Acceptabla villkor, med andra ord. Nu förbereder jag mig för att ta vår relation till nästa nivå – och som jag förbereder mig. Filmen nedan har gått på repeat hela dagen, alltmedan jag knaprat koffeintabletter och vrålat högt över kontorslandskapet.

”Jag är en mästare!”

R. är chanslös.

Click here to view the embedded video.

Ändå vågar jag inte påstå att himlen är molnfri. Det finns saker jag oroar mig över, helt enkelt.

Exempelvis kvarstår ett par frågetecken att räta ut angående R:s moralfilosofiska livsåskådning. I dag besökte jag hennes Facebookprofil och noterade att hon ”gillade” en artikel från L.A. Times.

”R. likes Ex-girlfriend stabs man with ice pick after hiding in back seat of his car,” stod det.

Jag vet inte riktigt vad det innebär, men har en gnagande känsla av att jag borde passa mig.

Lyckligtvis finns det en intelligentare debatt att ta del av, för den som orkar söka.

Ändå kvarstår problemet. Islam är inte en etnicitet, men många av världens muslimska nationer består av endast en etnicitet, exempelvis araber. För den som inte orkar lyssna på vad som faktiskt sägs i kritiken som framförs mot islam, är det därför lätt att tro att det är onyanserad kritik mot en enskild folkgrupp. Vissa kallar det rasism, andra islamofobi.

Jag har stora problem med den förenklingen. Som ateist är jag kritisk mot religion per se, och islam är med över en miljard utövare en av världens största religioner. Det är dessutom frågan om en religion i desperat behov av en modern reform à la vad kristendomen genomgick under femtonhundratalet och upplysningen — men det är en fråga vi kan gå in på en annan dag.

Kontentan är att islam är en livsåskådning, och som sådan kan den förändras hos de enskilda utövarna. Ingen människa föds med sin livsåskådning; vill vi sprida mänskliga rättigheter, jämställdhet och sekulära friheter även till grupper som klamrar sig fast vid den islamistiska världsbilden, måste vi se längre än dit Sverigedemokraternas populistiska retorik tar oss.

Och då måste vi våga kritisera det som kritiseras bör.

Borta hos Butterflies and Wheels, en blogg jag läser dagligen, sammanfattar Edmund Standing vad jag känner. Läs för all del hela artikeln, eller nöj dig med den avslutande paragrafen nedan.

”Ultimately, Islam and the Qur’an do not pose problems because of ‘misinterpretation’, but rather because they belong to a world far from modernity and are actually of no relevance to modernity. Atheists have every right to point this out, even if it means criticising those who are nonetheless doing good work against extremism. Moderate Islam and moderate Quran’ic ‘interpretation’ offer no real bulwark against those who read the text of the Qur’an and take it at face value, as a perfect and divinely authored text. Only by acknowledging that any notion of a divinely authored book is simply false, by accepting the harsh reality that this book is in fact useless (and indeed dangerous) in the modern context, and by embracing human reason and freethinking will the curse of Islamic extremism ultimately be overcome.”

De rättframma orden avslutar vi med ett klipp där Ricky Gervais diskuterar sin syn på ateism, tycker jag.

Click here to view the embedded video.

Musikvideon finns här (inbäddning inaktiverad), Spotify här.

… och nästa års Darwin Award går till?

Söndag. Ensam på kontoret. På tok för mycket arbete att avverka.

Självömkan är sällan vackert, men så blir det ibland.

Det har gått åtta månader sedan jag la undan flaskan och lät livet ta mig varthelst det ville. Den tomma tystnaden visade ingen nåd, allt jag hade stod naket, blottat och trasigt – och inget var vackert. Jag ville vara i fred men skrika ändå. Jag ville sova bort dagarna och slippa nätterna, bevara lyckan i ensamheten och deklarera kärlekens död.

I början hände inget alls.

Jag skrev mina memoarer och korrekturläste dem själv, slet ut alla sidor och började om på nytt – till ingen nytta. En självbiografi är aldrig färdig innan döden trätt in, och de rader som ljuder sannast sätts av andra.

Tiden stod stilla medan världen rörde sig.

Ungkarl. På åtta månader har ordet bytt karaktär. En vän la en hand på min rygg, sa åt mig att resa mig upp, släppa taget och beskåda vad som faktiskt skett medan jag sov. Ögonen värkte i ljuset och kroppen skälvde av ansträngningen, och när jag höjde blicken från marken såg jag allt på en och samma gång.

Jag är inte full och inte arg. Att vakna i en hög av mig själv är ett falnande minne, jag har slutat höra de falska tonerna och dricka ur de tomma kärlen. Ingen smyger igen ytterdörren i gryningen; när sista dansen spelas är jag redan i säng.

Och kärleken lever. Jag fann den i de egna orden och viljan att rädda kroppen. Nykter har tankarna stramats åt och funnit publicering; efter blott en sommar som svettig har musklerna stelnat och orken hittat åter.

Kärleken lever. Mitt i allt som rörde sig smög hon fram, retade min förvånade uppsyn, utmanade ensamheten och bad om en plats jag inte ville ge till någon. Hon skrattade åt mig, petade i det förflutna och skröt om framtiden. Jag famlade motståndslöst i ett par veckor; reducerad till en primitiv skepnad av en man släppte jag in henne, tappade taget och såg dygn efter dygn passera utan att kolla på klockan. När protesterna tog slut möttes vi och världen sken på nytt, men hon kunde inte stanna.

Du kan kalla henne R. eller Flickan som inte är här. I går kväll var jag lika ensam som tidigare, men för första gången på flera år ensam på riktigt. Att känna är att blotta sig och jag är försvarslös. Alla pusselbitar har inte fallit på plats, men jag har vänt på asken och granskat motivet.

Det kan gå hur som helst. Hon kan svälja mig hel, lämna mig bruten och aningslös – och det är okej.

Efter åtta månader som nykter står jag frivilligt inför ungkarlslivets största utmaning, och hon heter R. Det enda jag kan göra är att offra ensamheten för henne och hoppas att hon tar emot mig.

Click here to view the embedded video.

Det har varit ett starkt musikår hittills. I början av 2010 släppte Titus Andronicus albumet The Monitor; jag kan fortfarande inte stänga av.

Sedan började hon skryta om att bjuda igen genom att laga middag åt mig i kväll. Menyn alternerade mellan kött, fisk och vegetariskt – allt annat var uteslutet, påstod hon.

Längre kom vi inte innan hon suckade djupt, menade att jag var omöjlig att laga mat åt och bestämde att vi går på restaurang i stället.

Vissa ger upp för enkelt.

Nu lägger Facebook ihop pusselbitarna: manlig kärlek slår allt.

Det är förmodligen läge att ringa dejten och ställa in.

Inget slår svettig, smärtsam kärlek.

Vi ska nog inte gå in på hur mycket energi jag har lagt ned för att göra mig redo inför kvällens dejt.

Vissa saker behöver du inte veta.

Click here to view the embedded video.

Visst, jag förstår. Gulligt och så, inte sant?

Kan ändå inte låta bli att kontra med en egen.

Click here to view the embedded video.

En äldre man ringde och kallade mig sjuk i huvudet; han förstod inte hur jag kunde ägna en hel krönika åt att tonåringar onanerar. För om jag inte skriver om det, händer det inte? Och om det ändå händer, är det bäst att vi låtsas som att självbefläckelse (notera det skamfyllda ordet) är något hemskt som bör stävjas?

En ung kvinna kommenterade att hon tycker synd om mig, att Hammarö inte förtjänar att speglas på mitt sätt och att hon minsann älskade att hänga på Hammarlundens fritidsgård – med de andra raggarna [mitt tillägg].

Sedan har vi mannen som är diakon i Svenska kyrkan, som meddelade att han tänker dela ut krönikan till kollegorna som arbetar med konfirmander. Och kvinnan som berättade att hon högläste den för sina tonårsbarn.

Med mera, med flera. Olika människor, väsensskilda reaktioner.

Som du förstår är det de ilskna reaktionerna som roar mest. Jag ser dem framför mig, sittandes vid frukostbordet eller på dass, ögnandes igenom mina ord och sedan – plötsligt – börjar läpparna darra.

”Nej nu jävlar, ingen ska komma här och kritisera min hemkommun!”

Det är samma retorik du hittar hos människorna som inte vill se folk av annan hudfärg störa ordningen på gatorna.

Det hela blir ännu intressantare när du känner till att Hammarö är kommunen med högst medelinkomst i Värmland – med råge. Att drista sig att kritisera dem är som att reta klassens häftigaste kille.

För att han får alla brudar.

Ja, du fattar. Men det gör inte jag.

Det var så länge sedan jag hade en dejt att jag inte minns hur det är meningen att gå till. Jag vet inte hur jag inleder ett samtal eller om jag ska betala notan – vet inte ens om vi ska ut och äta middag eller vad planen är.

Allt snurrar.

Det enda jag kommit på hittills är att jag åtminstone borde ha hela och rena kalsonger på mig. Inte för att det finns några garantier, men tänk om? Tänk om vi faktiskt tycker att det är en toppenidé att se varandra nakna redan under första dejten, vem är jag att döma?

Därför gick jag ut på stan under dagens lunch, rotade runt bland butikernas utbud och kontemplerade storlek och färger. Till slut bestämde jag mig för ett gäng kalsonger.

Sju par, närmare bestämt.

Det är möjligt att jag hoppas på för mycket.

I alla fall.

Det var det jobbigaste jag gjort sedan jag började träna för snart en månad sedan. Och inte nådde jag toppen heller. De två första gångerna var jag retsamt nära, på det tredje försöket var jag så tömd på styrka att försöket var fruktlöst.

Nu, en timme senare, darrar fingrarna fortfarande och underarmarna är bortdomnade. All respekt till dårarna som gör klättring till meningen med livet.

Nu, bildbevis!

De hade knullat och Daniel kröntes till nians första man, ett par kilo tuffare än oss andra och redo för större utmaningar. Och Erika, hon utropades till slampa.

*   *   *

Få går igenom en märkligare tid än högstadiet. Medan lärarna pratade om vår kunskapsfärd som individer – och föräldrarna om vår framtid – var vi inget annat än vilse i oss själva. Framtiden slutade vid nästa häxblandning och det vi studerade en dag var glömt dagen efter provet. Brytpunkten mellan barndom och vuxenliv var ett sammelsurium ingen av oss kunde reda ut.

Där stod vi i korridorerna den första dagen och lät blickarna flacka samtidigt som vi såg på varandra. Vi var de pinsamma, de blyga, de trasiga, de sköra, de hormonstinna, de kaxiga, de svaga, de starka, de snygga, de fula, de feta, de finniga, de uppgivna, de mörka, de rika, de fattiga, de begåvade, de korkade, de mittemellan och de på väg ingenstans.

Oavsett var vi kvalade in på tonårens skala, ville varenda jävel av oss vara den som blivit av med oskulden under sommarlovet. ”Man” eller ”slampa” gjorde ingen skillnad. Pojke som flicka, att vara först med det onåbara gör dig speciell.

*   *   *

Säg den förälder som inte oroar sig över sitt barn. I början är det vassa hörn, lösa delar som kväver och snabba bilar som kör på. Med åren händer något: oron byter karaktär. Från att ha handlat om säkerhet och överlevnad, är det i stället frågan om att skydda sig själv mot skammen inför att ha ett barn som inte lever upp till den utstakade rollen som familjens framtida galjonsfigur. Om Stina kommer hem full, blir hon inte läkare. Om Oscar får dåliga mattebetyg, slutar han som brevbärare. Och så vidare. Det är inte en helt egoistisk oro från föräldrarnas sida, men den är malplacerad och irrationell eftersom den utgår från dem själva.

*   *   *

För femton år sedan gjorde jag mig redo för att kliva in i en korridor beväpnad endast med vetskapen att jag skulle vara smart, sluta hamna i slagsmål, träna lagidrott på kvällarna, umgås snällt med propra vänner, inte bli far i tonåren, jobba extra när jag behövdes och klippa gräset när pappas rygg krånglade. I ryggsäcken transporterade jag böcker, ständigt påmind om att jag borde öppna dem oftare. Och under tiden jag lärde mig att cykla hela vägen mellan hemmet och skolan utan att hålla i styret, gled tankarna i väg.

Det enda som existerade var sex. Romantiskt sex, lortigt sex, bedrövligt sex. Oftast med Sharon Stone i huvudrollen; en fantasibild hämtad från min VHS-kopia av Basic Instinct, vars bild var så sönderpausad att den hackade varje gång scenen i förhörsrummet spelades upp, precis när hon särade på benen.

Det var sex som jag föreställde mig att det gick till, konstruerat av falska förhoppningar och tonårspojkens behov av att onanera fem gånger per dag.

*   *   *

Det sista året på högstadiet är speciellt. Tidigare gick det alltid att säga, ”Jag skärper mig nästa år.” I nian knackar verkligheten på. Lektionstiden störs av information om gymnasieval, betygen du samlar är dem du bär med dig, felmarginalen tynar bort och pressen hemifrån växer. I ditt mest förvirrade ögonblick på jorden förväntas du fatta beslut om framtiden.

Det gjorde inget, det spelade ingen roll. Det jag funderade på gällde inte Samhäll, Natur, Estet, Fordon eller Media på gymnasiet. Jag hade tusen frågor och fler därtill, men de handlade om viktigare aspekter av livet.

”Hur får jag en flickvän?”
”Kommer hon skratta åt min snopp?”
”Måste jag orka jucka i en timme, trots att det aldrig tar mer än ett par minuter när jag gör det själv?”

Tjejerna i klassen bar på liknande bekymmer, och mitt ibland oss fanns det två personer med nyckeln till hemligheten.

*   *   *

Året kom och gick utan några egentliga svar. Daniel nämnde att de hade sex på en stubbe i skogen, men var vag med detaljerna; Erika bet ihop och sa ingenting. Tids nog började de se ut som oss andra igen: inte riktigt fullmogna och fortfarande obekväma i de massproducerade kläderna från JC och H&M. Andra fyllde deras skor, redo att tituleras som slampor och män. En tjej i klassen blev tillsammans med en gymnasiekille med skäggstubb, en annan började träffa en fotbollskille från grannskolan. De var en marginell minoritet, men en påminnelse om hur misslyckade vi andra var.

Jag behövde skrika ut min frustration, men hade ingen att skrika på. Mina föräldrar dukade upp middagen kväll efter kväll och fortsatte prata om framtiden och hur jag bäst skulle utnyttja min begåvning – själv ville jag bara runka en gång till.

Tillsammans med nästan alla jag kände var jag utestängd från livet och mamma och pappa förstod inte varför.

”Förstår du inte att vi bara vill ditt bästa?” frågade de till slut.
”Mitt bästa vore att få knulla,” ville jag svara. I stället exploderade jag och smällde igen dörren till pojkrummet.
”Jag hatar er!”

*   *   *

Ovanstående krönika publicerades i det tredje numret av Hammarö i folkmun. Tidigare krönikor läser du här och här.

Jag märkte det omedelbart: att röka pipa är att vara en del av ett exklusivt brödraskap. (Ledsen, flickor. Vill ni kämpa för jämställdheten får ni anstränga er lite. Pipsyran dödar inte, den svider bara på tungan och får maten att smaka konstigt i ett par dagar. Ni överlever, kärringar!)

Möter jag en annan piprökare på stan, hälsar jag med en diskret, igenkännande nick. Och det spelar ingen roll om jag har en pipa i mungipan själv. Gubben jag möter förstår. Vi är bröder även om en generation eller två skiljer oss åt.

Häromkvällen befann jag mig på en restaurang på Södermalm, Stockholm, när jag fick sällskap av en främmande karl som plockade fram sin tjugofem år gamla Dunhillpipa, en raritet som kostade fem tusen kronor redan på den tiden. En halvtimme senare hade vi utbytt erfarenheter, jämfört favorittobak och beklagat oss över hur samhället kontinuerligt knuffar vår ädla konst allt längre ut i periferin.

Intressantast hittills är ändå vad som hänt den senaste månaden. På Facebook har en strid ström vänförfrågningar dykt upp, alla från okända män – de flesta från USA. Gemensamt har de en sak: en pipa i munnen på profilbilden.

Jag vet inte hur de hittar mig, men jag är inte förvånad. Vi lever i samförstånd även om de sju haven skiljer oss åt. Vi finner glädje i det perfekta stoppet, drömmer om guldpläterade tändare för en månadslön och viger dygnets sena timmar åt att polera våra samlingar i en meditativ ceremoni som resten av världen aldrig kommer förstå.

Vi är de besatta; vi är filosoferna som gömmer vår visdom bakom en rökridå endast de initierade kan penetrera.

Och vi bidar vår tid. Någon dag reser vi oss unisont och tar tillbaka det som är vårt: salongerna och den offentliga miljön.

Piprevolutionen är nära.

Click here to view the embedded video.

Han var inte missnöjd över miljöombytet.

Det är något oklart men vackert ändå. Livet mellan här och där, då och nu och vad som kommer sedan.

Ensamheten är aldrig tydligare än när ingen möter dig efter en resa.

Click here to view the embedded video.

Kille 2: Egentligen, men nu vet ju frugan om det till slut. Jag kan äntligen snusa öppet.

Kille 1: Wow, jag trodde aldrig att du skulle våga berätta att du snusar.

Kille 2: Jag gjorde det när vi var på förlossningen, efter att de gett henne ryggmärgsbedövningen.

Den andra joggaren var jag – mannen som är under trettio men ändå stoltserar med ett läkarintyg som säger ”högt blodtryck.”

Efter sex kilometer var jag hemma igen. Det gick inte fort, men det gick. Och det är det viktiga, påstår alla runt mig. Den första löprundan är avklarad.

Ja jävlar du.

”Yo Adrian!”

Bonusbild:

Riktiga män löper i tajts.

Ibland är det bra att påminnas om att allt inte går att uträtta med vänsterhanden. Det gör mig ödmjukare.

För ödmjukhet, det är vad jag är känd för.

Via The Daily Beast.

Jag hade en plan och ställde klockan på sex i stället för sju, flög upp ur sängen fyra morgnar i rad och kickstartade hjärtat genom att lyfta skrot för första gången på elva år.

Det funkade inte. Hjärnan hängde inte med. Och i morgon ska jag skriva och leverera en ny krönika, men har tyvärr ingen aning om var inspirationen håller hus.

Vilken härlig vecka. Det enda jag tar med mig till nästa är att det är trevligare att röka pipa efter träningen än att stretcha.