Feminismens misslyckande (+ 1)

YouTube Preview Image

Se hela, början till slut.

Kategori: Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Sanningen gör ont

YouTube Preview Image
Kategori: Religion
Etiketter: , , , , ,

Häxdoktorer och barnoffer i Uganda

”Allan Ssembatya was the subject of a brutal attack in 2009.” (© Jubilee Campaign)

The villages and farming communities that surround Uganda’s capital, Kampala, are gripped by fear.

Schoolchildren are closely watched by teachers and parents as they make their way home from school. In playgrounds and on the roadside are posters warning of the danger of abduction by witch doctors for the purpose of child sacrifice.

The ritual, which some believe brings wealth and good health, was almost unheard of in the country until about three years ago, but it has re-emerged, seemingly alongside a boom in the country’s economy.

The mutilated bodies of children have been discovered at roadsides, the victims of an apparently growing belief in the power of human sacrifice.

Vi skriver 2011, blundar och reflekterar över allt som är gott med världen. Tack vare den vetenskapliga metoden har vi evidensbaserad vård som inte bara räddar livet på sjuka vars sjukdomar tidigare var dödsdomar, genom vaccinationer, bättre hygien och ökad hälsomedvetenhet är chanserna större än någonsin att slippa smittorna som tidigare härjade över hela vår jord. Och då ska vi inte ens tala om bekvämligheterna som utgör vår vardag: tvättmaskiner, för bövelen; Steve Jobs arv under våra fingertoppar; charterveckor så långt hemifrån att vi för hundra år sedan knappt vågade tänka tanken; med mera.

Vi skriver 2011 och läser att en uråldrig sed på nytt ser dagens ljus i bakvattnet av religion, vidskepelse och okunskap i Uganda, den afrikanska republik som redan gjort sig känd som nationen med ett starkt stöd för att döma homosexuella till döden.

Barnoffer.

Läs det igen: barnoffer.

Orden räcker inte till. Det är 2011 och barnoffer är en industri blott tusen mil hemifrån. Världen är fortfarande för mörk.

At Kampala main hospital, consultant neurosurgeon Michael Muhumuza shows me the X-rays of the horrific injuries suffered by nine-year-old Allan.

They reveal missing bone from his skull and damage to a part of his brain after a machete sliced through Allan’s head and neck in an attempt to behead him; he was castrated by the witch doctor. It was a month before Allan woke from a coma after being dumped near his village home.

Allan was able to identify his attackers, including a man called Awali. But the police say Allan’s eyewitness account is unreliable.

Local people told us that Awali continues to be involved with child sacrifice.

For our own inquiries, we posed as local businessmen and asked around for a witch doctor that could bring prosperity to our local construction company. We were soon introduced to Awali. He led us into a courtyard behind his home, and as if to welcome us he and his helpers wrestled a goat to the ground and slit its throat.

”This animal has been sacrificed to bring luck to us all,” Awali explained. He then demanded a fee of $390 (£250) for the ritual and asked us to return in a few days.

At our next meeting, Awali invited us into his shrine, which is traditionally built from mud bricks with a straw roof. Inside, the floor is littered with herbs, face masks, rattles and a machete.

The witch doctor explained that this meeting was to discuss the most powerful spell – the sacrifice of a child.

”There are two ways of doing this,” he said. ”We can bury the child alive on your construction site, or we cut them in different places and put their blood in a bottle of spiritual medicine.”

Awali grabbed his throat. ”If it’s a male, the whole head is cut off and his genitals. We will dig a hole at your construction site, and also bury the feet and the hands and put them all together in the hole.”

Awali boasted he had sacrificed children many times before and knew what he was doing. After this meeting, we withdrew from the negotiations.

We handed our notes to the police. Awali is still a free man.

Mer information:

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Irshad Manji besöker Stockholm

Den kanadensiska författarinnan Irshad Manji kommer till Stockholm för att marknadsföra sin senaste bok, Allah, liberty and love. Onsdagen den 12 oktober bjuds intresserade dessutom på en så kallad kunskapskväll i ABF-huset, Sveavägen 41, på temat hedersförtryck.

Samtalsledare är journalisten Nima Dervish, vilket ytterligare bådar för en intressant kväll. Så vad väntar du på? Jag hoppas att vi ses där.

Från inbjudan:

Språk: engelska
Datum & tid: 12 oktober kl. 18:30–20:30
Plats: Sveavägen 41, ABF-huset, Sandlersalen

Kvällen tycks vara gratis, men du måste förhandsanmäla dig till arrangören, Sara Mohammad, senast 11 oktober: pela_fadime@yahoo.se.

Mer information:

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , ,

Religiös kausalitet

Via:

Kategori: Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

I en otäckare del av Stockholm

Huvudet är fullt av intryck sedan jag flyttade till huvudstaden. Tids nog kommer jag säkert sammanfatta en del av dem, gå igenom vad som är bättre, sämre eller helt enkelt bara annorlunda mot livet i Karlstad. Men inte i dag.

I dag nöjer jag mig med det mest frånstötande som hittills mött mig under promenaderna genom stadsdelarna: ett skyltfönster på Tegnérgatan 8, för Svenska missionskyrkans bokhandel, Gummessons bok & musik.

Hjärntvätt ska börjas i tid, sägs det. (I ärlighetens namn riktar sig inte allt i butiken till barn, mycket kan säkerligen uppskattas av hela familjen Skenhelig.)

Ett axplock av sortimentet:

Något i ögonvrån fick mig att stanna till ...

Titta där! Bibelns förbud står för obeskrivlig underhållning

Vad gör du när undergången är nära? Samlar på kort, så klart

Gud, källan till roliga lekar för alla barn (så länge din far inte heter Abraham)

Jag undrar, hjälper spelet barnen att jämföra Bibelns självmotsägelser?

 

Kategori: Religion
Etiketter: , , , , , , , ,

I dag föll den nya domen i Högsbymordet

Bakgrund från DN.se:

Klockan 11 meddelades domen i Högsbyfallet där sonen i en familj tidigare dömts för mordet på Abbas Rezai.

Nu dömer Göta hovrätt föräldrarna, Raoof Ataei och Leyla Ataei. som [sic] för hedersmordet. De döms till tio års fängelse.

Göta hovrätt var enig i sin dom. Båda föräldrarna döms för mord och de utvisas ”för all framtid”. Sonen i familjen, som tidigare fällts för mord, har samtidigt fällts för medhjälp till mord. Straffet blir sluten ungdomsvård på ett år och fyra månader. Han ska inte utvisas från Sverige.

Efter att domen meddelades säkrade jag en pdf-kopia. (Du återfinner den inte bland referenserna nedan. Ring eller mejla Göta hovrätt om du vill ha en egen kopia, målnummer B 1338-11.) Det är en utförlig dom som är såväl saklig som resonerande – något av ett konststycke mitt uppe i all den jävlighet som är hedersmordet av Abbas Rezai.

I slutändan tycks sonens, Abdulmajid Ataei (nedan Majid), ändrade vittnesmål ha varit det som vägde tyngst. Jag gör inte anspråk på att vara sakkunnig här, men utifrån strävan efter logisk följdriktighet tillsammans med den tekniska bevisningen och andra vittnesmål, är hans berättelse den enda av de tilltalades som inte leder till den ena motsägelsen efter den andra.

Läs och begrunda Majids vittnesmål, om du har mage för det.

Majid Ataei har berättat i huvudsak följande: Raoof och Leyla bestämde över familjen. Raoof var familjens överhuvud. Om barnen kom med egna förslag fick de stryk. Zarah fick inte titta på tv, klippa håret kort eller på egen hand använda datorn. Hon fick inte heller ha mobiltelefon. Alireza och Mohammad, hans bröder, höll Zarah sällskap när hon var ute. De skulle bl. a. kontrollera Zarahs hår. Om Zarah bröt mot reglerna skulle de slå henne. Om de inte slog Zarah blev de själva straffade. Leyla slog barnen med vattenslang och kablar.

Leyla och Raoof var mycket arga över att Zarah levde tillsammans med Abbas. De sade att Zarah hade förstört familjens heder och att hon lika gärna kunde ha varit död. Enligt Raoof var hundar mycket bättre än Zarah. Leyla kontaktade Bibi Hawa Sadat som bodde i Skellefteå. Leyla sade till Bibi att om Bibi gömde Zarah så visste Bibi vilka konsekvenserna skulle bli. Vid ett tillfälle ringde Abbas till Leyla. Leyla sade till Abbas att denne skulle låta bli hennes dotter för annars skulle Abbas få vad denne förtjänade. Raoof talade också med Abbas och sade att det var ”kört” om Abbas inte lämnade Zarah. Under besöket i Skellefteå var Leyla mycket upprörd och kunde vräka ur sig vad som helst. När han och Leyla kom till huset där Abbas bodde gick Leyla in i bostaden utan att knacka på dörren. Därefter sökte Leyla igenom bostaden. I bostaden fanns tre män. Leyla var hotfull mot dem.

De åkte tillbaka till Högsby. Efter ett tag förändrades Leylas och Raoofs inställning till Zarahs bortavaro från hemmet. Hans föräldrar berättade för honom att Zarah och Abbas skulle komma till Högsby för att gifta sig. Raoof och Leyla betedde sig dock inte som att de verkligen menade att Abbas och Zarah skulle få gifta sig. Hans föräldrar sade att det hade varit bättre om de inte haft en dotter. Raoof köpte hundkexen som påträffats i köket. Raoof sade att eftersom Zarah inte var bättre än en hund så kunde hon äta hundmat. I deras kultur så anses hundar vara smutsiga.

Han blev tillsagd att hämta den aktuella kniven och fotografera sig med den. Han gjorde så och tog några bilder med självutlösaren. Alireza tog också några bilder på honom. Han fotograferade eftersom det påminde honom om filmerna om Rambo. Efter att han hade fotograferat såg han inte till kniven. Han och Alireza brukade leka med baseballträet. Det förvarades i skåpet som stod i hallen i den vänstra lägenheten. Järnröret hade han inte sett före det att den aktuella händelsen inträffade.

