Krönika: Låt biskopens glädje vara din tystnad

När Svenska kyrkan vid millennieskiftet skildes från staten, tycks det mesta ha gjorts för att beslutet att inte ha en statskyrka skulle vara lika med ett beslut om att fortsätta ha en statskyrka. Kyrkoavgiften tas fortfarande ut via skattsedeln – en tjänst kyrkan lär spara otaliga miljoner på år efter år – och 2009 mottog trossamfundet en kyrkoantikvarisk ersättning på 460 miljoner kronor. Bland annat.

Fast förmånligast av allt måste ändå ha varit beslutet att låta dem behålla alla medlemmar utan ansträngning. Före 1996 blev du automatiskt medlem i Svenska kyrkan om dina föräldrar var det; en majoritet av Sveriges befolkning har således aldrig valt att själva ansluta sig.

Här hade man – såväl staten som kyrkan – ett gyllene tillfälle att ta reda på hur många svenskar som faktiskt bekänner sig till den påtvingade evangelisk-lutherska tron. Genom en enkel fråga, ”Vill du förbli medlem i Svenska kyrkan?”, kunde ärendet retts ut en gång för alla.

Man lät bli. I ett utslag av lika delar dåligt självförtroende och kännedom om människans inneboende lathet, valdes den motsatta vägen. ”Om du inte begär utträde själv tillhör du oss in i evigheten. Amen.”

För att ytterligare förtydliga inställningen erbjuder de i dag en påkostad webbplats med goda möjligheter att ansöka om medlemskap online, medan möjligheten att ladda ned och skriva ut den simpla blankett som måste skickas in vid utträde, lyser med sin frånvaro.

Det är i sin ordning, men ändå inte. Du lever i ett rike med en kyrka som inte förväntas kunna ta hand om sig själv. Som inte anses kunna bekosta underhållet av de egna lokalerna. Som inte ses förmögen att bygga en medlemsbas utan rävspel. En kyrka det behöver daltas med, helt enkelt. Och allt detta samtidigt som vi koketterar med att vi lever i ett av världens mest sekulariserade, fria samhällen.

Lyckligtvis pekar trenden i rätt riktning, trots Svenska kyrkans många försök att klamra sig fast med hull och hår. Ett decennium efter den så kallade skilsmässan har medlemsantalet sjunkit från över 80 procent av befolkningen till knappt 70 – och allt tyder på att raset kommer fortsätta. Färre viger sig kyrkligt, färre döper sina barn. Alltmedan man från officiellt håll stirrar häpet på händelseutvecklingen, kliar skägg och skalper, muttrar om själavård och heliga rum, och överlägger om det här med husdjursgudstjänster kanske inte är en så tokig idé, ändå.

Land och rike runt fortsätter kyrkbänkarna gapa tomma. Samtidigt har Svenska kyrkan lyckats med konststycket att i det offentliga samtalet både ikläda sig offerrollen och den av den fromma, om än missförstådda gamla farbrorn som bär på vishet, moral och förståelse i tider av kris och förtvivlan.

Det är, med andra ord, svårt att tycka illa om dem. Du kanske inte håller med om allt de säger och gör, men visst går det att argumentera för behovet av en pelare som dem att luta sig mot när det blåser snålt – om du är duktig på att se mellan fingrarna.

Här i Värmland personifieras denna roll av biskop Esbjörn Hagberg, bossarnas boss i Karlstads stift (som även omfattar Dalsland och en mindre del av Närke). Under valspråket ”I försoningens tjänst” är han svuren att sprida kristendomens kärleksevangelium till alla som gitter lyssna.

Och som han gör det. Sedan han tillträdde 2002 har han representerat alla värmländska medlemmar genom att vara Svenska kyrkans kanske mest högljudde motståndare till samkönade äktenskap.

”I försoningens tjänst” innebär inget mindre än gammal hederlig ”vi mot dem”-mentalitet, där ”vi” i det här fallet symboliserar alla med vett nog att gå emot vetenskapens rön om homosexualitet som en högst naturlig företeelse i världen. Gärna kärlek, men bara mellan man och kvinna; i biskop Esbjörn Hagbergs värld är och förblir Guds försoning en splittring mellan norm och avvikelse.

Lustigt nog är det precis vad som predikas sida upp och sida ned i Bibeln, men så här två tusen år efter Jesu mytomspunna död är det inte riktigt vad Svenska kyrkan vill prata om. Fokus ska helst ligga på apologetik och den ädla konsten att oförtjänt ta åt sig äran för saker och ting i efterhand. (Vi fick exempelvis inte demokrati tack vare kyrkan, vi fick det tack vare upplysningens förkastande av organiserad religion.)

Måste det här vara ett problem för alla som fortfarande uppskattar Svenska kyrkan som en traditionsbärande hamn i ett hav av modernism och naturalism? Som finner frid vid ljudet av domkyrkans klockor som klämtar till högmässa, eller glädje vid vetskapen om att kyrkans dörrar står öppna?

Nödvändigtvis inte, så länge du har vett nog att veta hut.

Det anordnades nyligen ett par orgelkonserter i just Karlstads domkyrka – ett ypperligt tillfälle för folk att njuta av kyrkans gemenskap utan att påtvingas babbel om synd och förlåtelse. Eller, för att uttrycka det annorlunda, en chans att få valuta för de drygt 1,2 procent av årsinkomsten som varje medlem betalar i kyrkoavgift.

Biskopen var självklart på plats och så vitt jag vet föll allt väl ut. Det vill säga i avseendet att det faktiskt dök upp publik. Men han var inte nöjd.

Dagarna efter konserterna ägnade han inte mindre än två bloggposter på Svenska kyrkans webbplats till att beklaga sig över publikens bristande respekt inför kyrkans ”heliga rum”.

Deras brott, enligt biskop Esbjörn Hagberg, var att de visade sin glädje och uppskattning av musiken genom att applådera mellan styckena.

Vad kan bättre sammanfatta vår statskyrka anno 2011?

Ridå.

*   *   *
Krönika publicerad i Hammarö Karlstad i folkmun.

Kategori: Krönikor Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En ursäkt till biskop Esbjörn Hagberg

Ponera att en kristen retoriker blir inträngd i ett hörn. (Det är knappast så att du behöver använda din fantasi här, det händer förmodligen hundratusentals gånger dagligen världen över.) De rationella argumenten har tagit slut, allt rör sig i cirklar och ingen utväg är i sikte.

Vad skulle du göra om det var du som befann dig i den sitsen?

Tidigare i dag kritiserade jag biskop Esbjörn Hagbergs kritik av applåder under konserter i kyrkan. Jag menade att han slår ned på människors glädje, på samma sätt som han genom att protestera rätten till samkönade äktenskap förnekar människors kärlek.

Nu har han gått i svaromål. Han erkänner mig inte rätten till en identitet, men bemöter just det substantiv jag valde att lyfta fram: glädje.

Eftersom min önskan att vara sparsam med applåder uppfattas som glädjedödande vill jag utveckla mina tankar.

Så, då är vi tillbaka vid min ursprungliga hypotes. Du saknar riktiga argument för din sak. Vad gör du?

Biskop Esbjörn Hagberg valde en klassiskt kristen nödlösning: svammel om ”det heliga”. På tvåhundrasjutton ord lyckas han klämma in ”heliga” tio gånger. (Tio!)

Den korta bloggposten är ett utmärkt exempel på hur auktoritativa tankegångar och hjärnslö traditionalism landar i retorik som är lika tom som den är subjektiv och diffus. Det vill säga, konsten att säga mycket utan att säga något alls.

I heliga rum och platser rör vi oss annorlunda, talar lite mer lågmält och känner en särskild vördnad. Jag tror behovet av det heliga är större idag än på länge. Är det inte därför många söker sig till kyrkans tysta rum för att tända ett ljus och bli stilla i eftertanke? [...] Människan behöver mötet med det heliga för att vara människa!

Tala för dig själv, bispen. Sist jag var i en kyrka – ett så kallat heligt rum – lekte jag med akustiken, raljerade över att Jesus porträtteras som en surfare från Kalifornien och ansträngde mig för att lägga av en smygare innan jag gjorde sorti. Tyvärr fanns det ingen annan kvar där inne som kunde njuta av min kreation. (Kom igen, Essebesse, du borde veta bättre än att påstå att ”många söker sig till kyrkans tysta rum”.)

Nåväl. Med detta i åtanke känner jag ändå att jag är skyldig biskopen en uppriktig ursäkt för vad jag skrev tidigare i dag.

I ett svagt ögonblick trodde jag mig ana logisk följdriktighet i din filosofi; ett genomtänkt fundament till din människofientliga position som ämbetsman i Den Helige Surfarens tjänst.

Jag är ledsen för det, bäste Esbjörn. Det är nu uppenbart att din hjärna är precis så förfallen som vi kan förvänta oss hos smorda lögnare.

Referenslänk:

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Biskop i Svenska kyrkan ser glädje som sabotage

Enligt Wikipedia är applåder ett sätt att uttrycka gillande genom att klappa i händerna.

Biskop Esbjörn Hagberg, Karlstads stift, är av en annan uppfattning. Utöver att vara en av Svenska kyrkans kraftfullaste röster mot samkönade äktenskap, tar han nu ställning mot applåder i kyrkan.

Denna helg har det ordnats en fantastisk orgelfestival i Karlstads Domkyrka. Skickliga organister har mött den nyrestaurerade orgeln och ljuv musik har uppstått. Två konserter hann jag med. Båda fantastiska men med en skillnad. I den första applåderade åhörarna mellan varje avdelning. I den andra väntade man till slutet. Jag kan förstå behovet att också i en kyrka få visa sin uppskattning med applåder. Applåden kan riktas både till Gud och människor. Att applådera mellan varje stycke är väl närmast att se som sabotage. I kyrkan ska det vara sparsmakat med applåder.

Nej till homosexuella, nej till glädje. Biskopen förtjänar åtminstone beröm för den logiskt följdriktiga tolkningen av Bibeln, där genuint människohat återfinns sida upp och sida ned.

Tillåt mig applådera dig, Esbjörn. Du vet vad som är viktigt här i livet.

Referenslänkar:

Kategori: Nyhetsflödet Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En skeptikers död

Som far till Lauren och Marina, make till Airdrie, skicklig skribent och uppskattad bloggare, har kanadensaren Derek K. Miller spelat såväl stora som små roller i andras liv, hos familj, vänner och de främlingar som följt hans ord.

I går uppdaterades hans blogg.

Here it is. I’m dead, and this is my last post to my blog. In advance, I asked that once my body finally shut down from the punishments of my cancer, then my family and friends publish this prepared message I wrote—the first part of the process of turning this from an active website to an archive.

[...]

I haven’t gone to a better place, or a worse one. I haven’t gone anyplace, because Derek doesn’t exist anymore. As soon as my body stopped functioning, and the neurons in my brain ceased firing, I made a remarkable transformation: from a living organism to a corpse, like a flower or a mouse that didn’t make it through a particularly frosty night. The evidence is clear that once I died, it was over.

So I was unafraid of death—of the moment itself—and of what came afterwards, which was (and is) nothing. As I did all along, I remained somewhat afraid of the process of dying, of increasing weakness and fatigue, of pain, of becoming less and less of myself as I got there. I was lucky that my mental faculties were mostly unaffected over the months and years before the end, and there was no sign of cancer in my brain—as far as I or anyone else knew.

[...]

There can’t be answers today. While I was still alive writing this, I was sad to know I’ll miss these things—not because I won’t be able to witness them, but because Air, Marina, and Lauren won’t have me there to support their efforts.

It turns out that no one can imagine what’s really coming in our lives. We can plan, and do what we enjoy, but we can’t expect our plans to work out. Some of them might, while most probably won’t. Inventions and ideas will appear, and events will occur, that we could never foresee. That’s neither bad nor good, but it is real.

[...]

The world, indeed the whole universe, is a beautiful, astonishing, wondrous place. There is always more to find out. I don’t look back and regret anything, and I hope my family can find a way to do the same.

What is true is that I loved them. Lauren and Marina, as you mature and become yourselves over the years, know that I loved you and did my best to be a good father.

Airdrie, you were my best friend and my closest connection. I don’t know what we’d have been like without each other, but I think the world would be a poorer place. I loved you deeply, I loved you, I loved you, I loved you.

När jag läser Dereks sista ord, känner jag vördnad inför den värdighet med vilken han mötte döden. Livsglädjen och kärleken: allt berikas av hans vetenskapliga skepticism och humanistiska utblick över livet. Här finns ingen ångest, ingen ånger, ingen bedjan till ett fantasifoster om att få blott ett ögonblick mer. Bara tacksamhet inför allt han faktiskt fick.

Vad kan vara vackrare?

We are star stuff which has taken its destiny into its own hands. The loom of time and space works the most astonishing transformations of matter.
– Carl Sagan

Läs hela bloggposten:

Kategori: Nyhetsflödet Religion Skepticism Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

Något sent, men …

I onsdags gästade jag P4 Värmland för att diskutera kjoltvång, levande statyer, första maj och det brittiska kungabröllopet. Om du vill lyssna, kan du göra det här. (Dessutom säger jag ”manboobies” mitt i allt. Håll öronen öppna.)

I morgon klockan 17:00 sitter jag på nytt med i deras eftermiddagspanel. Ska försöka komma ihåg att lägga upp länken medan den fortfarande känns aktuell.

Länk till inslaget:

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Pojkar, akta er för bögar!

YouTube Preview Image

Du vet väl att alla bögar antingen är mördare eller pedofiler? Särskilt tunnhåriga med mustasch. Och just ja, homosexualitet smittar.

Allt enligt en amerikansk hatpropagandafilm från 1961.

Det skadar sällan att påminna sig själv om att de här åsikterna var kutym en gång i tiden, typ i går. För bövelen, för en stor del av jordens befolkning skulle åsikterna i klippet fortfarande vara ett steg upp från ännu mera hat.

Bonus: De fruktansvärda konsekvenserna av samkönade äktenskap


Via Dangerous Minds.

Kategori: Politik
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nånstans i Sverige #44

Tjej: Under lunchen sprang jag på en man som är gift med en dövblind kvinna.

Kille: Både döv och blind, alltså? Har hon ens någon aning om vem hon knullar med?

Tjej: De har till och med barn tillsammans, två stycken. Och nu berättade han att de hade varit på ungarnas luciatåg. Det var tydligen jättefint.

Kille: Fast det fattade ju inte hon.

Tjej: Nej, men hon gillar tydligen lussekatter.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , ,

Vår blodtörstiga bibel

YouTube Preview Image
Kategori: Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

”I like to think of the Pope as King of the Pedos”

YouTube Preview Image
Kategori: Personligt Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nånstans i Sverige #41

Kille 1: Är det inte dags att sluta snusa nu då, nu när du blivit farsa?

Kille 2: Egentligen, men nu vet ju frugan om det till slut. Jag kan äntligen snusa öppet.

Kille 1: Wow, jag trodde aldrig att du skulle våga berätta att du snusar.

Kille 2: Jag gjorde det när vi var på förlossningen, efter att de gett henne ryggmärgsbedövningen.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , ,