Click here to view the embedded video.

Pete Molinari vill inget hellre än att låta som om karriären utspelade sig för femtio år sedan. Det är en ambition lika god som någon.

Som din främste sanningssökare kan jag avslöja att Aftonbladet har missuppfattat allt – som så många gånger förr.

Den skyldiga är Efva Attling.

För snart två år sedan valde jag att stänga dörren för mina föräldrar. I går valde jag att berätta om varför. Det var första gången jag gav någon en så djup inblick i mitt förflutna, ändå skrapade jag bara på ytan.

Varför? Min ena syster lämnade ett långt, upprört meddelande om att jag borde tagit det i enrum med mina föräldrar. Min tvillingsyster ansåg att jag behövde påminnas om alla perfekta jular vi hade tillsammans, och att andra har haft värre uppväxter än jag.

Jag minns våra perfekta jular mer än väl. Och jag minns hur jag väntade på att vår mor – lika förutsebar som klockans tolvslag – skulle få sitt utbrott dagarna innan jul. När allt inte var perfekt; när allt inte levde upp till hur hon krävde att det skulle vara; och hur hon hotade med att lämna pappa och oss – lämna sin familj. Jag minns också julen hon gjorde just det. Hon tog sin väska och bilnycklarna, skrek på oss och försvann ut genom dörren, för att inte komma tillbaka på vad som kändes som timmar. Dagen innan jul.

Jag tycker inte om jul.

Andra har haft värre uppväxter än jag, andra bättre. Men den som någon gång har öppnat en bok om psykologi, beteendevetenskap eller, för all del, mänsklighet, vet att du inte kan jämföra två individers upplevelser av världen – som om det vore antingen svart eller vitt, bra eller bättre, sämre eller sämst. Andra har vuxit upp med drogmissbrukare, incestuösa pappor eller förblindade predikanter som skrämt livet ur dem sedan födseln. Jag växte upp med en kvinna som inte drog sig för att utöva psykisk terror för att få sin vilja fram, och det är vad som är relevant för mig.

Det är en del av min berättelse, mitt förflutna och kanske min framtid. Jag studerar för att förstå; jag läser för att hitta vägen vidare; jag skriver för att tolka mig själv. Och allt jag gör, gör jag i ett försök att äga framtiden på villkor som inte skrämmer mig.

För det kan jag inte be om ursäkt. För det kan jag inte öppna dörrar som behöver förbli stängda.

Jag kan inte relatera till det, mamma, men jag är inte blind. Jag ser världar jag inte känner och samhällen jag aldrig mött. Jag ser Gud råda och männen följa. Och jag ser kvinnorna sänka sina huvuden ett par steg där bakom. Men det är ju inte vi, mamma. Det är inte den del av jorden du och jag delade tillsammans. Det är inte du.

Jag minns inte vad vi bråkade om eller hur jag vägrade lyda. Jag minns bara hur du kastade dig på din och pappas vuxensäng, hur du drog åt sjalen runt halsen och hur ditt ansikte blev blått. Snabbt blåare, blåare, övergång mot lila. Du sparkade med benen när jag skrek att du skulle sluta. Och du väste att det inte var värt att leva med en son som jag, när jag slet det lilla tygstycket från dina händer.

Det var bara du och jag hemma, mamma, och jag kunde inte stanna kvar. Jag minns hur tårarna sved mot kinderna när jag sprang till bussen, jag minns att jag hatade dig för att du fick mig att tro att du tänkte dö. Minns du att jag var tretton år?

Många påstår att du växte upp utan att ges en rättvis chans – att dina yppiga former låg dig i fatet när makten skulle fördelas – och jag tänker på pappa. Jag tänker på hur du stegade in i hans liv när han var färdig med Konstfack, när han på egen hand höll på att etablera sig i Stockholms konsthandlarkretsar. Och jag tänker på hur du tog över. Ung, energisk och full av idéer. Obildad, okunnig och oförmögen att ha fel.

Jag delade livet med dig och pappa i tjugosju år, mamma, utan att höra dig be om ursäkt för något – utan att någonsin höra ordet förlåt. Från varje vinkel såg jag dig hacka på och förminska alla i din omgivning, allra mest min far. Jag såg dig dominera mina syskon; jag såg dig stöta bort min äldsta syster när hon inte levde som du ville, när hon skaffade barn på fel sätt; jag såg dig koppla ett järngrepp runt min lillebror, ett grepp du vägrar släppa ens nu när han borde vara vuxen; jag såg dig försöka göra samma sak med mig. Och hela tiden såg jag min far bli en mindre människa runt oss.

Konsthandeln dog och du bestämde att ni skulle kränga dunderkurer i stället. Över femton år har passerat och pappa öppnar fortfarande butiken varje morgon. För ännu en dag med dyra placebopiller i färggranna förpackningar, för ännu en dag med sjuka människor som förlitar sig till hopp som säljs över disk. Och du bestämmer, mamma. Du bestämmer att det ska vara så, du bestämmer att det räcker med att du kommer in efter lunch. Du bestämmer att du kan sitta hemma och titta på Oprah Winfrey medan pappa jobbar bort de tråkigaste timmarna av dygnet. Du bestämmer att pappa alltid vet sämst.

Pappa har alltid försvarat dig, mamma. Han har tagit din sida och accepterat varje fel du tillskrivit honom. Jag tror inte det är kärlek, men han älskar dig ändå. När jag delade ert liv älskade han dig så mycket att han aldrig tillät ilskan och frustrationen rinna ut över dig. När vardagen blev för tung, när dina ord blev för hårda, när allt han ville var att släppa ut det vrål som satt för långt inne: jag tog din plats, mamma.

Jag minns hur jag alltid hamnade i slagsmål, jag minns samtal med lärare och föräldrar, jag minns förlorade vänner. Minns du? Minns du att jag var arton år när jag slog ned mannen jag mest av alla vill slå – när jag sänkte pappa på köksgolvet den där sena kvällen han försvarade dig genom att slå mig i ansiktet? Jag har aldrig slagit någon efter det, mamma.

Hela dagen har de pratat om Internationella kvinnodagen och berättat om hur kvinnan måste sluta försvaga sig själv. Jag kan inte relatera, mamma, och jag är rädd. Jag har varit rädd hela livet. Rädd för varje kvinna som kommer för nära. Rädd för varje kvinna som försöker säga åt mig vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Så fort det börjar kännas bra – vackert, mysigt och fint – ser jag dig, mamma. Jag ser dig styra pappa med dina ord, med en osynlig makt ingen undersökning kan mäta. Och jag känner mig svag, så svag.

Mest av allt är jag rädd för det i mig som är du. Förr eller senare kommer alltid dagen jag hör mig själv imitera allt du lärde mig. Och jag springer åt ett annat håll. Det har snart gått två år sedan jag reste mig upp, lämnade matsalsbordet och aldrig kom tillbaka. Men hur mycket jag än gömmer mig för dig, finns det delar jag aldrig kan amputera. Hur mycket jag än försöker förstå om människan, finns det instinkter inom mig jag aldrig kan kontrollera.

Du skulle vara min kvinnliga förebild, mamma. Du skulle lära mig allt som är gott med er, allt värt att älska, vårda och höja till en position jämte mannen. Du skulle vara den mor jag aldrig fick, och jag förlåter dig aldrig. Men jag jobbar med att förlåta kvinnan.

Att förstå. Att älska. Att respektera.

Varje dag.

”If it sounds like writing, I rewrite it.”

– Elmore Leonard

För att testa den nya webbtjänsten url2domain.com så skrev jag in philipwildenstam.com. Den spottade då ur sig 765 förslag på domännamn man kan bygga utifrån innehållet på din sida. Min favorit är än så länge analsexeri.com. Skynda dig att registrera den; i morgon kan det vara försent.

Med vänliga hälsningar

mr Skåne”

Smaka på ordet. Analsexeri, wow! Självklart kör vi på det. Någon därute som har lust att stå för kapitalet?

Dock får vi inte glömma bort att det var Seidie som myntade ”analsexeri” i mejlet hon skickade mig, inte jag. Äran är helt och hållet hennes.

Men Seidie, tro inte att jag förlåter din oförmåga att svara mig.

Jag väntar fortfarande.

Nattens samtal
”Jag hörde att du har slutat dricka,” sa hon. ”Är det inte jobbigt med alla fulla människor? Tror inte jag skulle stå ut med att vara här om jag inte drack.”
”Det enda som är jobbigt är att jag med varje cell av min kropp önskar att jag var en av dem,” svarade jag.

Nattens lågpunkt
Kvällens födelsedagsbarn fick ledas hem; allt jag ville vara som man befann sig någon annanstans; i en spegel på förfestens toalett såg jag för första gången bakhuvudets utväxt och slogs ned av saknaden därav; ”Drick ölen, för helvete,” skrek vännen och tryckte den mot mitt bortvända ansikte; jag hämtade ut jackan fyrtiofem minuter innan stängning. Nattens lågpunkt var att kvällens höjdpunkt blev en gratisläsk. Jag önskar att jag hade lämnat dricks.

Jag är en skäggig man nu.

Och livet? Livet är en skäggig dans.

De är lustiga djävlar, de där fundamentalisterna. Det de förkastar i dag, slåss de för att ligga bakom i morgon. Någon som blir förvånad när katolikerna om hundra år påstår att vi bör tacka deras kyrka för samkönade äktenskap, stamcellsforskning och preventivmedel?

Vetenskapen hittar sitt ursprung i religionen på samma sätt som penicillin hittar sitt i syfilis.

I kväll tänker jag dansa i stället, fri i tanke och handling.

Click here to view the embedded video.

Fast för all del, utbilda inte dig själv:

Fotnot: Du misstar dig om du tror att Glenn Beck är ett skämt som saknar inflytande. Hans radioprogram sänds över hela USA, medan tv-programmet Glenn Beck sänds på Fox News Channel. Utöver det låg hans senaste bok, Arguing with Idiots, etta på New York Times bästsäljarlista. Frasen han använde för att sälja in boken? ”It happens to all of us: You’re minding your own business, when some idiot informs you that guns are evil, the Prius will save the planet, or the rich have to finally start paying their fair share of taxes. ’Just go away!’ you think to yourself – but they only become more obnoxious. Your heart rate quickens. You start to sweat. You can’t get away. Your only hope is … this book.” Ridå.

Nej, Finarfin. Vi har fått vår vetenskapliga tradition trots religionens inflytande, inte tack vare den. Din uppfattning är så utbredd bland religiösa att jag skulle kunna ödsla mitt liv på att bemöta den, utan att lyckas åstadkomma ens en repa i den självförhärligande anti-logik som är tro.

Öppna valfri titel om vetenskaplig idéhistoria och häpna över hur ofta meningar som ”När han presenterade sin teori hamnade han i onåd med kyrkan.” och ”Efter att ha ställts till svars för sina upptäckter tvingades han göra avbön.” förekommer. Till och med Galileo Galilei – upphovsmannen till den experimentella vetenskapen – drogs inför rätta av den katolska kyrkans inkvisition och dömdes till husarrest för återstoden av hans liv. Varför? Han råkade dra den vetenskapliga slutsatsen att jorden inte är universums mittpunkt.

Att du genom historien har tvingats välja prästskruden för att kunna ägna dig åt sanktionerad vetenskap, är inget som talar till exempelvis kristendomens fördel – snarare ett bevis för kyrkans strypgrepp runt samhället. Vetgiriga människor har alltid existerat. Om du förr i tiden ville slippa avrättning på grund av din upptäckarglädje, var det bara att rätta in sig i ledet. För många olyckliga räckte inte ens det; oräkneliga är de som dömts till döden för hädiska tankar.

Och då har vi inte ens gått in på varför Charles Darwin väntade till 1859 med att publicera en idé som föddes nästan tjugofem år tidigare. Visst, han behövde tid på sig för att reda ut bevisen. Och visst, han led av en kronisk sjukdom som slog ut honom under månader åt gången. Men framför allt annat brottades han med rädsla inför den inneboende kraften i idén om naturligt urval – en kraft som skulle skaka all religion ända ned till dess grundvalar.

Satt i ett historiskt perspektiv är 1859 inte lika långt tillbaka som andetaget du nyss drog. Ändå har mycket lyckats inträffa sedan dess. Åtskilligt har varit bra, en hel del dåligt. Skillnaden mellan mänsklighetens positiva och negativa steg de senaste 150 åren, är att inget av de positiva, med hedern i behåll, kan tillskrivas utövandet av religion.

När vi pratar om intelligent liv på vår planet brukar vi endast inkludera oss själva – vi, den mänskliga rasen. Vi dunkar varandra i ryggen och reser våra glas i en skål till medvetenheten om den egna existensen satt i ett tidsperspektiv som sträcker sig bortom den enskilda individens liv och död.

”Intelligens,” säger vi. ”Det är skillnaden mellan oss och djuren.”

Om vi för en sekund riktar vetenskapens lampa mot oss själva, sänker vi genast den festliga stämningen. Med vår egen definition av intelligent liv har en majoritet av jordens befolkning fortfarande inte nått målet. Den första människan vi kan tillskriva en intelligent uppfattning om sin egen existens var just Charles Darwin. Till skillnad mot alla före honom kunde han svara på de största frågorna av dem alla: Varför är vi här? Och hur kom vi hit?

Publiceringen av ”On the Origin of Species” gav mänskligheten chansen att i sanning bli en intelligent ras. Efter 4,5 miljarder år av jordens evolution existerade det äntligen en varelse som kunde göra livet begripligt, utan att falla tillbaka på sagornas skimmer och enkla svar byggda på lögner.

Jag kan inte låta bli att se ironin i att religiösa människor ändå envisas med att försöka ta åt sig äran för det. Lika lite kan jag undvika nedstämdhet inför insikten om hur starkt motståndet fortfarande är gentemot möjligheten att se sig själv i spegeln och mötas av en intelligent varelse som tittar tillbaka.

Jag: I dag har jag varit nykter i exakt två månader. Nej, min enda behållning blir att se när ni gör bort er.

Kollega 2: Jag längtar tills du börjar supa igen.

Jag: Ursäkta?

Kollega 2: Du var mycket behagligare att jobba med när du var bakis varje dag.

”Beter du dig medvetet som ett svin för att stöta bort alla kvinnor du träffar?”

Oj, tänkte jag och gav henne ett invecklat svar. Förklarade hur mitt liv ser ut, vad jag värdesätter, hur mycket tid jobbet, hunden, skrivandet och böckernas värld tar – och så vidare. Kanske mest av allt hur svårt jag har att rubba på mina vanor; att jag behöver träffa någon som stimulerar och uppmuntrar mitt kreativa engagemang i stället för att kväva det. Och att det hittills inte har skett.

Det har gått ett par timmar och en deadline knackar mig på axeln. Ändå kan jag inte riktigt släppa hennes fråga.

”Beter du dig medvetet som ett svin för att stöta bort alla kvinnor du träffar?”

Jag borde svarat enklare och det grämer mig. Jag borde gett henne ett svar som låg närmare sanningen än vad min invecklade förklaring gjorde. Jag borde svarat med ett enda ord.

”Ja.”

Ser du inte att jag har stängt in mig i ett arbetsrum för att få vara i fred? Märker du inte att jag har på tok för mycket att göra för att ha tid med dig och dina obetydliga problem?

Stör någon annan, är du snäll.

Medan jag stod där och försökte låta bli att tänka på mjölksyran i armarna, tänkte jag i stället tillbaka på min karriär. Efter ett decennium i reklambranschen har jag hunnit med fler kampanjer än jag orkar komma ihåg. Vad jag däremot minns är att jag aldrig har varit med om en plåtning eller filminspelning med kvinnor som varit där bara för att vara sexiga.

Inte ens nu – när makten ligger i min penna – mäktar jag med att skriva in en tutte eller två i handlingen.

Jag menar, visst fick jag in en massa blod i dag. Ack manligt, manligt blod. Men inte en välsvarvad rumpa så långt ögat kunde nå. Och det känns inte särskilt jämställt av mig. Om inte sådana som jag rollbesätter landets babes, vad ska de då pyssla med?

Ger mig själv bakläxa på det.

10 saker tjejer gillar hos killar – i smyg
1. Skäggstubb
2. Nördighet
3. Hårigt bröst
4. Flitig bokläsare
5. Gråter till filmer
6. Sjunger med i låten medan man dansar
7. Grått hår
8. Att vara svettig efter träning
9. Glasögon
10. Sportdåre

Vid en första anblick tänker jag att det där ser riktigt lovande ut. Sedan drar djupanalysen i gång.

Vi tar listan i omvänd ordning, den här gången med mina kommentarer.

10. Sportdåre
I dag pratade alla om OS-finalen i hockey. Tydligen vann Kanada mot USA. Jag såg exakt noll sekunder av OS. Noll.

9. Glasögon
Jag har ett synfel som i framtiden kommer göra mig blind på vänsterögat. Tyvärr kan det inte åtgärdas av glasögon: inga pluspoäng här, inte. Därmed inte sagt att piratlappen är borträknad från en framtida plats på modekartan – och i alla kvinnors hjärtan.

8. Att vara svettig efter träning
För elva år sedan spelade jag ett par juniorlandskamper i amerikansk fotboll. För elva år sedan slet jag också sönder mitt högerknä, på den nivå att jag dömdes ut som idrottsinvalid. Enda chansen att se mig svettig nu? När jag försöker fly från en deadline på jobbet.

7. Grått hår
Flintis innan trettio?

6. Sjunger med i låten medan man dansar
Jag var tillsammans med en flicka som sjöng solo. Hon menade att alla människor kan sjunga med rätt träning – och tjatade på mig tills jag gjorde ett försök. Sedan bad hon mig att inte sjunga i hennes närhet igen. Någonsin.

5. Gråter till filmer
Jag grät till film en gång. När Twilight-vampyren Edward började glittra i solljuset stack jag en gaffel i ena låret, bara för att kontrollera att universum inte hade imploderat som ett resultat av filmens totala brist på existensberättigande. Universum existerade fortfarande, men mina ögon tårades. En gaffel i låret gör ont.

4. Flitig bokläsare
Score! Redan i år har jag avverkat runt femton böcker. Och säg den kvinna som inte blir imponerad av titlar som ”Gravity’s Arc”, ”The Selfish Gene” och ”A Dash of Style: The Art and Mastery of Punctuation”?

3. Hårigt bröst
Det börjar – faktiskt – se lite ljusare ut. Hår på bröstet har jag kunnat stoltsera med sedan tonåren. Likaså en hårig rygg och ett väl tilltaget rövskägg.

2. Nördighet
Wikipedia definierar nördar som personer med ett större intressere för ett särskilt område, exempelvis naturvetenskap, än socialt umgänge. ”Visst har jag lust att träffa dig, sötnos, men du måste förstå att jag har ännu fler böcker att avverka innan jag har tid med dig.” Känner att jag bockar av en seger här också.

1. Skäggstubb
När slutar skägget räknas som stubbigt? Efter tre till fem dagar? Mitt skägg är en månad gammalt nu. Kan vi åtminstone räkna det som att jag får en halv punkt till min fördel här? Ha i åtanke att jag försöker spara ut till en tupé.

Slutresultat: 2,5 av 10 punkter.

I flera års tid har jag hävdat att jag är singel av fri vilja, samtidigt som jag har skrattat åt alla som har insisterat på att det bara är ett försvar jag gömmer mig bakom. Med den här listan som facit behöver jag inte ge dem rätt. Inget pekar på att mitt ungkarlsliv skulle vara annat än självvalt.

Däremot verkar risken stor att ingen kvinna vill ha mig den dag jag börjar tänka annorlunda.

”Writing is the only thing that, when I do it, I don’t feel I should be doing something else.”

– Gloria Steinem

Jaha, okej och förlåt.

Nej, jag får inte ligga. Jag får inte ens pilla lite.

Vidare påstod hon att det finns ateistiska talibaner, vilket är en befängd urholkning av begreppet taliban. Talibanerna är en sunnimuslimsk religiös-politisk rörelse som grundades 1994 i Afghanistan. Nå väl, vi kan ta vilket ord som helst och använda det för annat än dess egentliga betydelse – och anstränger jag mig för att vara snäll kan jag tolka det som att hon försökte göra poängen att det finns ateister vars engagemang går att likna vid det du hittar hos talibanerna [sic].

Well, är du ändå en av dem som undrar varför jag engagerar mig: ät skit. Det lär smaka bättre än lögnerna du låter dig matas med. (Det är inte alltid lika roligt att vara snäll.)

Från SvD Brännpunkt i dag:

”Vissa kristna tidningar driver en kampanj där de uppmanar allmänheten att skriva protestbrev till Skolverket. Orsaken är att i den nya kursplanen har kristendomen inte längre en särställning bland religionerna, och eleverna ska enligt förslaget också bibringas kunskaper om sekulära livsåskådningar som humanismen.”

”Till mångas stora förvåning har nu utbildningsminister Jan Björklund i flera medieutspel tagit avstånd från Skolverkets förslag redan innan det presenterats för regeringen. Björklund anser att kristendomen även i framtiden ska ha en särställning i skolan. Utbildningsministerns argumentation är både historielös och omodern.”

”Men vilka kristna värderingar är det egentligen som Björklund vill främja? Att kvinnan ska underordnas mannen och att homosexualitet är en synd? Det menar ministern förstås inte. Sannolikt syftar han istället på normer som medmänsklighet respekt för alla människors lika värde.”

”Kristendomen har förvaltat vissa av dessa värderingar, men också andra värderingar som regeringen knappast vill stödja eller bevara, varken i skolan eller i samhället i stort. De värderingar Björklund faktiskt önskar sig bör snarare betecknas humanetiska, sekulära eller kort och gott mänskliga, snarare än religiösa.”

Och viktigast:

”… när det gäller dagens moderna svenska samhällsvärderingar, så har de i väsentliga delar inte formats tack vare kristendomen, utan trots den.”

Läs hela debattartikeln här.

Fotnot: Det finns mycket i debattartikeln jag skulle ha formulerat annorlunda. Vad? Ja du, det kanske jag berättar en annan dag. Är du en frekvent besökare tror jag att du redan vet.

Bland kommentarerna ni skrivit (hittills) finns det en rad frågeställningar jag anser behöver bemötas:

• Klarar sig mänskligheten utan den gigantiska snuttefilt (och syndabock) som religion är?
• Skulle inte människorna som i dag mördar i religionens namn göra det av andra anledningar, om religion inte existerade?
• Vad är religionens brott mot människans intellekt?
• Är vetenskap inte bara en annan form av religion?

I korthet är svaren på ovanstående frågor:
• Ja.
• Inte ens en bråkdel av dem.
• Det har jag redan svarat på.
• Nej.

Nu är jag inte dummare än att jag förstår att så korta svar inte är tillfredsställande för någon. Anledningen till att jag inte har svarat utförligt än är inte ignorans eller ointresse från min sida. Varje fråga har ett svar som baserar sig på genomförd, analyserad och befäst forskning – så kallad vetenskap – men det innebär inte att jag kan svara i en handvändning. Alla svar har sin tid, men framför allt tar de tid.

Tyckte du att sjutton hundra ord var onödigt lång läsning? Då bör du hålla dig undan från ”The God Delusion”. Richard Dawkins är förmodligen världens mest kända ateist (tillika den mest välformulerade och kunniga), men han behöver runt fyra hundra sidor på sig för att svara på ungefär samma frågeställningar som ovan.

Jag kommer skriva mer om religion, och försöka ge delsvar till så många frågor och problem som möjligt, men rekommenderar alla på jakt efter sanningen att läsa The God Delusion.

I all sin dysterhet är boken fortfarande fundamentalt hoppfull läsning.

Fotnot: Den finns även översatt till svenska, då heter den Illusionen om Gud.

Jo då, jag är nykter fortfarande. Medan skägget växer närmar sig tvåmånadersdagen.

Något helt annat är en tvådagarsdag. En sådan får du stå ut med när du inte kan eller hinner sova mellan den ena och den andra arbetsdagen.

Kl. 03.39 dokumenterade jag dagens skäggrapport. Då sov du.

Jo, jo. Det gäller att känna sin målgrupp, som jag alltid säger till mina kunder.

Ändå. Nu tänker jag göra något jag försöker undvika annars: jag tänker be dig om en tjänst.

Läs inlägget, det betyder mycket för mig att du tar del av innehållet. Strunta i att kommentera om det inte är din grej, men läs.

Till min hjälp tar jag ett klassiskt försäljningsknep, känt från bokomslag och filmkonvolut världen över: jag låter folk som redan har läst inlägget intyga att du också borde göra det. Citaten är hämtade från min Facebookprofil, Twitter och inläggets kommentarer.

”Philip-briljant. Du skriver mycket bra och enkelt, i den bästa av meningar, om ett jävligt komplicerat område. Tack.”
– Jan Elofsson, övervintrad punkare, entreprenör och författare till boken ”Det är bra att jobba”

”Jag läser och får nästan en liten tår i ögonvrån.”
– Anna Ivarsson, personlig assistent

”Superb text av Wildenstam om religion, yttrandefrihet och att prata oheligt om det heliga.”
– Johan Brook, nittonårig bloggare som söker lyckan i Kanada

”Instämmer till fullo. Bra skrivet!”
– Tomas Nyberg, kandidat på kommunlistan för Folkpartiet i Orust

”Bra skrivet. Hamnar på min bäst-denna-vecka-lista.”
– Per Olof Arnäs, logistikforskare och bloggare

”Så otroligt, fruktansvärt lysande bra skrivet!!”
– Kristina Johansson, kontorskoordinator

”Hoppas inlägget kan starta upp en debatt.”
– Anna Hallqvist, CAD-ingenjör

”De där nästan 1 700 orden var det bästa jag läst på länge.”
– Tina Persson, sjuksköterska

”Okej, jag är inte religiös. Jag förstår vad du menar, men … Men allt bra som religiösa samfund står för i samhället? Tröst och vägledning, välgörenhetsarbete, en känsla av samhörighet när man kanske inte har någon annanstans att ta vägen: väger inte det upp det onda du pratar om? Till exempel Svenska kyrkan gör ju massor med bra saker, tycker jag.”

Det är vad vänner, kollegor och andra bekanta har undrat utanför bloggens ramar. En åländsk kvinna, som har konverterat till Islam, kommenterade i stället inlägget med förslaget att jag ska fördjupa mina studier i Islam för att lära mig den sanna betydelsen av kärlek. Berätta inte för henne att jag har läst Koranen från pärm till pärm, är du snäll. Det gör henne säkert bara ledsen.

”Allah wished to confirm the truth by His words: ‘Wipe the infidels out to the last.’”
– Qur’an:8:7

Det heliga skenet runt religion
Innan vi återkommer till frågeställningen ska vi fokusera på ett annat problem: religionsfrihet i allmänhet, men i synnerhet det sociala kontrakt som förbjuder kritik mot tro. Närhelst diskussionen dyker upp är konsensus att ”vi måste respektera andras tro”.

Varför? Allt annat i samhället är mer eller mindre uppe för debatt. Om jag verbalt attackerar hockeylaget du vurmar för, tar du det som en ursäkt för att kritisera mitt favoritlag. Om du vill höja skatterna och jag sänka dem, kan vi diskutera hårt och länge om saken men ändå lämna bordet som vänner. Till och med vetenskap tar ärofullt sin beskärda del spott och spe, även när vetenskapen som presenteras sedan länge har lämnat hypotesstadiet för att godtas som en sanning bland de som vill, kan och vågar förstå. Inget ämne är omgivet av samma heliga sken som religion (ordlek avsiktlig). Nåde han som slår ned på din rätt till en personlig tro, se till att han genast ber om ursäkt!

Kalla mig trångsynt om du önskar (du har fel om du gör det, men det är din rätt), men jag kan inte relatera till en värld där jag måste be om ursäkt för att jag synar din bluff.

Det senaste exemplet dök upp i dag. Den anonyme serietecknaren Usla Vesslan blev censurerad av Metros redaktion eftersom ”djupt kränkta buddhister” hörde av sig angående en teckning där Buddha knullar Jesus i röven, medan Jesus i sin tur analpenetrerar profeten Muhammed.

Nu är det som så att jag inte för en sekund tror på att det var buddhister som hörde av sig till Metro. Gör du?

Författaren Salman Rushdie lever fortfarande med en fatwa över sitt huvud. Hans brott? Romanen ”The Satanic Verses”, som sägs vara inspirerad av profeten Muhammeds liv.

”Vår religion bygger på kärlek, ge fan i att provocera oss”
1991 knivmördades den översättare som arbetade med en japansk utgåva av The Satanic Verses. Samma månad knivhöggs den italienska översättaren allvarligt, men överlevde. I Oslo, två år senare, överlevde den norska förläggaren ett mordförsök. I ungefär samma veva undkom den turkiska översättaren en mordbrand mot hotellet han bodde på under en kulturfestival i Sivas, Turkiet. Branden, som startades av islamistiska fundamentalister, dödade i stället 33 andra hotellgäster. Lyckligtvis hörde de till samma otrogna sällskap som översättaren, så attacken var inte ett totalt misslyckande.

För att vi ska förstå problemet måste vi först titta närmare på vad religion egentligen är. Hur kan rester från en mörkare tid ha ett så starkt fäste när vi borde veta bättre, i en tid då vi har tillgång till den mest fantastiska kunskap om världen som människan någonsin har besuttit? I en tid då vi äntligen förstår hur otrolig vår blotta existens är; hur osannolik (men ändå inte) sammansättningen av en diamant är; hur vår himmel leder vidare mot världar bortom vår räckvidd? I vetenskapen finns en otyglad livsglädje som inte parasiterar genom mänskligt lidande eller drar gränser och dömer ut ytliga olikheter. I stället hittar vi svaren som ger oss kärleken till varandra oavsett hudfärg, kön och sexuell läggning – att du och jag är en och samma, förenade genom flera miljarder år av evolution och stöpta i en form som inte bara ger oss släktskap med varandra, utan även till allt levande på den jord vi borde vårda bättre.

Religion är gamla svar på uråldriga frågor, men all ny kunskap i världen räcker inte för att nå fram till religiösa grupper. Eller så agerar vår kunskap som ännu ett argument för den personliga trosuppfattningen.

Den inbyggda paradoxen är religionens trotjänare
Har du någonsin befunnit dig i en hetsig diskussion där du vetat att du har rätt, att du har bevis för att du har rätt, men där den andra parten har vägrat att ge med sig? Kanske har du till och med upplevt att dina rationella argument bara har gjort din meningsmotståndare mer övertygad om att hon har rätt? Klart du har, det har vi alla. Psykologer har ett fint ord för beteendet, men lika fort som jag lärde mig det glömde jag bort det igen.

Jag känner inte till en enda religion som inte ser blind tro som en eftersträvansvärd dygd. Tvärtom ses blind tro som en väg till frälsning. Och just däri ligger religionens ogenomträngliga paradox. Som katolik lär du dig själv att förkasta det sunda förnuftet eftersom det är din enda chans att övertyga dig själv om att du de facto dricker Jesus blod och äter hans kött. (Ja, katolicismen har anammat en bokstavstrogen tolkning av nattvarden, medan exempelvis protestanter förstår symboliken i handlingen.) Alla religioner är fyllda av liknande exempel. Du förväntas anamma seder, traditioner och påbud just för att de är seder, traditioner och påbud. Ifrågasätt inte, det står i vägen för frälsning.

Paradoxen är alltså att vetenskapliga bevis har förmågan att göra redan troende människor mer troende, inte mindre.

Nyheten till alla troende: därför tror du
I Sverige räknas vi som byxmyndiga vid femton års ålder, myndiga vid arton. Alkohol är vi tillräckligt mogna för att inhandla när vi har fyllt tjugo. Är mognad ett subjektivt begrepp? Inte särskilt. Människans hjärna är en av evolutionens flitigare prestationer. Som vuxna är vi det första djuret som förmår tygla sin existens, men vi måste vara barn först. Och det är som barn allt spännande händer.

Som barn tror vi på tomten. Varför skulle vi inte? Våra föräldrar berättar att han finns och vår förmåga att ifrågasätta är inte utvecklad än. Faktum är att vår förmåga att som barn inte ifrågasätta leder till vår överlevnad som vuxna. Barndomen förbereder oss inför livet genom att fylla oss med kunskap. Kritiskt tänkande i för ung ålder skulle hindra vår utveckling och har således inte passerat det naturliga urvalets nålsöga. Men samma positiva effekt har förödande konsekvenser.

Som barn tror vi på tomten. Som barn tror vi på allt våra föräldrar och andra auktoritetsfigurer tuttar i oss med tillräckligt övertygande röster. Tids nog blir vi gamla nog för att genomskåda lösskägget, men hur genomskådar vi något vi inte kan se – något som våra föräldrar själva aldrig genomskådade?

Du föds in i din religion. Du är protestant om du föddes i en viss del av Nordirland, katolik om du föddes i en annan. Jude i Israel, muslim i Palestina. Scientolog om du är en av John Travoltas ungar. Mer romantiskt än så är det inte. Visst finns det folk som konverterar, men då får vi tyvärr rikta blickarna mot paradoxen ovan. När hörde du senast om någon som konverterade till en mer lättsam religion? Någon som ville ha en liberalare syn på den personliga tron? När världen stormar runt en troende är reflexen oftast att sjunka djupare ned i den vansinniga övertygelsen om att ”alla andra har fel, jag tror rätt”.

Vi måste sluta dalta med religiösa
Skärselden, helvetet, djävulen och hans moster: många är historierna som våldför sig på våra barns sinnen. Och det ses som en självklarhet att vi ska ha rätten att förtrycka de av oss som ännu inte är gamla nog att tala för sig själva. Dopet, omskärelsen, religiösa friskolor med mera. Okritiskt låter vi nästa generation berövas chansen att växa upp i ett samhälle som premierar tolerans och kritisk bevisföring. Och nästa. Och nästa. Alltmedan världen uppmuntras att förbli en plats där jag hatar dig för att du inte riktigt är som jag, för att du inte riktigt tror som jag.

”With or without religion, you would have good people doing good things and evil people doing evil things. But for good people to do evil things, that takes religion.”
– Steven Weinberg, amerikansk nobelpristagare i fysik

När jag får frågan om religionens positiva inverkan på samhället har jag bara ett svar att ge. Nej, Svenska kyrkans välgörenhetsarbete väger inte upp för brottet mot människans intellekt. Nej, att söka tröst hos Allah inför döden förändrar inte på något vis att Islam är en religion sprungen ur krig. Nej, du är inte mindre medmänniska för att du saknar ett samfund att söka dig till.

En far kan skämma bort sin dotter med godis och glass. En far kan berätta att han älskar henne. Samma far kan också våldta henne brutalt när ingen ser, och trösta henne med ljuva ord om en kärlek som bara de två delar – en hemlighet så vacker att världen inte förtjänar att ta del av den.

Det förändrar ingenting. På samma sätt som en sådan far är en incestuös styggelse, är religion den styggelse som kommer fortsätta våldta människans intellekt så länge vi inte vågar säga stopp. Och sätter vi inte stopp – på riktigt – har vi ingen rätt att klaga över att vi lever i en värld där sådana som George W. Bush tillåts förklara krig eftersom de tror att gud säger åt dem att göra det.

Jag säger stopp. Och jag tänker aldrig be om ursäkt för det.

Vill du ha ett avskedsknull ställer jag givetvis upp.

Någon gång har du varit uppmuntrande och vänlig, fler gånger ifrågasättande. Ett par av breven har varit hatbrev – du har sagt det själv. ”Jag hatar dig, Philip. Jag känner dig inte men du är dum i huvudet.”

Mitt standardsvar har alltid varit ”Ligga?”, mest för att jag inte kan låta bli.

Tills för två veckor sedan. Det kom ett hatbrev (du sa det själv), men jag trodde inte på det för en sekund. Dina ord värmde mig på ett sätt jag inte är van vid. Du smickrade, underhöll och fick mig att se förbi det stundtals klumpiga språkbruket.

Du fick mig att le och jag blev kär. Jag vet inte vem du är men fantasin löpte amok. Inom loppet av en minut blev du min framtida brevvän; en romans mellan raderna; en anförtrodd att möta världen med.

Jag läste ditt mejl om och om igen och funderade på hur jag skulle svara. Endast det bästa var gott nog åt dig, min vän. Jag ville ge dig de rätta orden. Jag ville få dig att skratta på samma sätt som du fick mig att glädjas. Jag ville vinna ditt hjärta såsom du vann mitt.

*   *   *

To: philipwildenstam@gmail.com
Date: Wed, Feb 10, 2010 at 12:04 AM
Subject: Hatbrev… Tror jag.

Hej Philip,

Efter att han läst din blogg i två- tre månader har jag fått ett sjukt begär. Har ingen aning om varför men jag bara MÅSTE höra av mig till dig. Jag tror det är för att jag hatar dig. Men jag börjar med någonting snällt.

Du skriver bra, lättläst och roligt. Plus, helt klart. Du har en hund. Inte vilken hund som helst, utan av rasen Doberman. Stort plus.

MEN, du är så lik mitt ex att jag kan tänka mig strypa dig istället för honom. Stoppa upp ditt singelliv, raggande, analsexeri, alkoholdrickande (bra att du slutat ;) din själviskhet o allt äckel du nu håller på med i din egen röv. Usch!!

Fast detta är ju bara vad jag känner efter att ha läst din blogg. Som jag ändå på nåt skruvat sätt gillar. Hoppas du inte tar illa upp… Var bara tvungen att säga det!

Mvh
Seidie

To: Seidie
Date: Wed, Feb 10, 2010 at 8:51 AM
Subject: Re: Hatbrev… Tror jag.

Seidie.

Hat är ett starkt ord. Hat är ett ord som likt alla ord har en särskild funktion. Det vore enkelt att avfärda hat som motsatsen till kärlek, men så lätt ska vi inte göra det för oss själva. Som drivkraft kan hat besegra det mesta; som belöning för en oförrätt kan hat stå vid mållinjen som en hägrande pokal. Ändå är hat den känsla få av oss någonsin kommer nära på riktigt. Medan vi fnissar, ler, gråter och ber, står hat utanför som en gäst utan inbjudningskort.

Jag vaknade en dag till insikt om att jag hatar för få saker, människor, fenomen eller påhittade män med skägg som lever uppe bland molnen. Oavsett hur mycket jag funderade kunde jag ändå inte hitta något att hata genuint. Att känna förakt är enkelt, likaså avsky, men det stannar där när de förmildrande omständigheterna kommer in i bilden. Som en rationell varelse är det omöjligt att förbise att ingenting någonsin är helt svart eller vitt.

Det vill säga tills Tård kom in i bilden. Jag har aldrig träffat Tård, men jag hatar honom. Jag har aldrig träffat någon av de åtta herrar i Sverige som heter Tård, men jag hatar dem alla.

Tård blev min lösning på hat-problemet. Varje gång jag känner ett behov av att hata, tänker jag på Tård. Hur förmätet, hur korkat, hur fånigt, hur dekadent! Att stava Tord med Å i stället för O: få människor kan förtjäna mitt hat lika väl som de män som aldrig reste sig mot föräldrarnas synder för att rätta ett fel som i allra högsta grad går att rätta.

Vid sidan av Tård känns det helt okej att du tror att du hatar mig.

Philip Wildenstam

*   *   *

Sedie, det har gått två veckor och du har fortfarande inte svarat. Det känns som att jag ensam bär hela vår relation på mina axlar.

Jag gör slut.

Click here to view the embedded video.

Shearwater
”Hidden Lakes”
The Golden Archipelago (2010)

En googlare hittade nyss hit av helt andra anledningar. Vad är det egentligen med googlare och deras förmåga att kommentera lastgamla blogginlägg? Personen kom hit för att läsa om Lawrence of Arabia, men valde att stanna länge nog för att kommentera en artikel som inte hade ett dugg med Lawrence att göra.

Kuka mig långsamt, vad tröttsamt. Vad göra åt saken?

Det faller sig som så att jag är något av en eminent googlare själv. Att skriva sökfraser i rätt fält kommer helt naturligt för mig; ett par sekunders ansträngning avslöjar vad jag hela tiden har vetat.

”Kuka mig långsamt” sprider sig som en löpeld. Jag kommer inte bli det minsta förvånad när Svenska Akademien hör av sig.

(Vill dock avsluta inlägget med en liten påminnelse: © Philip Wildenstam)

Under eftermiddagen ägnade samma kollega en kvart åt att bildgoogla fula skägg. Till slut var jag en kombination av Orlando Blooms brist på testosteron och Obi Wan Kenobis gubbuske. Måttligt roande.

Säg den sorg som varar. Vid kaffemaskinen kände jag hur magen tryckte på och ut letade sig en långdragen smygare av sämsta karaktär. Tänk bönor till middag i går, pizza till lunch i dag. Lyckligtvis stod jag där ensam – mitt brott mot kontorstrivseln skulle gå omärkt förbi.

Tillbaka vid kreatörsbordet upptäckte jag att fisen hade följt med mig hela vägen. Medan den ruttna stanken dunstade bort, såg jag samma kollega som ovan skruva obekvämt på sig. Utan att inse det satt han och andades in mina fekalieångor.

Allt som allt en helt normal dag på reklambyrån.