Raoof hälsade inte ens på Abbas när denne kom. Raoof slängde in Abbas väska i den vänstra lägenheten. Abbas och Raoof gick in i den mellersta lägenheten. Zarah gick in i den vänstra lägenheten. Raoof brukade hålla isär männen och kvinnorna i familjen. Rolf Kalén och Jaroslav Holinka försökte lugna ned situationen. När Rolf Kalén och Jaroslav Holinka hade lämnat fastigheten fanns det inga andra personer än familjemedlemmarna i lägenheterna. Han och Abbas satte sig i en av de två sofforna som stod i vardagsrummet i den mellersta lägenheten. Han satt till höger och Abbas något till vänster om mitten. Ett soffbord var placerat framför soffan. Raoof lämnade den mellersta lägenheten och gick till den vänstra lägenheten där Leyla och Zarah var. Raoof och Leyla var arga på Zarah. Efter att tag kom Raoof tillbaka till den mellersta lägenheten och satte sig på en stol intill soffbordets ena hörn. Raoof började ställa frågor till Abbas om dennes släkt. Vid detta tillfälle var Alireza troligen inte i den mellersta lägenheten. När han skulle hämta en bricka med te såg han att Leyla krossade två tabletter på en bit papper. Han är säker på att Leyla krossade tabletter. Hon brukade använda sömntabletter, dock utan att först ha krossat dem. Hon lade de krossade tabletterna i ett saftglas och gick med detta till den vänstra lägenheten. Leyla kom tillbaka till den mellersta lägenheten och gick in i köket. När de hade druckit teet gick han dit. Då såg han att Leyla stod vid spisen. När han kom tillbaka till vardagsrummet frågade Raoof varför Abbas inlett en relation med Zarah. Abbas sade att det var fel men att man måste förlåta någon gång. Abbas såg rädd ut. Raoof började hota att han skulle döda Abbas. Situationen blev obehaglig och han gick mot dörren till hallen. Han ville lämna vardagsrummet när Raoof skrek att det var Abbas största misstag att komma med Zarah till Högsby. Leyla kom in i vardagsrummet. Hon rörde sig snabbt och höll en gryta med båda händerna. Hon kastade innehållet i grytan på Abbas som satt i soffan. Han tror att Abbas lutade sig bakåt relativt mycket när vätskan träffade honom i ansiktet. Abbas försökte skydda sig med händerna men han hann nog inte med det. Abbas sprang mot dörren till hallen. Raoof skrek att Abbas skulle stoppas och att denne inte fick lämna lägenheten. Leyla tog tag i Abbas kavaj och drog tillbaka denne. Abbas var först ut i hallen, sedan kom Leyla. Han tryckte sig mot ena väggen i hallen när Leyla tog tag i Abbas kavaj och stod inte i vägen för Abbas. Raoof tog ett basebollträ och slog Abbas med det. Det första slaget träffade Abbas högt upp på ryggen. Det andra slaget tog i dörrkarmen. Slagträet gick av. Leyla höll fortfarande fast Abbas. Raoof tog ett järnrör och slog Abbas med det två till fyra gånger. Ett av slagen träffade uppe på Abbas huvud. Leyla var nära Abbas och Raoof. Abbas låg inte ned utan var framåtböjd. Han hindrade inte Abbas när denne försökte fly från lägenheten. Raoof sade till honom att hämta kniven. Han frågade vilken kniv Raoof menade. Raoof sade att det var den som låg på hatthyllan. Han gjorde som han hade blivit tillsagd. Om han inte hade hämtat kniven skulle Raoof ha attackerat honom. Han kände sig maktlös. När han hade hämtat kniven sade Raoof till honom att hugga Abbas, men han kunde inte förmå sig till att göra det. Raoof sade med ”den stora rösten”, den Raoof använde när han var arg, att han skulle hugga Abbas. Han svarade återigen att han inte kunde göra det. Eftersom det handlade om att ta ett liv kunde han säga emot Raoof. Han förstod att Raoof skulle använda kniven mot Abbas. Raoof tog kniven ur hans hand och började hugga Abbas över hela kroppen. Första hugget träffade Abbas rygg. Raoof siktade även mot halsen. Raoof utdelade vissa hugg med en hand och vissa hugg med båda händerna. Abbas försökte resa sig upp, men Raoof och Leyla tryckte ned Abbas. Raoof högg fem till nio gånger och rörde sig runt Abbas under tiden. Slutligen hamnade Abbas vid garderoben i hallen. Raoof fortsatte att hugga. Han deltog inte i attacken mot Abbas. Han var chockad av det som hände. I samband med detta knackade det på ytterdörren. Leyla öppnade dörren. Utanför stod Zarah och Mohammad. Leyla lämnade snabbt lägenheten och stängde ytterdörren. Raoof sade högt till honom att kontrollera om Abbas levde, men han visste inte hur han skulle göra det. Han tog några steg i riktning mot Abbas och han upplevde det som mycket hemskt. Det var overkligt. Raoof gav honom kniven och sade att han skulle tvätta den. Han tror inte att han använde diskmedel. Han lade kniven på diskbänken men blev sedan blev tillsagd att flytta på den. Han tog då kniven över bladet. Vid detta tillfälle hade Leyla och Raoof plastpåsar på händerna. Han bar jeans vid tillfället; det stänkte blod på dem. Han har fortfarande mardrömmar om händelsen. Han minns hur Abbas skrek och sprang mot dörren. Han kan inte förlåta sig själv för att han inte ingrep.

Efter händelsen sade han att de borde ringa polisen, men det tillät inte Raoof och Leyla. Ungefär en halvtimme innan de lämnade Högsby sade Raoof att han skulle gå till den mellersta lägenheten för att kontrollera om Abbas var död. Han öppnade dörren lite grann, tittade in och kunde se att Abbas i vart fall inte andades. Därefter sade Raoof att han skulle köra ut bilen. När Leyla och Zarah kom ut höll Leyla i Zarah, vilket han tolkade som att Zarah inte kunde gå utan hjälp. Raoof sade att han skulle köra till Göteborg. Raoof var arg under färden och sade att de borde lämna Zarah utmed vägen eller i skogen. Han ignorerade Raoof och sade till slut att han inte ville att de skulle göra det. Raoof blev då arg och anklagade honom för att ta Zarahs parti. När de hade kommit till Göteborg körde de vidare till Malmö. Därefter kom de till Köpenhamn, varpå de fick de kontakt med Mobin och åkte till dennes lägenhet. Där berättade Raoof för Mobin att Abbas dött. Leyla hade problem med brännskadorna och Mobin ordnade med salva. Mobin berättade att underåriga som fällts i domstol i Danmark för liknande gärningar hade dömts till låga straff. Raoof och Leyla sade därför att han, Majid, skulle ta på sig gärningen. Om han inte gjorde det skulle föräldrarna inte kunna ta hand om hans syskon. Han gick därför med på att ta på sig gärningen. Raoof, Leyla och Mobin gick igenom vad han skulle säga. De sade att han skulle säga att Raoof hade varit på toaletten, att Leyla befunnit sig i den vänstra lägenheten och att han och Abbas hade börjat bråka med varandra. Han skulle även säga att Raoof inte hade kunnat förhindra gärningen. Leyla sade vid något tillfälle att om någon frågade om sömntabletter så skulle han inte säga något om det. De åkte tillbaka till Sverige varpå han anmälde sig hos polisen.

Efter att Raoof och Leyla hade släppts ur häkte uppmanade de honom fortlöpande att han skulle hålla fast vid sin berättelse. Den slutna ungdomsvården avtjänade han på Sundbo ungdomshem i Fagersta och på Johannisbergs ungdomshem i Kalix. På Johannisberg fick han behandling av bl.a. psykologen Andrea Aspegren.

Referenser:

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Krönika: Hur många sätt det än finns att leva, finns det oändligt många fler att vara död

Kan livet lära oss att dö? Under dagarna som står till buds, hinner de flesta uppleva glädje och sorg, likgiltighet och rädsla, tristess och frustration. Vardagen är mer av det lilla än det stora, men det är det senare som består. Vi slits i bitar av svek och förlust, svävar på moln när vi smakar seger och förälskelse.

Däremellan utspelar sig livet genom att vara som det är mest: transportsträcka mellan ögonblicken vi minns. Och det, det ger oss tid till reflektion. Därmed inte sagt att vi i allmänhet är särskilt bra på att tänka, men vi gör så gott vi kan – med blandade resultat. Personligen skulle jag gärna besitta förmågan att verkligen greppa teorin om att något (universum och rumtiden) kunde uppstå ur inget (vad fanns före big bang?), men alla försök har hittills bara resulterat i huvudvärk.

Vad vi reflekterar över är subjektivt, men få av oss saknar en relation med döden; endast den skadade hjärnan kan undslippa existensens aldrig avslutade magnum opus, berättelsen om vad som händer när vi dör.

Av förklarliga skäl skrämmer det skiten ur en del, leder andra till tvärsäkerhet om himmelriket och evig lycka, medan vissa suckar motsägelsefullt, ”Den som lever får se.”

Den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins skrev en gång att, ”hur många sätt det än finns att leva, finns det oändligt många fler att vara död, eller snarare inte levande.” Vi borde finna hopp i ord som dessa. Här och nu, främling. Du är här, du är nu.

Om livet tycks dig stort, ta sikte mot dess topp. Om det känns litet, gör dig mindre ändå. Du är du, en gång i tiden en bråkdel av en bråkdels chans att inte vara död, men nu är du här. Alla du känner, allt och alla du älskar, finns till på samma osannolika villkor.

Ändå, att komma till insikt om att ens liv är ett unikum, är på intet vis detsamma som att förlika sig med dess slut. Vi ska alla en gång dö. Desto värre, vi ska alla vara med om att förlora delar av det ramverk vi kallar vardagen.

* * *

Första gången jag höll honom fanns det inte en tanke på existensen av den sannolika motsatspunkten, att det även kunde finnas en sista gång. Varför skulle det? En förälder ser knappast på det nyfödda barnet för att begrunda dess ändlighet; det nykära paret finner få anledningar till att föreställa sig dagen då relationen rasar samman.

Så när Zamzon, blott åtta veckor gammal, kurade ihop sig i mitt knä under bilresan från kenneln i Örebro, slickade mina händer och somnade någonstans mellan Karlskoga och Karlstad, fanns det annat att begrunda. Vad hade jag gett mig in på? Skulle jag, knappt vuxen själv, kunna ta ansvar och bli en god husse? Och hur i hela friden kunde en uppsättning tassar vara så komiskt överdimensionerade i förhållande till den späda valpkroppen?

Många frågor, men svaren kom längs vägen. Redan första året gick innebörden av villkorslös kärlek upp för mig, alltmedan jag såg stora delar av bostaden falla offer för kliande tänder som raskt växte sig större. Ena dagen rycktes en tapet, nästa fick ett bordsben oväntat besök av djupa hål. Det var ändå inget mot att komma hem, öppna dörren och möta ett hav av dunfjädrar, timmar tidigare förseglade i sängens sköna, dyra täcke.

Den känslan, den kampen. Jag kunde inte annat än växa starkare, lära mig andas djupare och passa på att skratta när det ändå inte fanns något annat att göra.

Vid slutet av varje dag väntade belöningen, när alla ”mata mig, lek med mig, rasta mig, hör mig och se mig” byttes mot en simpel fråga, kommunicerad genom de brunaste av ögon: ”Får jag sova bredvid dig i natt också, husse?”

Den som inte tror att en dobermann kan sträcka ut sig raklång över en säng, placera skallen på huvudkudden och malligt vänta in att få täcket placerat över sig, har inte förstått bandet som kan uppstå mellan människa och hund.

Det är lätt att avfärda det med att hunden befinner sig i beroendeställning till sin ägare, men det är att göra det enkelt för sig. Lika mycket som Zamzon blev beroende av mig, blev jag beroende av honom. Förälskad i, programmerad av, bunden vid.

* * *

Vi kan resignera inför sista versen, men livet lär få av oss att möta döden utan rädsla, olust eller ånger. Än mindre kan det lära oss att gå vidare utan sorg när någon vi kommit att hålla av plötsligt inte finns där längre.

I stället är det som att vardagen gör sitt bästa för att påminna oss. Runt varje hörn väntar nya minnen, bakom varje dörr illusionen av de skuggor vi önskar var där. Vi sluter ögonen och möter allt vi inte kom ihåg att vi kommer ihåg. Och vi ler, ler för att vi fortfarande minns. Och vi gråter, gråter för att vi vet att minnen falnar och att dagen då vi inte ens kommer ihåg vad det är vi vill komma ihåg, är närmare än våra egna farväl.

Livet kan inte lära oss dö, inte ens att sörja och minnas på våra villkor. Det enda vi behärskar är konsten att gå vidare, berikade eller brutna – människor likafullt. Och för att kunna gå vidare, är det kanske just minnesförlust vi behöver.

Det går att kämpa emot, men tids nog slocknar till och med de starkaste minnena.

* * *

Tids nog kommer endast fragment återstå av mina nio år tillsammans med Zamzon. Tids nog kommer han bara vara ”den där busiga, envisa hunden jag hade i min ungdom”. Tids nog kommer jag inte ens minnas känslan av hur vi lade oss på golvet i det kliniska rummet; hur Zamzons huvud vilade under mitt; hur han somnade, vännen som formade mig mer än någon annan.

Hur han dog.

Kategori: Krönikor Personligt Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En precis lika fruktlös debatt som alltid

Jag har två problem här. Det första är att ett par individer jag högaktar för deras respektive insatser i samhällsdebatten, Per Gudmundson och Dilsa Demirbag-Sten, befinner sig i skyttegravskrig med varandra. Det andra, att det för in debatten om immigrationen och dess medföljande problem på irrelevanta sidospår – precis som alltid.

Upprinnelsen till konflikten var den ledare Gudmundson publicerade på midsommardagen i SvD, med rubriken ”Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier”. Snabbt skapades en kvasidebatt där invektiven haglade; Gudmundson avfärdades bland annat som rasist och mordhotades på Twitter.

Varför?

Han gjorde misstaget att tro att det här är en fråga som går att debattera sakligt. (Exakt samma misstag som jag begår nu.) Med hjälp av statistik från Norge (och viss statistik från Sverige), belyste han problematiken med invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, särskilt invandrare från vissa delar av världen.

Den absoluta majoriteten av alla brott [i Norge] begås av norrmän. 90 procent av gärningsmännen bakom de brott som begicks under den uppmätta perioden, 2001 till 2004, var infödda norrmän. Det är dock vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken som väcker intresse. 6,1 procent av alla norrmän begick något brott under mätperioden. Invandrare från Norden, Västeuropa och Nordamerika begick brott i lägre grad än så. Men 10,4 procent av invandrarna från Östeuropa, 13,6 procent från Asien, 13,8 procent från Central- och Sydamerika och 17,8 procent av invandrarna från Afrika registrerades under samma tid för brott. Även invandrares barn hade högre brottsaktivitet än de norskättade, visar rapporten.

Ursprungsländer med högst procentandel gärningsmän var Marocko (18,1), Iran (19,4), Somalia (21,8) och Irak (23,6 procent). På andra sidan spektret finns ursprungsländer som Kina (5,9) och Filippinerna (4,7 procent).

Bland de mer sakliga reaktioner jag läste på Twitter, fann jag utlåtanden om att Gudmundson borde ha problematiserat mindre och i stället kommit med fler förslag på åtgärder. Det kan folk tycka vad de vill om, personligen tolkade jag det som att upphovsmannen själv inte känner att han befinner sig i en tvärsäker position, att det här är en tung, allvarlig fråga utan enkla svar, som måste lyftas av alla riksdagspartier om vi någonsin ska kunna närma oss politiska åtgärder som faktiskt förbättrar läget (läs: liven) för ett stort antal av våra medborgare: de berörda invandrarna.

Vad han däremot inte gjorde, var att avfärda brottsligheten som en del av invandrarnas etnicitet. När Dilsa Demirbag-Sten skrev sin replik i DN, var det ändå just vad hon beskyllde honom för att göra:

Politik bör bygga på forskning, men man måste inte göra politik av all forskning, som Gudmundson nu vill. Det är ju så svårt att utvisa somalier och irakier, ondgör han sig. Vad återstår? Har Gudmundson siktet på gränserna och en politik baserad på människors etnicitet? Det finns ett namn för sådan politik.

Grundlöst och omotiverat från en debattör som vet bättre. Demirbag-Sten hör till den skara som länge försökt diskutera problematiken med exempelvis hederskulturer – där frågor om familjens anseende och respekt kan driva inblandande att mörda den egna avkomman – bara för att själv avfärdas som islamofob och rasist. (För tydlighetens skull finns det även kristna samhällen med stark hederskultur, till exempel hos assyrierna.)

Därför är det märkligt när hon i sin replik nästan slår knut på sig själv för att, även hon med statistikens hjälp, avfärda att det existerar ett problem. Och att raskt hoppa till slutsatsen att Gudmundson är främlingsfientlig, är både kontraproduktivt och ohederligt. Han nämner aldrig etnicitet som en del av förklaringsmodellen, av den enkla anledningen att hans långa gärning som exempelvis kritiker av islamism visar att han är fullt medveten om att kultur (och i det här fallet brottslighet) inte sitter i förövarnas gener. Den som påstår det kan definieras som rasist, nu är så inte fallet.

Ett annat problem med hela debatten är att det ständigt tycks vara ”antingen eller”. Från ljusskygga håll hör vi att invandrare begår brott eftersom de är araber, afrikaner eller vad som. Från såväl vänstern som borgerligheten tycks socialgrupp tre, det vill säga hög arbetslöshet och social utsatthet, vara den enda godtagbara förklaringen.

Sanningen torde, som så ofta, ligga någonstans mellan alternativen, här kultur – vilket i allra högsta grad också innefattar religion – och klasstillhörighet, medan etnicitet helt kan lämnas utanför. Visst har du större incitament att stjäla och råna för din överlevnad om du behöver överleva för stunden. Men om vi helt avfärdar att individer från våldspräglade kulturer (till exempel Irak och Somalia) riskerar att föra med sig beteenden som det svenska samhället lämnade bakom sig efter upplysningens intåg, gör vi oss själva en otjänst. Och Demirbag-Stens övriga gärning faller på eget grepp, eftersom det finns en självmotsägelse i att hävda att vissa typer av religiösa kulturer skapar en för oss främmande, extrem våldsamhet (hedersvåld) som vi bedömer som brottslig, och samtidigt mena att detta inte avspeglas i brottsstatistiken för dessa grupper, som om brott vore ett nollsummespel där den ena brottsligheten tar ut den andra.

Vi är alla barn av vår tid, men om vi tittar på världen runt oss är det svårt att påstå att vi alla lever och verkar i samma tid. De västerländska idealen av demokrati, sekularism, jämställdhet, individuell frihet och annat som ingår i vår överenskommelse om mänskliga rättigheter, har inte slagit igenom i världens alla kulturer. Som liberal (om än icke-utopisk sådan) måste jag tro att ingen är dömd på förhand av sitt ursprung. Individer som invandrar till Sverige kommer hit av en mängd anledningar, och precis som Demirbag-Sten skriver i sin slutreplik, är det inte kollektiv som begår brott – det är individer. Men det förändrar på intet sätt att det är vi som själva väljer hur vi ska förhålla oss till dem. Vi kan överge dem åt deras öden genom att fortsätta driva den aningslösa immigrationspolitik som hittills bara tycks ha spätt på problemen, eller så kan vi resa oss upp och erkänna att vi har ett jobb att göra. Och göra det.

Per Gudmundsons ledare må ha sina brister, men den rymmer samtidigt en harmlös önskan om att våra riksdagspartier ska sluta överlåta de här frågorna till partier som förvandlar dem till populistiska slagord. För det förtjänar han beröm, inte kritik. Särskilt av Dilsa Demirbag-Sten, som borde vara bundsförvant, inte fiende.

Det är och förblir individer som begår brott, men i den debatt som behöver föras, måste vi medge att vissa individer kommer hit från miljöer som ger dem lägre chanser att lyckas i mötet med värderingar som för dem inte bara är främmande, utan själva antitesen till den värld de tror sig behöva upprätthålla.

Referenser:

Kategori: Nyhetsflödet Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En favoritanekdot

Ett antal år efter att Albert Einstein presenterade relativitetsteorin, stötte han fortfarande på hårt motstånd från andra vetenskapsmän. Majoriteten höll så klart med honom efter att empiriska prövningar av teorin visade att den höll, men en naturlig del av den vetenskapliga processen är just ifrågasättande.

Något som däremot står utanför sund vetenskapsteori är ideologiskt eller teologiskt ifrågasättande. Vi ser det fortfarande hos kritiker av evolutionsteorin, medan juden Einstein mötte det i form av en pamflett som gavs ut i Tyskland 1931, Hundert Autoren gegen Einstein [100 författare mot Einstein], med tydliga antisemitiska undertoner.

Kloke Albert tog dock kritiken med ro och replikerade:

”If I were wrong, it would only have taken one.”

Referens:

Kategori: Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , ,