För ett år sedan skrev humanisten Dilsa Demirbag-Sten på DN Debatt om det uppmärksammade DO-fallet med den niqab-bärande barnskötarstudenten Alia Khalifa, som avgjordes häromdagen av diskrimineringsombudsmannen Katri Linna.
”En demokrati ska givetvis inte diktera för individen hur hon ska gå klädd, men arbetsgivare kan kräva att anställda på sin arbetstid först och främst är där i egenskap av sin profession, inte konfession.”
Demirbag-Stens debattartikel är härligt klarsynt, vilket har fått mig att återkomma till den många gånger. Med sina ord sätter hon fingret på min sekulärt humanistiska livsåskådning och förtydligar vad debatten inte bara ska, utan faktiskt måste handla om:
”Demokrati innebär inte en rätt att aldrig känna sig kränkt, men däremot en rätt att inte bli berövad sina medborgerliga friheter. Med andra ord får vi hacka i oss att alla inte uppskattar eller stöttar våra fria val. Vi får klä oss hur vi vill, men vi kan inte ta för givet att andra måste anpassa sina regler till vårt klädval. Lika lite som jag kan hävda en rätt att gå in i moskén i bikini, lika lite kan jag hävda en rätt att bära burka på arbetsplatsen.”
Detta är tyvärr inget som DO Katri Linna förstår, och bland dem som redan slaktat hennes segdragna feghet hittar vi Clarence Crafoord från Centrum för rättvisa:
”Vad säger då vår egen regeringsform? Ja, redan 2003 slog Skolverkets jurister fast att skolor har rätt att förbjuda elever att bära niqab och burka. Skolverket konstaterade att grundlagsskyddet för religionsfrihet innebär ett förbud mot bestämmelser som uttryckligen riktar sig mot någon viss religionsutövning eller som uppenbart syftar till att motverka en viss religiös riktning. Men religionsfriheten innebär däremot inte någon rätt att vägra exempelvis värnplikt (som då inte var avskaffad) av religiösa skäl eller en rätt för föräldrar att av religiösa skäl eftersätta sin vårdnadsskyldighet mot sina barn.”
Men! Det är egentligen inte vad vi ska prata om i dag. I stället ska vi fokusera på Sverigedemokraternas ställning i frågan, som med Jimmie Åkesson i spetsen fick in en replik till Linna i dagens DN. På ytan verkar nämligen jag, Humanisterna och Sverigedemokraterna dela uppfattning:
”I det aktuella fallet med kvinnan i niqab handlar det inte bara om den muslimska kvinnans relation till läraren utan även till övriga i klassrummet, en aspekt som verkar ha förbisetts. Även det faktum att kvinnan avsåg att utbilda sig till barnskötare är av intresse eftersom hon i sitt tilltänkta framtida yrke naturligtvis inte kunde arbeta med sitt ansikte dolt. Att bära heltäckande slöja är ett stort avsteg från de sociala koder och det beteende som är brukligt i Sverige, och samhället bör inte böja sig för religiöst betingade krav på detta område,” skriver Åkesson tillsammans med Kent Ekeroth, partiets internationella sekreterare.
Så långt är allt väl. Ett sekulärt samhälle bör vara förnuftsbaserat, värna om individens rättigheter framför kollektivets samt aldrig böja sig för religiöst betingade krav som inte kan stöttas av annat än godtycklighet. (Att religion alltid är godtycklig är så klart ett beklämmande problem för troende. När du argumenterar med endast ”heliga” skrifter som fundament, är det i praktiken omöjligt att påvisa varför exempelvis dödsstraff för blasfemi inte ska godtas medan dop av spädbarn accepteras.)
Men som min mattelärare bankade in i skallen på mig under högstadiet: Ibland går det att komma fram till rätt svar på en uppgift även om du använder fel formel. Problemet är att det inte fungerar varje gång och i alla sammanhang.
I Sverigedemokraternas fall stupar de på eget grepp redan i nästkommande paragraf. Därefter bär det bara utför, tills deras ideologiskt retarderade slutsats är i hamn.
”Sverigedemokraterna vill inte bara förbjuda niqab i skolan utan även se ett förbud på allmänna platser för att på så sätt kunna upprätthålla en gatubild och en norm som är i samklang med ett svensk och västerländskt samhälle, vilket är av stor vikt för att svenskar ska kunna känna sig hemma i sitt eget land. [...] Tidigare har vi hört krav [från DO] på att skolor inte ska fira avslutningar i kyrkan samt påbud om att avhålla sig från kristna psalmer som till exempel ‘Den blomstertid nu kommer’ – utspel som vart och ett belyser behovet av att skrota DO.”
Tydligen går ränderna aldrig ur den svenska tigern, och SD tar varje chans att mer eller mindre öppet trassla in sig i retorik som bygger på ”Sverige är svenskarnas land”-mantrat och en rejäl dos stockkonservativ förbudsmentalitet. I ena sekunden fördömer de en religiöst motiverad sed, för att i nästa rusa till kristendomens försvar.
Den som är ute efter ett logiskt följdriktigt resonemang bör förstå att det finns delar av vår så kallade svenskhet som måste offras (gladeligen!) om vi ska lyckas skapa ett framgångsrikt pluralistiskt, kosmopolitiskt och sekulärt samhälle där såväl troende som icke-troende känner sig välkomna. Först då kan vi bejaka en sann religionsfrihet som inte inkräktar godtyckligt på individens rättigheter.
Ett pris vi behöver betala är kristendomens särställning i Sverige. Nej, skolavslutningar kan inte fortsätta hållas i Svenska kyrkans lokaler eftersom ”de är så fina och traditionsrika”. Och nej, barn ska inte tvingas sjunga psalmer i skolan (oavsett hur mycket ståpäls det ger grupperingar fostrade på Pripps Blå och Tre Kronors vinster mot Sovjetunionen).
Att Åkesson och resten av partiet inte förstår detta hindrar dem inte från att någon gång, då och då, klampa in på ideologisk mark som till ytan är liberal och frihetstörstande. Det är först när vi tittar på vägen de tog för att komma dit som vi ser den smuts de släpar med sig vidare på färden.
