”Men Abraham var ju redo att offra Isak?”

I dag dömde Värmlands tingsrätt, Karlstad, ett föräldrapar till vardera nio månaders fängelse, till följd av att de agade tre av sina fyra barn.

Sorgligt nog finns det inget anmärkningsvärt med föräldrar som misshandlar sina barn. Idioter kommer det alltid finnas gott om, och det är inte långsökt att föreställa sig ett skyhögt mörkertal med barn som fått smaka på riset efter att mamma eller pappa tagit sig en sup för mycket. (Som om alkoholmissbruk skulle ursäkta misshandel. Det gör det inte, för den som undrar.)

Det som sticker ut i det här fallet är föräldrarnas kallsinniga, självrättfärdigande attityd till våldet. De skyllde inte på vredesmod, att de fått särdeles illasinnade skitungar eller något annat som kan tänkas mildra omständigheterna i de desillusionerades värld.

Nej, nej. Agan var ett så kallat rationellt beslut; en medvetet vald uppfostringsmetod. Problemet är att de grundade sitt förnuft på Bibeln.

Du läste rätt. På Bibeln.

”Båda föräldrarna har erkänt att de använt aga i sin uppfostran av de tre äldsta barnen. När barnen har gjort någonting dumt har de bestraffats med ‘dask på baken’ med en klädborste, träplanka eller öppen hand. Ibland har barnen haft kläder på sig, ibland inte.

Båda föräldrarna är djupt troende och diskuterade igenom uppfostringsmetoder redan innan de fick barn. De kom gemensamt fram till att använda sig av aga, för barnens bästa. Agan ska ha påbörjats när respektive barn var i två- eller treårsåldern.”

Om det finns något positivt här, är det att deras fjärde barn inte hann bli gammal nog för att uppleva föräldrarnas kärleksfulla uppfostran, innan myndigheterna klev in och satte stopp för dem.

”För barnens bästa.”

Finns det någon rättvisa i världen träffar föräldrarna varsin kärleksfull medfånge på respektive anstalt.

För de kristna rövhålens skull.

Kategori: Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fjärde januari

För nio månader sedan var det långt från självklart, i dag känner jag att ett år inte borde vara några problem.

I lördags fick jag en påminnelse om vad jag inte gillar med den berusade världen – vad jag valde bort. Trots det försökte jag hålla humöret uppe för vännernas skull, men var tillbaka hemma strax efter midnatt.

I dag firar jag niomånadersdagen med en kopp te. Och ler åt alla som har synpunkter på att jag räknar dagarna; alla som säger att jag måste välja vilket fack jag vill placeras i om jag ska få leva livet på mitt sätt.

Dra åt helvete.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , ,

Den som vet, vet

Jag mår inte bra just nu. Den som vet hur det är att sluta snusa, förstår hur min senaste vecka har varit. Mer behöver inte sägas efter ett år då jag slutat dricka alkohol och röka cigaretter. Abstinens har blivit motståndaren jag möter gång på gång.

Hjärnan kommer börja fungera normalt inom en vecka, till dess andas jag djupt och sysselsätter mig så gott jag kan.

Det här är min sista snus.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , ,

En fråga om det statliga alkoholmonopolet

Danne kommenterade helgens inlägg om drogpolitik och avslutade med en vagt relaterad fråga. (En spännande diskussion pågår bland kommentarerna. Missa inte!)

”Skulle faktiskt vara intressant och se vad du Philip tycker om det svenska monopolet på alkohol nu när du sedan ett bra tid (starkt jobbat) tillbaka inte dricker alkohol.”

Okej? Okej. Jag är liberal; det är gött att vara full; vuxna människor ansvarar, på gott och ont, för sina egna handlingar, inklusive vad de stoppar i sina kroppar; hittills har inget övertygat mig om att den svenska modellen är världens bästa policy för att minska de negativa effekterna av missbruk; låt folk handla sprit när och som det passar dem. Att jag är nykter sedan över åtta månader förändrar inte min inställning till vare sig alkohol eller svaga karaktärers förmåga till självdestruktivt beteende oavsett samhällets lagar och förordningar. Det betyder enbart att jag har gjort ett personligt val att utöva självdisciplin i stället för att dricka mig redlös kväll efter kväll.

