Min syn på språkvård

Det händer varje gång. Jag kan inte upplysa er om något som har med språkvård att göra utan att någon av er tar det som ett personligt påhopp.

Visst, vi människor är särdeles usla på att erkänna våra brister. Att inse att vi gjort något fel under en längre tid … det är inget vi gör frivilligt.

Som Sabina. Hon hör till majoriteten av svenskar, den grupp som inte kan stava till ”sjyst”. När jag berättade hur det ligger till blev hon tjurig i stället för tacksam.

Jösses, jag besparade henne precis två onödiga bokstäver. Om det är något som är språkliberalt, är inte det att minska antalet bokstäver i ett ord?

Jag älskar mitt språk. Jag är född i Sverige och fick svenskan med modersmjölken. Med tiden har jag lärt mig mer och mer. Där jag tidigare såg begränsningar ser jag i dag bara möjligheter. Svenskan är ett levande språk som tillhör oss alla och är under konstant utveckling. Men jag fruktar inte regler och ramverk. Språklig anarki är inte samma sak som utveckling. Syftet med det skrivna ordet är att förmedla historier. Oavsett om du läser Försäkringskassans senaste utskick eller en deckare: Du tar del av ord som kommer från en annan människa. Ju mer korrekta vi är när vi stavar, ställer upp tabeller, kommaterar bisatser, disponerar paragrafer, med mera, desto enklare blir det för mottagaren att fokusera på vad vi faktiskt försöker berätta.

Här följer hennes kommentar och mitt svar:

Sabina — 05 Dec 2009 kl 13:13
Ganska ofta när jag läser dina inlägg om svenska språket slås jag av en känsla att jag sitter i skolbänken hos en gammal paragrafryttare som sällan rör sig utanför sitt klassrum och sina böcker. Där sitter han, omedveten om att språket förändras tillsammans med användarna utanför hans dörrar och det finns inte ett jäkla skit han kan göra åt saken. Förutom att möjligen svära åt dagens ungdomar och tycka att det var bättre förr. Men det kanske är det du gör?

Philip — 05 Dec 2009 kl 13:33
Sabina, vi tar alla ansvar för vår egen nivå av bildning. Jag beskylls av vissa för att vara för språkliberal, av andra (t.ex. du) för att vara konservativ.

Jag ser mitt skrivande som en evig strävan efter förbättring och jag experimenterar och leker med språket dagligen. Det primära är att skriva så mycket som möjligt, det sekundära att sluka all litteratur jag kan komma över som behandlar ämnet.

I min värld är det en tydlig skillnad på en människa som känner till reglerna hon bryter mot och en människa som gömmer sig bakom ”det är kreativt att bryta mot reglerna” när hon är för lat för att lära sig dem.

Att stava korrekt är den sista regeln jag vill bryta mot. Det händer att jag gör det och jag tar tacksamt emot kritik när så sker.

Tyvärr har jag slutat förvånas över kritiken jag får ta emot när jag delar med mig av den expertis jag faktiskt sitter på.

Ordet ”sjyst” existerar i en uppsjö av former: framför allt juste, sjyst, sjysst, schyst och schysst. Hade jag tyckt det var bättre förr skulle jag klängt mig fast vid ”juste”, likt så många grundskolelärare.

Här ovan presenterar jag min åsikt i frågan och den delas av Sveriges officiella språkorgan, Språkrådet. Tvärtemot vad du verkar tro är de ett framåtsträvande organ som kontinuerligt ser över sina rekommendationer för att språket ska vara så levande som möjligt.

Jag rekommenderar att du köper ett exemplar av deras ”Svenska skrivregler” – ett fantastiskt redskap för alla som vill slippa att läsaren hakar upp sig på irriterande småfel i stället för att ta till sig den kompletta upplevelsen av texten.