”Det finns en aldrig avslutad sång
som känns sannare än perfektionen
Vad jag tänkt är brustet och halvt
Min kärlek har tappat tonen
Det är som jag spelat för hårt och spänt
på ett alltför lackerat instrument
när det är för babblet som jag har känt
och chansen på millionen

//

Jag vill älska skärvan och spillran
det halva och ofullgångna
Jag vill vara i fred
men skrika ändå
skrika ändå har jag sagt
mot en värld som jag inte vågar mig på
och en makt som jag tror är en övermakt
och ändå stanna här i mitt rum
rädd och krum
och försöka dränka de blödandes skrik
i kammarmusik”

– Lars Forssell, Oktoberdikter, 1971

Mina första, staplande steg in i skrivandets värld togs som svårmodig tonårspoet. Nyckeln till pojkrummet var omvriden, lampan övertäckt med en tshirt för rätt dunkel, och stereon ljöd ömsom av Dylan, ömsom av klassisk musik.

Farfar var nydöd.

Mina första rader handlade om hans begravning. Kalla det katalysatorn, kalla det startpunkten. Det var oundvikligt oavsett. I poesin mötte jag en helt ny värld. Stundtals smutsig, kall och rå. Oftare varm, kärleksfull och självutlämnande.

Mina första dikter banade väg åt en tio år lång hatkärlek. I takt med att jag skrev växte kraven jag satte på mig själv. Till slut dög jag inte längre.

Inget jag skrev kunde mäta sig med det jag älskade.

I poesins värld är dikten ansvarig för min skallighet. Jag slet – bokstavligen – mitt hår. Men det fanns inget som hjälpte. Till slut la jag ifrån mig pennan.

Nu är det länge sedan jag skrev dikter. Stundtals saknar jag det. Oftare inte.

I dag är mitt förhållande till poesi mindre konstlat. Jag har kommit till ro med mina brister som poet. Istället kan poesin vara min största källa till inspiration när de egna orden tryter. Som raderna överst. Boken har stått inom räckhåll det senaste decenniet.

Det är inledningsdikten som gör det för mig.

”Jag vill älska skärvan och spillran
det halva och ofullgångna
Jag vill vara i fred
men skrika ändå”

Det är uppenbarelsen jag söker mig till. Det är oket jag lyfter från mina axlar. Och det är påminnelsen jag behöver varje gång mina egna ord försvinner:

I slutändan är dikt bara prosa som inte bryr sig om att vara annat än poesi.