Utöver det tycker jag fortfarande att det är roligare att umgås med berusade människor jämfört med stela absolutister – men det säger mer om mig än om dem.

Och ja, varje gång jag träffar R. försöker jag supa ned henne. Det gäller att öka chanserna till lite kuttrasju, så att säga.

Kategori: Personligt Politik
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

Den nyktra sanningen

Ungkarl. Med åren har ordet blivit heligt. Jag kan själv; är ensam; vinner och förlorar om vartannat; gömmer mig i solljuset och lever ut i skuggorna; alltid ensam.

Det har gått åtta månader sedan jag la undan flaskan och lät livet ta mig varthelst det ville. Den tomma tystnaden visade ingen nåd, allt jag hade stod naket, blottat och trasigt – och inget var vackert. Jag ville vara i fred men skrika ändå. Jag ville sova bort dagarna och slippa nätterna, bevara lyckan i ensamheten och deklarera kärlekens död.

I början hände inget alls.

Jag skrev mina memoarer och korrekturläste dem själv, slet ut alla sidor och började om på nytt – till ingen nytta. En självbiografi är aldrig färdig innan döden trätt in, och de rader som ljuder sannast sätts av andra.

Tiden stod stilla medan världen rörde sig.

Ungkarl. På åtta månader har ordet bytt karaktär. En vän la en hand på min rygg, sa åt mig att resa mig upp, släppa taget och beskåda vad som faktiskt skett medan jag sov. Ögonen värkte i ljuset och kroppen skälvde av ansträngningen, och när jag höjde blicken från marken såg jag allt på en och samma gång.

Jag är inte full och inte arg. Att vakna i en hög av mig själv är ett falnande minne, jag har slutat höra de falska tonerna och dricka ur de tomma kärlen. Ingen smyger igen ytterdörren i gryningen; när sista dansen spelas är jag redan i säng.

Och kärleken lever. Jag fann den i de egna orden och viljan att rädda kroppen. Nykter har tankarna stramats åt och funnit publicering; efter blott en sommar som svettig har musklerna stelnat och orken hittat åter.

Kärleken lever. Mitt i allt som rörde sig smög hon fram, retade min förvånade uppsyn, utmanade ensamheten och bad om en plats jag inte ville ge till någon. Hon skrattade åt mig, petade i det förflutna och skröt om framtiden. Jag famlade motståndslöst i ett par veckor; reducerad till en primitiv skepnad av en man släppte jag in henne, tappade taget och såg dygn efter dygn passera utan att kolla på klockan. När protesterna tog slut möttes vi och världen sken på nytt, men hon kunde inte stanna.

Du kan kalla henne R. eller Flickan som inte är här. I går kväll var jag lika ensam som tidigare, men för första gången på flera år ensam på riktigt. Att känna är att blotta sig och jag är försvarslös. Alla pusselbitar har inte fallit på plats, men jag har vänt på asken och granskat motivet.

Det kan gå hur som helst. Hon kan svälja mig hel, lämna mig bruten och aningslös – och det är okej.

Efter åtta månader som nykter står jag frivilligt inför ungkarlslivets största utmaning, och hon heter R. Det enda jag kan göra är att offra ensamheten för henne och hoppas att hon tar emot mig.

YouTube Preview Image
Kategori: Krönikor Musik Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Krönika: Bland högstadiets slampor och män

Första dagen efter sommarlovet var stämningen tryckt i korridorerna. Vi var nior nu, och medan vi bröstade upp oss fyllde lilleputtarna på underifrån – och alla viskade om alla. Två och en halv månad sedan sist, vad var nytt? Erik hade vuxit en decimeter och var plötsligt längst i årskullen, Sara hade gått från A- till B-kupa (alternativt lärt sig stoppa behån bättre) och Tommy hade blivit straight edgare. Men mest tisslade vi om Daniel och Erika. I slutet av åttan började de gå hand i hand; nu undvek de varandra och vi visste varför.

De hade knullat och Daniel kröntes till nians första man, ett par kilo tuffare än oss andra och redo för större utmaningar. Och Erika, hon utropades till slampa.

*   *   *

Få går igenom en märkligare tid än högstadiet. Medan lärarna pratade om vår kunskapsfärd som individer – och föräldrarna om vår framtid – var vi inget annat än vilse i oss själva. Framtiden slutade vid nästa häxblandning och det vi studerade en dag var glömt dagen efter provet. Brytpunkten mellan barndom och vuxenliv var ett sammelsurium ingen av oss kunde reda ut.

Där stod vi i korridorerna den första dagen och lät blickarna flacka samtidigt som vi såg på varandra. Vi var de pinsamma, de blyga, de trasiga, de sköra, de hormonstinna, de kaxiga, de svaga, de starka, de snygga, de fula, de feta, de finniga, de uppgivna, de mörka, de rika, de fattiga, de begåvade, de korkade, de mittemellan och de på väg ingenstans.

Oavsett var vi kvalade in på tonårens skala, ville varenda jävel av oss vara den som blivit av med oskulden under sommarlovet. ”Man” eller ”slampa” gjorde ingen skillnad. Pojke som flicka, att vara först med det onåbara gör dig speciell.

*   *   *

Säg den förälder som inte oroar sig över sitt barn. I början är det vassa hörn, lösa delar som kväver och snabba bilar som kör på. Med åren händer något: oron byter karaktär. Från att ha handlat om säkerhet och överlevnad, är det i stället frågan om att skydda sig själv mot skammen inför att ha ett barn som inte lever upp till den utstakade rollen som familjens framtida galjonsfigur. Om Stina kommer hem full, blir hon inte läkare. Om Oscar får dåliga mattebetyg, slutar han som brevbärare. Och så vidare. Det är inte en helt egoistisk oro från föräldrarnas sida, men den är malplacerad och irrationell eftersom den utgår från dem själva.

*   *   *

För femton år sedan gjorde jag mig redo för att kliva in i en korridor beväpnad endast med vetskapen att jag skulle vara smart, sluta hamna i slagsmål, träna lagidrott på kvällarna, umgås snällt med propra vänner, inte bli far i tonåren, jobba extra när jag behövdes och klippa gräset när pappas rygg krånglade. I ryggsäcken transporterade jag böcker, ständigt påmind om att jag borde öppna dem oftare. Och under tiden jag lärde mig att cykla hela vägen mellan hemmet och skolan utan att hålla i styret, gled tankarna i väg.

Det enda som existerade var sex. Romantiskt sex, lortigt sex, bedrövligt sex. Oftast med Sharon Stone i huvudrollen; en fantasibild hämtad från min VHS-kopia av Basic Instinct, vars bild var så sönderpausad att den hackade varje gång scenen i förhörsrummet spelades upp, precis när hon särade på benen.

Det var sex som jag föreställde mig att det gick till, konstruerat av falska förhoppningar och tonårspojkens behov av att onanera fem gånger per dag.

*   *   *

Det sista året på högstadiet är speciellt. Tidigare gick det alltid att säga, ”Jag skärper mig nästa år.” I nian knackar verkligheten på. Lektionstiden störs av information om gymnasieval, betygen du samlar är dem du bär med dig, felmarginalen tynar bort och pressen hemifrån växer. I ditt mest förvirrade ögonblick på jorden förväntas du fatta beslut om framtiden.

Det gjorde inget, det spelade ingen roll. Det jag funderade på gällde inte Samhäll, Natur, Estet, Fordon eller Media på gymnasiet. Jag hade tusen frågor och fler därtill, men de handlade om viktigare aspekter av livet.

”Hur får jag en flickvän?”
”Kommer hon skratta åt min snopp?”
”Måste jag orka jucka i en timme, trots att det aldrig tar mer än ett par minuter när jag gör det själv?”

Tjejerna i klassen bar på liknande bekymmer, och mitt ibland oss fanns det två personer med nyckeln till hemligheten.

*   *   *

Året kom och gick utan några egentliga svar. Daniel nämnde att de hade sex på en stubbe i skogen, men var vag med detaljerna; Erika bet ihop och sa ingenting. Tids nog började de se ut som oss andra igen: inte riktigt fullmogna och fortfarande obekväma i de massproducerade kläderna från JC och H&M. Andra fyllde deras skor, redo att tituleras som slampor och män. En tjej i klassen blev tillsammans med en gymnasiekille med skäggstubb, en annan började träffa en fotbollskille från grannskolan. De var en marginell minoritet, men en påminnelse om hur misslyckade vi andra var.

Jag behövde skrika ut min frustration, men hade ingen att skrika på. Mina föräldrar dukade upp middagen kväll efter kväll och fortsatte prata om framtiden och hur jag bäst skulle utnyttja min begåvning – själv ville jag bara runka en gång till.

Tillsammans med nästan alla jag kände var jag utestängd från livet och mamma och pappa förstod inte varför.

”Förstår du inte att vi bara vill ditt bästa?” frågade de till slut.
”Mitt bästa vore att få knulla,” ville jag svara. I stället exploderade jag och smällde igen dörren till pojkrummet.
”Jag hatar er!”

*   *   *

Ovanstående krönika publicerades i det tredje numret av Hammarö i folkmun. Tidigare krönikor läser du här och här.

Kategori: Krönikor Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Semestereremiten, dag 14

Vänner och deras flickvänner. Krogkvällar och följderna. Ibland påminns jag så intensivt om ungkarlslivets fördelar, att jag undrar om det inte är lika bra att förbli ungkarl livet ut.


Jag har fortfarande ingen aning om vad han ville eller menade, det enda jag vet är att jag lämnade honom trettio minuter tidigare och att han då drack två Mojitos – samtidigt.


Vilket tydligen gjorde succé på hemmafronten.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , ,

Semestereremiten, dag 13

Den medvetslöses sömn ledde till lördagen. Huvudet bankar som när alkohol dansar dig till sängs. Är nykter, ser andra dricka, bjuder bort lagret som samlar damm. Det tar tid att tömma låsta skåp.

Inget förändras, men jag är lyckligare nu än då.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Semestereremiten, dag 4

Kombinationen semester och vackra, varma sommarkvällar är magisk. Addera vänner, ett soldäck på Klarälven, rosévin, iskall pilsner, mojitos och 90-talets hitkavalkad à la Warren G, Skee-Lo och Infinite Mass, så lägger du grunden för minnen vars kraft kan bära dig genom de ruskigaste novemberstormarna.

Kärlek.

Att sitta lite vid sidan av, beskåda de spirande sommarromanserna, röka febrilt för att hålla myggen borta, svettas och känna den svenniga bonnbrännan svida under tröjan, resa dig, gå fram till den söta bartendern, harkla upp att du vill ha en Coca-Cola, lämna två kronor i dricks, svepa glaset, hasta hem och somna med en bok på bröstkorgen?

Inte lika minnesvärt.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sex månaders nykterhet i siffror

Det är bara en siffra, men när jag bestämde mig för att försöka sluta dricka trodde jag inte att jag fortfarande skulle vara nykter i dag, sex månader senare.

Så vad passar bättre än att sammanfatta halvåret i siffror?

Antal utlästa fackböcker: 35

Antal nyktra kvinnor som velat ligga: 0

Jag fattar vinken.

Kategori: Personligt Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , ,