all forskning, som Gudmundson nu vill. Det är ju så svårt att utvisa somalier och irakier, ondgör han sig. Vad återstår? Har Gudmundson siktet på gränserna och en politik baserad på människors etnicitet? Det finns ett namn för sådan politik.
Grundlöst och omotiverat från en debattör som vet bättre. Demirbag-Sten hör till den skara som länge försökt diskutera problematiken med exempelvis hederskulturer – där frågor om familjens anseende och respekt kan driva inblandande att mörda den egna avkomman – bara för att själv avfärdas som islamofob och rasist. (För tydlighetens skull finns det även kristna samhällen med stark hederskultur, till exempel hos assyrierna.)
Därför är det märkligt när hon i sin replik nästan slår knut på sig själv för att, även hon med statistikens hjälp, avfärda att det existerar ett problem. Och att raskt hoppa till slutsatsen att Gudmundson är främlingsfientlig, är både kontraproduktivt och ohederligt. Han nämner aldrig etnicitet som en del av förklaringsmodellen, av den enkla anledningen att hans långa gärning som exempelvis kritiker av islamism visar att han är fullt medveten om att kultur (och i det här fallet brottslighet) inte sitter i förövarnas gener. Den som påstår det kan definieras som rasist, nu är så inte fallet.
Ett annat problem med hela debatten är att det ständigt tycks vara ”antingen eller”. Från ljusskygga håll hör vi att invandrare begår brott eftersom de är araber, afrikaner eller vad som. Från såväl vänstern som borgerligheten tycks socialgrupp tre, det vill säga hög arbetslöshet och social utsatthet, vara den enda godtagbara förklaringen.
Sanningen torde, som så ofta, ligga någonstans mellan alternativen, här kultur – vilket i allra högsta grad också innefattar religion – och klasstillhörighet, medan etnicitet helt kan lämnas utanför. Visst har du större incitament att stjäla och råna för din överlevnad om du behöver överleva för stunden. Men om vi helt avfärdar att individer från våldspräglade kulturer (till exempel Irak och Somalia) riskerar att föra med sig beteenden som det svenska samhället lämnade bakom sig efter upplysningens intåg, gör vi oss själva en otjänst. Och Demirbag-Stens övriga gärning faller på eget grepp, eftersom det finns en självmotsägelse i att hävda att vissa typer av religiösa kulturer skapar en för oss främmande, extrem våldsamhet (hedersvåld) som vi bedömer som brottslig, och samtidigt mena att detta inte avspeglas i brottsstatistiken för dessa grupper, som om brott vore ett nollsummespel där den ena brottsligheten tar ut den andra.
Vi är alla barn av vår tid, men om vi tittar på världen runt oss är det svårt att påstå att vi alla lever och verkar i samma tid. De västerländska idealen av demokrati, sekularism, jämställdhet, individuell frihet och annat som ingår i vår överenskommelse om mänskliga rättigheter, har inte slagit igenom i världens alla kulturer. Som liberal (om än icke-utopisk sådan) måste jag tro att ingen är dömd på förhand av sitt ursprung. Individer som invandrar till Sverige kommer hit av en mängd anledningar, och precis som Demirbag-Sten skriver i sin slutreplik, är det inte kollektiv som begår brott – det är individer. Men det förändrar på intet sätt att det är vi som själva väljer hur vi ska förhålla oss till dem. Vi kan överge dem åt deras öden genom att fortsätta driva den aningslösa immigrationspolitik som hittills bara tycks ha spätt på problemen, eller så kan vi resa oss upp och erkänna att vi har ett jobb att göra. Och göra det.
Per Gudmundsons ledare må ha sina brister, men den rymmer samtidigt en harmlös önskan om att våra riksdagspartier ska sluta överlåta de här frågorna till partier som förvandlar dem till populistiska slagord. För det förtjänar han beröm, inte kritik. Särskilt av Dilsa Demirbag-Sten, som borde vara bundsförvant, inte fiende.
Det är och förblir individer som begår brott, men i den debatt som behöver föras, måste vi medge att vissa individer kommer hit från miljöer som ger dem lägre chanser att lyckas i mötet med värderingar som för dem inte bara är främmande, utan själva antitesen till den värld de tror sig behöva upprätthålla.
Referenser: